Idag bad påve Leo XIV om ursäkt för Vatikanens inblanding i den transatlantiska slavhandeln. I ursäkten, som framgår i hans första encyclika (alltså skrivelse till den samlade katolska kyrkan), kallar han Vatikanens inblanding för ”ett sår i den kristna historien”.

Den katolska kyrkan spelade en viktig roll i legimerandet av slaveriet. År 1452 utlyste exempelvis påve Nicolaus V den så kallade Dum Diversas, en påvlig bulla, som gav kung Alfons V av Portugal rätten att reducera alla ”saracener, hedningar och andra otrogna till evig träldom”.

År 1455 utlyste samma påve en ny bulla – Romanus Pontifex – som ännu tydligare specificerade den portugisiske kungens rätt att invadera och ta över områden söder om Kap Bujur i nuvarande Västsahara, samt att förslava dess icke-kristna invånare. I Born in Blackness skriver den amerikanska journalisten Howard W. French:

”Sammantaget gjorde dessa påvliga bullor mer än att ge portugiserna exklusiva rättigheter. De signalerade till resten av det kristna Europa att förslavandet av subsahariska afrikaner var accepterat och uppmuntrat.”

Tidigare påvar, exempelvis Johannes Paulus II under ett besök i Kamerun år 1985, har bett om ursäkt för kristnas inblanding, men detta är första gången en påve uttryckligen ber om ursäkt för själva påveskapets roll i det hela.

Läs mer:

Böcker:

Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World, 1471 to the Second World War av Howard W. French (2021)

Artiklar:

“Pope apologizes to Africans for slavery” av E.J. Dionne Jr. för The New York Times (14 augusti, 1985)

”Pope Leo XIV makes historic apology for Holy See’s own role in legitimizing slavery” av Nicole Winfield och Paolo Santalucia för Associated Press (25 maj, 2026)

”Det första som mötte mig när jag kom till kusten var havet och ett slavfartyg, som då låg för ankare och väntade på sin last. Det fyllde mig med häpnad, som snart förvandlades till skräck när jag bars ombord. Besättningen undersökte mig omedelbart för att se om jag var frisk, och jag blev nu övertygad om att jag hade hamnat i en värld av onda andar, och att de skulle döda mig.

Deras hy som skiljde sig så mycket från vår, deras långa hår och språket de talade – som var väldigt annorlunda än något jag nånsin hört – bekräftade mina tankar.”

Lite senare i texten fortsätter vittnesmålet:

”När jag tittade runt skeppet och såg en stor ugn eller kopparkittel, och en mängd svarta människor av varje sort, sammankedjade, var och en av deras ansikten ett uttryck av nedstämdhet och sorg, tvivlade jag inte längre på mitt öde; och, ganska överväldigad av fasa och ångest, föll jag orörlig och svimmade på däck.

När jag återhämtade mig lite såg jag några svarta människor om mig, som jag misstänkte var några av dem som tog mig ombord, och som hade fått sin lön. De pratade med mig för att muntra upp mig, men det var förgäves. Jag frågade dem om vi inte skulle bli uppätna av de där vita männen med hemska blickar, röda ansikten och tunt hår.”

Författaren fortsätter:

”Strax därefter gick de svarta som förde mig ombord, och lämnade mig övergiven till förtvivlan. Jag såg mig nu berövad alla möjligheter att återvända till mitt hemland, eller till och med de minsta glimt av hopp om att nå stranden.”

Men berättelsen är inte slut där:

”Jag placerades snart under däck, där mina näsborrar möttes av något jag aldrig upplevt i livet: den avskyvärda stanken, i kombination med gråten, gjorde mig så sjuk och låg att jag varken kunde äta eller hade den minsta lust att smaka på någonting.

Jag önskade nu att den sista vännen – döden – skulle avlasta mig; men snart, till min sorg, erbjöd två av de vita männen mig mat; och på min vägran att äta, höll en av dem fast mig i händerna och la mig tvärs över vad jag tror var ankarspelet, och band mina fötter, medan den andra piskade mig hårt. Jag hade aldrig upplevt något sådant här tidigare.

Dessa rader är skrivna av Olaudah Equiano och hör till de allra tidigaste och mest kända av vittnesmålen som förslavade afrikaner lämnade efter sig. Det ger en liten inblick, inte bara i våldet de utsattes för, utan i den konstanta rädslan. Förvirringen i att inte veta varför man fångats in och sålts, vart man var på väg och vad syftet med allt var. Lägg hans namn på minnet, för jag kommer att återkomma till honom senare i texten.

Förra delen i min serie om den transatlantiska slavhandeln handlade om Portugals kartläggning av Afrikas västra kust och påbörjande av människohandeln. På de små öarna som portugiserna koloniserat under utforskningen av Afrika – som São Tomé och Príncipe, Madeira och Kap Verde – anlade man plantager där man tvingade förslavade afrikaner att arbeta, och vissa av plantagerna, särskilt de där sockerrör odlades, började dra in stora pengar.

Men 1492, seglandes under spansk flagg, ramlade Christofer Columbus över Karibien, och därmed den värld som européerna snart skulle börja kalla Amerika. Snart följdes spanjorerna av portugiserna, fransmännen och britterna.

Share

De nya områden européerna kom över och erövrade skapade väldiga kommersiella möjligheter. Istället för de små öarna i Atlanten eller utanför den afrikanska kusten, hade man nu plötsligt hittat nya hela världsdelar att lägga under sig.

Ännu en gång spelade sockerrör en stor roll. Alla ville åt sockret, men det var en otroligt krävande växt att odla. Kolonisatörerna insåg snabbt att det var i stort sett omöjligt att få fria arbetare att ta jobb på sockerplantagen. Även i Amerika blev lösningen alltså slavarbetare. Men även andra grödor kunde odlas med hjälp av slavarbete, likaså de mineraler och metaller som väntade på att utvinnas ur marken.

Ursprungsbefolkningarna förgörs

Till en början förslavades de amerikanska ursprungsbefolkningarna. Spanjorerna gick i bräschen och utvecklade ett system som kallades encomienda, där den spanska kronan tilldelade särskilda kolonisatörer rätten att kräva arbete eller skatt från ursprungsbefolkningen i ett visst område.

I utbyte lovade kolonisatören att ”skydda” och ”civilisera” invånarna. I praktiken blev systemet en form av slaveri då många kolonisatörer, efter att de tilldelats ansvaret för en grupp urinvånare, snabbt började utsätta dem för omänskligt hårt arbete och utdelade brutala straff när de vägrade lyda order.

Trots att slaveri av ursprungsinvånarna fortsatte började européerna i början på 1500-talet att föredra att importera förslavade människor från Väst- och Centralafrika.

En anledning var att ursprungsbefolkningarna dog i hög takt, dels på grund av kolonisatörernas våldsutövande, dels till följd av att de för första gången exponerades för sjukdomar som européerna förde med sig.

Smittkoppor, mässling, malaria, influensa och flera andra sjukdomar började spridas snabbt efter européernas landstigning, med katastrofala följder. Miljontals och åter miljontals ursprungsinvånare dog och hela samhällen förintades. Med tiden fanns det inte tillräckligt med ursprungsinvånare kvar att förslava: efterfrågan på slavar var så pass stor att den kvarvarande ursprungsbefolkningen aldrig hade kunnat möta den.

Kyrkans legitimering av våldet

Den katolska kyrkan spelade också en roll. År 1452 hade påve Nicolaus V utlyst den så kallade Dum Diversas, en påvlig bulla, som gav kung Alfons V av Portugal rätten att reducera alla ”saracener, hedningar och andra otrogna till evig träldom”.

År 1455 utlyste samma påve en ny bulla – Romanus Pontifex – som ännu tydligare specificerade den portugisiske kungens rätt att invadera och ta över områden söder om Kap Bujur i nuvarande Västsahara, samt att förslava dess icke-kristna invånare. I Born in Blackness skriver den amerikanska journalisten Howard W. French:

”Sammantaget gjorde dessa påvliga bullor mer än att ge portugiserna exklusiva rättigheter. De signalerade till resten av det kristna Europa att förslavandet av subsahariska afrikaner var accepterat och uppmuntrat.”

Varför svarta afrikaner blev måltavlor

Även individer påverkade skiftet till att i högre utsträckning förslava afrikaner. En av dem var Bartolomé de las Casas, en spanjor som steg i land i den nya världen bara runt tio år efter Columbus landstigning.

Det var år 1502 som De las Casas kom till Hispaniola och till en början gjorde han som många andra spanska kolonisatörer i Karibien: han gav sig hän åt övergreppen på lokalbefolkningen. Han kom att bli en encomendero, en av de som tilldelades ansvaret för en grupp ursprungsinvånare, och skulle senare även prästvigas.

En av kampanjerna han deltog i var den spanska erövringen av dagens Kuba. Han hade redan hört andra fördöma behandlingen av ursprungsinvånarna, men det var de brutala scenerna som utspelades på Kuba som slutligen fick honom att tänka om. I en av de många texter han lämnade efter sig, citerad i samlingsverket Indian Freedom: The Cause of Bartolomé de las Casas, 1484-1566, skrev han:

”Vid ett tillfälle kom indianerna ut för att hälsa på oss med mat och presenter, de kom tio ligor från deras stora by. Sedan, när vi kom dit, gav de oss fisk i överflöd, bröd, mat, så långt deras skafferi räckte. Helt plötsligt tog djävulen över de kristna. Mitt framför mina ögon högg dem, utan provokation eller orsak, ihjäl mer än tre tusen själar som satt framför oss – män, kvinnor, barn. Jag såg grymhet i en skala som ingen levande varelse någonsin har sett eller förväntar sig att se.”

Lite senare i texten fortsätter han:

”Det fanns en tjänsteman på ön som tilldelades trehundra indianer. Efter tre månaders tid hade han arbetat ihjäl tvåhundrasjuttio av dem i gruvorna. Trettio överlevde, bara en tiondel. De gav honom ytterligare trehundra, och mer, och han dödade dem, mer och han dödade dem, tills han dog och djävulen tog hans själ. På tre eller fyra månader, under min vistelse där, dog sjutusen barn av hunger eftersom deras föräldrar hade dragits iväg för att arbeta i gruvorna. Jag såg andra saker som var lika förfärliga.”

På 1510-talet började Bartolomé de las Casas istället propagera för ursprungsinvånarnas sak och han återvände till Europa för att argumentera för upphörandet av encomienda-systemet. Men en av hans lösningar för att minska ursprungsbefolkningens lidande var att istället propagera för importerandet av förslavade afrikaner.

Genom sina skriverier och sitt arbete blev Bartolomé de las Casas inflytelserik och under de kommande decennierna bidrog han till att flera lagändringar infördes som reglerade den hårda behandlingen av ursprungsinvånarna. Mot slutet av sitt liv ändrade sig Bartolomé de las Casas igen och fastslog att alla former av slaveri, inklusive av afrikaner, var förkastligt.

Historiker är oense om hur pass stor roll de las Casas spelade i att popularisera förslavandet av afrikaner. Den transatlantiska människohandeln hade trots allt redan påbörjats. Men hans tidiga skriverier var knappast till afrikaners fördel.

En annan uppenbar orsak till att europeiska kolonisatörer började förslava allt fler afrikaner var att Väst- och Centralafrika var mest lägligt och bekvämt. Det berodde dels på att krig mellan afrikanska riken i dessa regioner skapade en tillförsel av människor att köpa, dels på ren geografi. Det var exempelvis betydligt mer praktiskt för portugisiska människohandlare i Brasilien att importera sina förslavade från dagens Angola – en båtfärd rakt över havet – än att försöka köpa människor från till exempel Mellanöstern eller Asien.

Eftersom Afrika, Europa och Asien – det som ibland kallas för ”den gamla världen” – hade en längre historia av kontakt med varandra var afrikaner dessutom mer motståndskraftiga mot sjukdomarna. Många hade även en mer upparbetad resistens mot tropiska sjukdomar.

Ännu en anledning till att det blev mer populärt att förslava afrikaner var för att ursprungsbefolkningen hade lokala familjeband och existerande lojaliteter. De hade intim kunskap om landet, vilket gjorde det lättare för dem att fly och organisera uppror. Slavhandlare bedömde att det var mer effektivt att slita upp människor från sina hem och hålla dem fångna på platser långt borta. Även om förslavade afrikaner lyckades rymma från sina plantage i Amerika markerade Atlanten ett gigantiskt hinder för dem att ta sig hem.

Fler länder ger sig in i slavhandeln

Kyrkan hade en fortsatt central roll i den nya framväxande världsordningen. År 1494 slöt Spanien och Portugal en ny överenskommelse som byggde vidare på Alcáçovasfördraget, som jag skrev om i del ett: det så kallade Tordesillasfördraget.

I den nya överenskommelsen delade länderna upp sina nya upptäckter mellan sig. En linje drogs väster om Kap Verde-öarna: portugiserna hade anspråk öster om linjen medan spanjorerna fick rätt till upptäckterna väster om den. År 1506 ratificerades avtalet av påve Julius II.

Detta var en fantastisk lösning för de två rivalerna, men gjorde knappast övriga europeiska länder nöjda. Ett uppenbart problem uppstod dessutom när kyrkan reformerades i början på 1500-talet och splittrades i två grenar: den protestantiska och den katolska. Nya protestantiska stater brydde sig inte om vad påven hade beslutat och tänkte knappast låta portugiserna och spanjorerna få ensamrätt på alla upptäckter. Även i katolska Frankrike ifrågasatte kung Frans I påvens mandat att dela upp världen.

Så under 1500- och framförallt 1600-talet fick Portugal och Spanien sällskap av giganter som England och Frankrike i den transatlantiska människohandeln, men även av mindre nationer som Nederländerna, Danmark och Sverige.

Systemets mekanismer tydliggörs av dess alternativa namn: triangelhandeln. I Europa lastades fartyg med exempelvis vapen, krut, vin, metaller och klädesplagg och seglades till väst- och centralafrikanska hamnar, stränder och flodmynningar där varorna byttes mot förslavade män, kvinnor och barn.

I skeppens klaustrofobiska lastutrymmen förvarades de under monstruösa förhållanden under den långa färden över Atlanten.

När fartygen nådde hamnar i Nord- och Sydamerika såldes afrikanerna och efter rengöring fylldes skeppen med socker, tobak och rom innan de återvände till Europa.

Fångstens fasor

De förslavades lidande började tidigt. Många av offren var krigsfångar och hade redan hemma i Afrika varit med om något av det värsta vi som människor kan utsättas för: krig. Andra var kidnappade, dömda kriminella, utstötta eller på andra sätt oönskade och hade alltså också redan varit med om något potentiellt traumatiskt.

Många togs dessutom till fångna långt inåt landet och tvingades att, under brutala förhållanden, marschera ut mot européernas kustfort. Sträckorna kunde vara långa, sträcka sig genom svårgenomtränglig terräng och ta månader att gå, och de var fastkedjade i varandra under marschen.

Väl på plats vid kusten såldes de överlevande och brännmärktes innan de stängdes in i fortens katakomber eller förvaringshålor, tätt tillsammans, utan ljusinsläpp, med väldigt begränsad ventilation och med en skoningslös tropisk hetta. Hundratals, ända upp till tusen personer, kunde vara instängda i samma håla. Där kunde de vara i flera månader i väntan på att slavfartygen skulle dyka upp vid horisonten.

Terrorn på havet

Väl ombord skeppen packades de förslavade tätt ihop under däck och kedjades fast i varandra. För att maximera vinsten tilldelades varje förslavad person ett så litet utrymme som möjligt. De exakta måtten varierade mellan skeppen men var i regel så pass små att man var tvungen att huka eller ligga för att få plats.

I Africa: A Biography of the Continent skriver exempelvis den brittiske författaren John Reader om hur Royal Africa Company, ett brittiskt företag som var involverat i slavhandeln, dikterade att utrymmena skulle se ut år 1713. Per förslavad person skulle utrymmet vara:

”152 centimeter på längden, 27 centimeter på bredden och 58 centimeter på höjden.”

Det är alltså betydligt mindre än en vanlig gravkista.

Det finns mängder av vittnesmål om hur barbarisk färden över Atlanten var. Ett av de kändaste kommer från Olaudah Equiano, mannen vars citat den här texten inleddes med. Enligt Equianos egen berättelse var han bara ett barn när han på mitten av 1700-talet kidnappades tillsammans med sin syster i det som idag är Nigeria. Syskonen separerades, marscherades ut mot kusten och såldes som slavar.

Olaudah Equiano är också känd som Gustavus Vassa, vilket var slavnamnet som hans nya ägare gav honom, men det är inte känt varför ägaren valde just det namnet, som ju har en uppenbar likhet med den svenske 1500-talskungen Gustav Vasa.

Det som är allra mest utmärkande med Equiano är att han, efter åratal i slaveri, hade den sällsynta turen att hamna hos en ägare som tillät honom att köpa sig fri, vilket han också gjorde år 1766. Han hamnade tids nog i England där han år 1789 gav ut boken The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, or Gustavus Vassa, the African.

Det var ett vittnesmål med monumentala konsekvenser och som blev en grundpelare i den framväxande anti-slaveri-rörelsen. I boken redogör han bland annat om färden över Atlanten:

”Medan vi befann oss längs kusten var stanken i lastutrymmet så intolerabelt outhärdligt att det var skadligt att vara därinne, och några av oss hade fått tillåtelse att komma upp på däck för att andas den friska luften. Men nu när hela fartygets last var instängda tillsammans blev stanken fullkomligt plågsam.

Instängdheten och värmen – i kombination med att fartyget var så fullpackat att man knappt kunde vända på sig – kvävde oss nästan. Det här producerade kopiösa svettningar, så att luften snart inte blev lämplig att andas, på grund av en variation av plågsamma lukter, och frammanade sjukdomar bland slavarna, som många av dem dog och på så sätt blev offer för köparnas taktlösa girighet.

Den här miserabla situationen förvärrades ytterligare av skavsåren från kedjorna, som nu blivit outhärdliga, och smutsen från dassen och som barnen ofta föll in och nästan kvädes i. Kvinnornas skrik och de döendes jämmer gjorde hela scenen nästan otänkbart fasansfull.”

I boken skriver han också om hur vissa förslavade hellre slängde sig mot en säker död överbord än att stanna kvar på fartygen. Att mängder av människor dumpades från slavskeppen – dels sådana som hoppade självmant i ett självmord men också sådana som dog eller dödats av andra skäl och, så att säga, begravdes i vattnet – gjorde att slavskeppen ofta följdes av hajar som kalasade på kropparna. Enligt andra vittnesmål kunde man känna stanken av ett slavskepp på lång väg.

Gula febern, tuberkulos, magsjuka, magparasiter och dysenteri frodades i skeppens trånga utrymmen, och maten och vattnet de förslavade fick var i sådana små mängder att de knappt klarade sig. Under oförutsedda händelser som stormar eller att fartygen åkte vilse kunde hela laster av förslavade dumpas över bord för att ransonerna skulle räcka till besättningen.

Alexander Falconbridge var en berömd brittisk kirurg som tjänade ombord på slavskepp under fyra resor på 1780-talet, och som senare blev en av anti-slaveri-rörelsens förkämpar. År 1788 gav han ut boken An Account of the Slave Trade on the Coast of Africa där han redogjorde för vad han hade sett. Falconbridge skrev:

”När de svarta vägrar inta näring har jag sett hur kol från elden, glödande het, har placerats i en spade och förts så nära deras läppar att dem bränns. Det har ackompanjerats av hot om att de kommer att tvingas svälja kolen om de fortsätter att vägra äta.”

Lite senare skriver Falconbridge om konsekvenserna av bristen på frisk luft i lastutrymmet där de förslavade förvarades. Han skriver att vissa av fartygen var utrustade med en slags öppningar vid sidan av skeppen och som ledde frisk luft ner till slavarna, men att oväder eller höga vågor ofta fick öppningarna att stängas. Han beskriver ett sådant tillfälle från en av hans resor:

“När de var i den här situationen gick jag regelbundet ner till dem, tills deras rum blev så extremt varmt att vara i att det bara gick att stå ut med det under en väldigt kort period. Men den överdrivna hettan var inte det enda som gjorde deras situation outhärdlig. Däcket, vilket utgjorde golvet i deras rum, var så täckt av blodet och slemmet som utsöndrats av dem som ett resultat av refluxsjukdomen, att det såg ut som ett slakthus. Människans fantasi är inte kapabel att föreställa sig en mer förskräcklig och vedervärdig situation.”

Med dessa vittnesmål är det ingen överraskning att dödligheten var hög. En vanlig uppskattning är att mellan 10 och 20 procent av de förslavade dog under färden över Atlanten.

Många har sett illustrationerna över skeppen som visar hur tätt de förslavade packades på fartygen. Men något som ofta går förlorat är att de inte ”bara” tvingades leva så under veckorna det tog att korsa Atlanten. Ofta kunde de vara instängda under däck i månader medan skeppen befann sig strax utanför den afrikanska kusten, i väntan på att fartygen skulle lastas på med ytterligare slavar.

För att maximera vinsten skulle skeppen fyllas till bredden – människohandlarna ville inte åka med halvfulla fartyg – och skeppen kunde därför lägga ankare och vänta eller långsamt åka mellan olika slavhamnar längs Afrikas kust, innan de till slut begav sig av.

Ett liv i slaveri

När skeppen nådde någon av Amerikas hamnar tvättades de förslavade och gjordes redo för försäljning på nytt. Försäljningen skedde inte alltid vid kusten utan kunde kräva att de förslavade återigen tvingades marschera långa distanser inåt landet. De som överlevde denna fruktansvärda resa och behandling, från Afrika till den nya världen, hade därefter ett liv i slaveri att vänta.

Efter att ha sålts kunde de förslavade, förutom att slita på plantage och i gruvor, också tvingas arbeta som herdar, fiskare, snickare, kockar, betjänter, vedhuggare, sjömän: de kunde ha alla möjliga olika jobb.

Hotet om våld var konstant. Att jobba för långsamt eller slarvigt, försöka lära sig att läsa, praktisera sin ursprungliga tro, umgås med fel person, försöka rymma – allt straffades med de mest ohyggliga metoder. Även sexuella övergrepp på förslavade skedde frekvent, från tillfångatagandet i Afrika, till färden över Atlanten, till den nya tillvaron i Amerika.

Pengar, våld och motstånd

För de västerländska kolonialmakterna i Amerika var slaveriet sällsynt lukrativt. De fick tillgång till en massiv arbetskraft som de kunde tvinga jobba orimligt hårt utan betalning. Dessutom producerade arbetskraften infrastruktur men också produkter att handla med och exportera.

På så sätt växte de nya staterna bokstavligen fram på de förslavades axlar och ryggar, samtidigt som man hemma i Europa byggde ett välstånd på pengarna som de förslavades arbete och lidande genererade.

Hos de inblandade afrikanska parterna fanns det skilda skäl till att sälja människor till européerna. För vissa kunde det vara ett ”praktiskt” sätt att göra sig av med dömda kriminella, eller en grannbefolkning man historiskt varit fiende med. För andra kunde det vara av ren desperation att inte själv förslavas. I desto fler fall var det klassiska drivkrafter som ren girighet eller ett sätt att utöka sin makt eller sina landgränser.

Den oändliga internationella efterfrågan på svarta slavar fick konflikter mellan afrikanska riken att förstärkas eller bryta ut. Vissa afrikanska kungadömen som var inblandade i slavhandeln förklarade krig mot svagare grannar för chansen att sälja dess invånare, och just skjutvapnen som européerna sålde till afrikanerna i utbyte mot människor blev särskilt destabiliserande.

Skjutvapnen blev ytterligare ett incitament för afrikanska kungadömen att bli en del av slavindustrin. Slavhandeln skapade ständigt nya konflikter, och konflikterna skapade i sin tur ännu fler flyktingar och krigsfångar som kunde säljas in i slaveriet.

När man pratar om de afrikaner som var villiga deltagare i handeln behöver man också nämna alla de som motsatte sig den. Vanliga sätt att göra motstånd på var att afrikanska samhällen byggde försvarsställningar och upprättade varningssystem. Ibland kunde hela byar förflytta sig till mer svåråtkomliga regioner inåt landet. På vissa håll, som i dagens Kongo och Angola, bröt fullskaliga krig ut mellan afrikanska och europeiska länder över frågan om slaveriet.

De som förslavades gjorde även de självklart motstånd genom att exempelvis rymma, vägra arbeta, försöka slåss eller ta självmord, och detta motstånd kunde ske när som helst, från att de fångades in i Afrika till efter att de sålts in i slaveri i Amerika.

Rasismens maskineri

Idén om att hitta ”början” på rasism är något som länge har fascinerat både historiker och antropologer. Är rasism något medfött hos människan, en följd av att vi är programmerade att vara rädda eller misstänksamma mot det okända? Eller är rasism något vi lär oss? Frågan är komplicerad och beror inte minst på hur man definierar rasism, fördomar, diskriminering och så vidare.

Men man kan med stor säkerhet i alla fall säga att rasism mot svarta och det transatlantiska slaveriet är tätt sammankopplade – de två sakerna påverkade och stärkte varandra.

Att svarta gjordes till slavar gjorde att de med tiden sågs på som lägre stående varelser. Och att de sågs på som lägre stående varelser gjorde det mer legitimt att förslava dem.

Svarta ansågs vara gudlösa hedningar och ociviliserade barbarer, och i européers ögon blev de därför naturliga måltavlor. Européer kan ha haft rasistiska tankar om svarta människor även tidigare, men det var under det transatlantiska slaveriet som idéerna befästes och institutionaliserades.

Slaveri och kapitalism

Den ökade efterfrågan på ”den nya världens” varor krävde att europeiska kolonisatörer tog mer land i anspråk för att hålla tillräckligt hög produktionstakt, vilket i sin tur fordrade en allt större arbetskraft och skapade en nära outtömlig aptit för nya slavar.

Triangeln som transporterna bildade blev till ett hjul som fortsatte snurra i kapitalismens namn. Det är en av den transatlantiska slavhandelns mest utmärkande egenskaper.

Som konstaterat i del ett hörde slaveri till vardagen i många delar av världen vid den här tiden, och så även i Afrika, men detta var en ny typ av slavhandel, en som var djupt rotad i den framväxande kapitalismens ständiga jakt på tillväxt och ökade intäkter.

De unga staterna på andra sidan Atlanten kom att bli regelrätta slavnationer, där slavarbetet utgjorde en central och grundläggande del av samhällena och ekonomierna.

Det finns de historiker som menar att Amerika, varken Nord- eller Syd-, hade kunnat koloniseras fullt ut utan slavarbete. Eller att det åtminstone hade tagit betydligt längre tid. I Freedom: The Overthrow of the Slave Empires skriver exempelvis historikern James Walvin följande:

“Av alla människor som landsteg i Amerika före 1820, transporterades 80 procent ombord de atlantiska slavskeppen. Afrikanska slavar var de viktigaste pionjärerna inom stora områden i Amerika.

Eländet och lidandet på slavskeppen, som först avslöjades i stor utsträckning i slutet av 1700-talet, har hemsökt allmänhetens fantasi sedan dess. Trots slavskeppens fruktansvärda dödlighet och den skada de orsakade de överlevande, lade den atlantiska slavhandeln grunden för en häpnadsväckande kommersiell framgång.

Överlevarna från Atlantkorsningen blev, med David Brion Davis ord, ‘oumbärliga för att skapa den välmående nya världen som i mitten av 1800-talet började locka till sig miljontals frivilliga europeiska invandrare’. Afrikanska slavar var grunden som senare samhällen byggdes på.”

Exakt hur stor roll slaveriet spelade i de nya ländernas framväxt debatteras fortfarande.

Siffrorna är svåra att fastställa men en vanlig uppskattning är att 12,5 miljoner afrikaner förslavades mellan 1400- och 1800-talet som en del av den transatlantiska handeln. Upp till två miljoner av dem dog under båtfärden över Atlanten, och miljontals ytterligare dödades när de tillfångatogs i Afrika eller marscherades ut mot européernas afrikanska kustfort.

Bortom USA

Av de tolv och en halv miljonerna importerades färre än 400 000 till USA, vilket är noterbart eftersom slaveriet i den amerikanska södern för många har blivit sinnebilden för hela perioden.

I själva verket var Brasilien den överlägset främsta slavdestinationen med sina nästan fem miljoner importerade slavar, huvudsakligen från nuvarande Angola och Kongo. På andra plats hamnar Karibien där dagens Jamaica, Haiti, Kuba och Barbados var populära destinationer.

En myriad slavsystem

Trots att slavimporterna till USA inte ens utgjorde fyra procent av den totala slavhandeln, utmärker sig det amerikanska slaveriet på flera sätt. Till skillnad från öarna i Karibien var odlingsmarken till synes oändlig och socker dominerade inte industrin. Att det fanns fler och, i jämförelse med sockerframställning, mindre krävande arbetsuppgifter skapade utrymme för olika typer av relationer mellan de förslavade.

Det var några av faktorerna som gjorde att de förslavade i USA förökade sig i en högre takt än i många andra länder. Eftersom nyfödda barn till förslavade också blev slavar kunde ägarna mångdubbla sin investering, så det fanns inget incitament för dem att avskräcka utvecklingen. Den naturliga befolkningsökningen förstärktes också av sexuellt tvång, påtvingade relationer och slavägares direkta intresse av att fler barn föddes in i slaveri.

Med tiden utmynnade slaveriet i den amerikanska södern i en komplex och underlig intimitet. Slavägare påstod sig göra de förslavade en tjänst genom att ”rädda” dem från det barbariska Afrika och ge dem en ”hård men rättvis” tillvaro i väst. Svarta betraktades som outvecklade barn som behövde mentorskap i form av ett strängt överhuvud, därav användandet av termen ”boy” för svarta män. Själva slavarbetet ansågs till viss del vara slavarnas gottgörelse för att de blivit upplyfta från Afrika och välkomnade in i den kristna värmen.

Detta kulturella drag har i somliga kretsar använts för att utmåla det amerikanska slaveriet som mer ”godhjärtat” än andra, vilket är bisarrt eftersom infantiliseringen grundade sig i bilden av svarta afrikaner som en lägre stående art.

Huruvida slavägare på riktigt trodde att de gjorde slavarna en tjänst eller om de innerst inne visste att det var en bortförklaring är naturligtvis svårt att fastslå. Men ett vanligt motargument är att det snarare handlade om att de försökte hitta ett sätt att maskera det själviska utsugandet av andra människor som något uppoffrande och nobelt – en kristen gärning.

Traditionen gjorde dock att slavarna i den amerikanska södern i större utsträckning behandlades som långvariga investeringar, till skillnad från i exempelvis Karibien där de i högre grad sågs som förbrukningsvaror. När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 fanns det hela fyra miljoner slavar i landet.

USA må bara ha stått för en liten andel av den totala transatlantiska importen, men en utmärkande dynamik var att landet utvecklade sin egen inhemska slavhandel. Stater som ansågs ha ett överskott av slavar skickade förslavade till stater som behövde fler av dem – något som regelbundet slet sönder familjer.

Med uppfinningen av bomullsginen i början av 1790-talet blev det lättare att skilja fröna från fibrerna och bomullsodlingen blev oändligt mycket mer lönsam. Detta ledde till en enorm ökning av det amerikanska slaveriet, eftersom det var de förslavade som förväntades plocka bomullen.

Trots att USA sedan länge slutat vara beroende av transatlantisk import av förslavade kunde landet istället förlita sig på sin egen inhemska slavmarknad. Medan bomullsexporten ökade i en häpnadsväckande takt, ökade även slaveriets omfattning och detta fortsatte ända fram till utbrottet av det amerikanska inbördeskriget i mitten av 1800-talet.

I den omtalade och kontroversiella boken The Half Has Never Been Told: Slavery and the Making of American Capitalism skriver den amerikanske historikern Edward E. Baptist:

”Från 1783, i slutet av den amerikanska revolutionen, till 1861 ökade antalet slavar i USA fem gånger om, och all denna expansion producerade en mäktig nation. För vita förslavare kunde tvinga förslavade afroamerikanska migranter att plocka bomull snabbare och mer effektivt än fria människor.

Deras metoder förvandlade snabbt sydstaterna till den dominerande makten på den globala bomullsmarknaden, och bomull var världens mest handlade råvara vid den tiden, eftersom det var den viktigaste råvaran under det första århundradet av den industriella revolutionen. Avkastningen från bomullsmonopol drev moderniseringen av resten av den amerikanska ekonomin, och vid tiden för inbördeskriget hade USA blivit den andra nationen att genomgå storskalig industrialisering.”

Ras och rasblandning

Ett annat särdrag var att en strikt syn på ras växte fram i USA som präglade samhället. Trots att det förekom sexuellt umgänge ”över rasgränserna”, ofta påtvingat, sågs det som moraliskt förkastligt och reglerades i lag. Förbud mot blandäktenskap förklarades grundlagsstridigt av USA:s högsta domstol först 1967.

Skillnaderna mellan svart och vit var distinkta så till den grad att ”endroppsregler” togs fram med målet att bevara rasmässiga hierarkier och motverka ”korsning”.

Olika amerikanska delstater hade olika definitioner men de gick alla ut på att även personer med endast lite svart afrikanskt påbrå klassades som svarta. I somliga delstater räknades en person som svart om den hade minst en sextondels ”svart blod” i sig, i andra räckte det med en trettiotvåondel. Vissa stater använde formuleringar som ”någon som helst spårbar mängd”.

Utan ett sådant strikt system är det inte osannolikt att USA:s svarta invånare i högre utsträckning skulle ha ”absorberats” av den vita majoriteten. Istället utgör svarta idag drygt 14 procent av befolkningen: över 40 miljoner invånare, vilket är cirka hundra gånger fler än mängden som importerades.

I exempelvis kolonierna som tillhörde Portugal och Spanien – platser med ett stort antal svarta slavar – fanns däremot inte samma rigida rasskillnader. Följaktligen var det vanligare med sexuellt umgänge och relationer ”över rasgränserna”, vilket har resulterat i att moderna länder som Brasilien, Dominikanska republiken och Kuba har en stor andel mixade invånare.

I till exempel Irak, Iran och Indien finns idag svarta minoriteter, vars ursprung delvis kan härledas till slavhandeln via Sahara, Röda havet och Indiska oceanen. Många av dem kan även spåra sitt ursprung till afrikanska resenärer, vetenskapsmän och pilgrimer som tidigare slagit sig ned i områdena. Men att minoriteterna inte är ännu större eller synligare kan sannolikt också kopplas till en mer flytande syn på ras.

Under delar av den muslimska världens tusenåriga slavhandel med subsahariska afrikaner kan synen ha bidragit till att det stora antalet svarta som importerades sedan länge har assimilerats av de lokala majoritetsbefolkningarna.

Slaveriets långa skugga

Som exemplen ovan visar är generaliseringar av begränsad nytta eftersom slaveriets regionala varianter, regelverk och sedvänjor kunde se vitt skilda ut. Men att slaveriet har satt oerhört djupa spår, i allt från ekonomi till folkhälsa, är uppenbart. Flera av problemen vi ser på det västra halvklotet idag: som rasismen och den ojämlika ekonomiska fördelningen mellan vita och svarta, kan också härledas till människohandeln.

Det är bara några av många anledningar till varför den här perioden är så viktig att studera och känna till.

I del tre av min serie om den transatlantiska slavhandeln kommer jag att skriva om vad det var som – efter mer än 400 år – till slut fick människohandeln att upphöra under 1800-talet.

Det som vanligtvis brukar framhållas är upplysningens intåg, med sina idéer om förnuft och frihet. Men återigen hade ekonomiska faktorer en minst lika stor roll.

Läs mer:

Böcker:

The Chronicle of Discovery and Conquest of Guinea av Gomes Eanes de Zurara (1453)

An Account of the Slave Trade on the Coast of Africa av Alexander Falconbridge (1788)

The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, Or Gustavus Vassa, The African av Olaudah Equiano (1789)

Capitalism and Slavery av Eric Williams (1944)

Plagues and Peoples av William H. McNeill (1976)

Slavery and Social Death: A Comparative Study av Orlando Patterson (1982)

The African Slave Trade av Basil Davidson (1988)

Indian Freedom: The Cause of Bartolome de las Casas: a Reader av Bartolomé de las Casas och Francis Patrick Sullivan (red.) (1995)

Africa: A Biography of the Continent av John Reader (1997)

Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800 av John K. Thornton (1998), Prince Henry ”the Navigator”: A Life av Peter Russell (2000)

Pawnship, Slavery And Colonialism In Africa av Toyin Falola och Paul E. Lovejoy (red.) (2003)

A History of Indigenous Slavery in Ghana: From the 15th to the 19th Century av Akosua Adoma Perbi (2004)

The Sugar Masters: Planters and Slaves in Louisiana’s Cane World, 1820–1860 av Richard J. Follet (2005)

The Atlantic Slave Trade av Herbert S. Klein (2010)

Transformations in Slavery: A History of Slavery in Africa av Paul E. Lovejoy (2012)

A History of Modern Africa: 1800 to the Present av Richard J. Reid (2012)

The Fortunes of Africa: A 5000Year History of Wealth, Greed, and Endeavor av Martin Meredith (2014)

The Problem of Slavery in the Age of Emancipation av David Brion Davis (2014)

The Half Has Never Been Told: Slavery and the Making of American Capitalism av Edward E. Baptist (2014)

What is Slavery? av Brenda E. Stevenson (2015)

A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution av Toby Green (2019)

Freedom: The Overthrow of the Slave Empires av James Walvin (2019)

Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World, 1471 to the Second World War av Howard W. French (2021).

Vetenskapliga artiklar:

“The Role of Las Casas in the Emergence of Negro Slavery in the New World” av Robert L. Brady i Revista de Historia de América (Nr. 61/62, 1966)

”What Africans Got for Their Slaves: A Master List of European Trade Goods” av Stanley B. Alpern i History in Africa (vol. 22, 1995)

”The Demographic Cost of Sugar: Debates on Slave Societies and Natural Increase in the Americas” av Michael Tadman i The American Historical Review (vol. 103, nr 5, 2000)

“Madeira, Sugar, and the Conquest of Nature in the ’First’ Sixteenth Century, Part II: From Regional Crisis to Commodity Frontier, 1506–1530” av Jason W. Moore i Review (vol. 33, nr 1, 2010)

I januari år 1482 anlände en portugisisk flotta till det vi idag känner till som Ghana. Ombord fartygen fanns hundratals soldater och flera kanoner, men också murare och diverse byggmaterial, från små spikar till stora grundstommar.

Flottan la ankare i en bukt där det grönblåa vattnet var förhållandevis stilla och vågorna små. När besättningen gick i land möttes den av en bred sandstrand som kantades av höga vajande palmer. Den starka solen pressade upp temperaturen till 30-strecket och fukten gjorde luften svår att andas.

Intill stranden låg en by som delades i två av en liten flod. Portugiserna slog sig ner vid en upphöjning precis i början av bukten, en strategisk plats som gav dem en överblick över omgivningen, både ut mot havet och inåt landet. Där höjde de en flagga som fladdrade i den varma brisen.

Diogo de Azambuja, kaptenen och ledaren för expeditionen, hade tagit på sig sina allra finaste kläder. I skuggan av ett träd satte han sig på en hastigt uppförd tron medan han väntade.

Efter en stund möttes portugiserna av en välkomstkommitté. Längst fram gick en orkester, deras trummor och trumpeter gav ifrån sig ett öronbedövande ljud. De följdes av en samling aristokrater som ackompanjerades av sina unga betjänter som bar fina tyger för de seniora att sitta på. Även en grupp soldater beväpnade med spjut, sköldar och pilbågar följde dem.

Till sist kom den som Diogo de Azambuja väntat på: Kwamena Ansa, en så kallad omanahene – en lokal kung, hövding eller högste ledare. Kungens hals, ben och armar var täckta av guldsmycken, han hade till och med guld inflätat i håret och i skägget.

Diogo de Azambuja och Kwamena Ansa tog i hand, gåvor utbyttes och förhandlingarna inleddes. Det Azambuja mest av allt ville ha var tillstånd att få uppföra en permanent fästning. Om portugiserna bara skulle få göra det kunde kungen räkna med fantastiska handelsmöjligheter. Han skulle till och med få chansen att konvertera till katolicismen, något som skulle göra honom till en broder i den portugisiske kungens ögon.

Kwamena Ansa svarade till en början avfärdande. Det här var inte de första portugiserna att komma till området, enstaka fartyg hade besökt den här kustremsan under de senaste tio åren, men de portugisiska sjömännen och småhandlarna hade knappast imponerat.

”De kristna som har kommit hit tidigare har varit väldigt få, smutsiga och tarvliga”, sa Kwamena Ansa till sin gäst.

Kanske var det därför Diogo de Azambuja hade tagit på sig en så fin utstyrsel, det här uppdraget var för viktigt för att falla på ett dåligt första intryck. Det portugiserna ville försöka sig på nu var något djärvt och nytänkande: att bygga en permanent bas så här långt söder om Sahara. Trots Kwamena Ansas tvekan vanns han till slut över av portugisernas många löften. Redan dagen därpå la de den första stenen av det som skulle bli det första europeiska fortet i det tropiska Afrika.

Portugiserna kallade hela området, och nu fortet de skulle bygga på det, för El Mina: gruvan. Och det var just guldet som hade lockat dit dem. Men det var handeln med en annan typ av ”vara” som skulle få ödesdigra konsekvenser, och lägga grunden för den moderna atlantiska världen.

Guldfeber

I mer än tusen år var Sidenvägen en av världens viktigaste handelsrutter. Den bestod av en mängd förgrenade vägar som tillsammans skapade ett nätverk som knöt ihop Kina med Europa via Centralasien, Indien och Mellanöstern.

En seglivad teori är att Osmanska rikets erövring av Konstantinopel, dagens Istanbul, år 1453 markerade ett avbrott i handeln eftersom osmanerna sägs ha påverkat den negativt genom att införa höga tullavgifter eller helt stänga den. Enligt teorin ska européerna därför ha börjat söka efter sjövägen till Kina och Indien, vilket påstås ha stimulerat det som kallas upptäcktsresornas epok.

Teorier som så tydligt skapar ett orsak–verkan-samband mellan två kända skeenden i världshistorien blir ofta populära. Men de löper också högre risk att vara förenklande. I det här fallet finns det dessutom mycket som tyder på att teorin är direkt felaktig, det främsta argumentet är kanske att portugisernas utforskning av Afrika började flera decennier före Konstantinopels fall.

Det verkliga genombrottet för Europas upptäcktsresor skedde år 1415 när Portugal, under ledning av prins Henrik, erövrade den viktiga handelsstaden Ceuta. Staden ligger i de nordligaste delarna av Marocko och är idag ett spanskt territorium.

Innan övertagandet hade Ceuta fungerat som en slags terminal för de ofantligt lukrativa transsahariska guldleveranserna från Västafrika. På mitten av 1300-talet spelade Maliriket en avgörande roll för att stora och regelbundna laster med guldstoft nådde Europa, men i början på 1400-talet, när Mali befann sig i nedgång, blev leveranserna färre.

Det var en av de bidragande faktorerna som bidrog till den ädelmetall- och myntbrist som präglade delar av Europa under 1400-talet. Den inhemska europeiska guldproduktionen var låg och digerdödens framfart under det föregående seklet hade påverkat silverutvinningen negativt.

Nu när pesten var över, Europa höll på att återhämta sig och ekonomierna växte, saknade man plötsligt ädelmetallerna man behövde för att prägla mynten man hade vant sig vid att använda. På vissa håll blev myntbristen så stor att byteshandel och alternativa betalningsformer åter blev vanligare.

I boken A Financial History of Western Europe skriver den amerikanske ekonomihistorikern Charles P. Kindleberger att det i Tyskland blev så vanligt att använda peppar som valuta att landets bankmän kom att bli kända som ”pepparmän”. Kindleberger skriver också att bristen på mynt, eller ädelmetaller, var en av anledningarna till att européer började anstränga sig allt mer för korsa hav de ännu inte lyckats ta sig över.

Portugisernas attack mot Ceuta skedde snabbt och plötsligt en augustidag år 1415. En stor flotta bar den portugisiska armén över Medelhavet och ombord ett av skeppen fanns prins Henrik, då bara 21 år gammal. Han var ivrig, inte bara att få ett fotfäste i Afrika och koppla grepp om den värdefulla guldhandeln, utan att också vinna kyrkans gillande genom att erövra en stad från muslimerna som den kristna världen låg i konstant konflikt med.

Erövringen av Ceuta tog bara 13 timmar och efteråt var portugiserna övertygade om att de genom att ta över fästningen hade hittat nyckeln till resten av Afrika.

Men Portugals förhoppning om att tjäna på Ceutas handel var orealistiskt optimistisk eftersom staden blev en kristen enklav i ett annars muslimskt Nordafrika.

Muslimerna la helt enkelt om handelsrutterna. Istället för att varorna som transporterats genom Sahara nådde Ceuta, gick de istället några mil västerut, till hamnstaden Tanger. Och istället för att bli en guldgruva för portugiserna, blev Ceuta ett projekt som blödde pengar, eftersom det kostade att bygga försvarsställningar och fylla fortet med vaktande trupper.

För portugiserna blev lösningen att fortsätta utforska haven västerut och under de kommande decennierna koloniserade de öar som Azorerna och Madeira.

Den ödesdigra sjövägen till Västafrika

Idén att utforska Afrikas västra kust är uråldrig. Redan på 400-talet f.Kr. gav sig en man vi idag känner till som Hanno Sjöfararen ut på havet. Han var från Karthago, ett antikt kungadöme med bas i dagens Tunisien, och tros ha varit högt uppsatt, kanske medlem av aristokratin eller en militär officer. I en skrift han lämnade efter sig beskriver han hur han seglar nedför den västafrikanska kusten, grundar bosättningar och eventuellt kommer i kontakt med gorillor.

En vanlig teori är att Hanno lyckades ta sig så långt som dagens Senegal. En annan är att han seglade ända till nuvarande Kamerun. Andra argumenterar för att han ”bara” nådde Marocko. Det råder ingen konsensus och källorna är luddiga och öppna för tolkningar.

Men lyckades Hanno ta sig så långt som Senegal eller till och med Kamerun, var han långt före sin tid, för på 1400-talet e.Kr., när portugiserna blickade mot Afrika, var resor ute på öppet hav fortfarande förenade med livsfara. Starka strömmar, oväder och förrädiska kustremsor kunde alla innebära slutet för sjömän, och det var långt ifrån en garanti att den som gav sig ut på haven kom tillbaka.

För europeiska sjömän hade Kap Bujur länge markerat ett stort hinder. Det är en udde i dagens Västsahara där dimman ofta ligger tät, strömmarna drar skeppen åt olika håll och vindarna blåser starka.

Med tiden blev området mytomspunnet. Det sas att klimatet längre söderut var så pass varmt att hettan fick havet att koka, att solens strålar kunde få skeppen att antända och att vidunderliga sjöodjur lurade under ytan. Fartyg som försökt runda udden och fortsätta söderut kom aldrig tillbaka. Även arabiska sjömän var välbekanta med området, de döpte det till Abū Khaṭar, vilket kan översättas till ungefär ”farans fader”.

Share

Prins Henrik är även känd som Henrik Sjöfararen, för det var under hans ledning, och med hans finansiering, som Portugal gjorde avsevärda framsteg inom navigering och skeppsbyggnad. År efter år lyckades portugisiska expeditioner ta sig allt längre söderut.

Motiven var både finansiella och religiösa. Portugiserna ville öppna upp handeln, främst med guld. Men de ville också sprida kristendomen och leta efter den mytomspunna figuren Johannes Prästen, som enligt medeltida europeiska legender var en kung som ledde ett framstående kristet rike omringat av muslimer och hedningar.

Tidigare antogs Johannes Prästens kungadöme vara beläget i Mongoliet eller Indien, men nu trodde man att det sannolikt låg någonstans i Afrika, kanske Etiopien. Johannes Prästen antogs fortfarande vara vid liv och sågs på som en potentiellt viktig allierad i kampen mot muslimerna.

År 1433 gjorde den portugisiske sjöfararen Gil Eanes ett försök att ta sig förbi Kap Bujur. Den gången vann rädslan över honom och han vände hem mot Portugal efter att bara ha tagit sig till Kanarieöarna.

Den missnöjde prins Henrik skickade tillbaka Eanes året därpå med samma uppdrag och den här gången lyckades han inte bara ta sig förbi Kap Bujur utan också återvända välbehållen. Han hittade visserligen inget guld, men han tog ändå med sig något värdefullt – vetskapen om att varken fruktansvärda sjömonster eller gigantiska strömvirvlar fanns i området.

Med nyfunnen inspiration fortsatte expeditionerna. År 1441 tog sig portugiserna till Ras Nouadhibou i nuvarande Mauretanien och Västsahara. Inledningsvis skedde en småskalig handel med den lokala befolkningen.

De som bodde i området var imazighen, människorna som utgör Nordafrikas ursprungsbefolkning, och tillsammans byteshandlade parterna med tyger, klädesplagg, djurskinn, vete och små mängder guldstoft. Men spontana slavräder, utförda av bland andra sjöfararen Nuno Tristão, avslöjade människohandelns stora potential.

Ett slaveriexperiment

Att i kristendomens namn förslava folkgrupper man kom i kontakt med var inget nytt för sydeuropéerna. Under 1300-talet hade exempelvis både spanjorerna och portugiserna utfört sjöräder mot Kanarieöarna, och under attackerna kidnappade man ofta medlemmar ur öarnas ursprungsbefolkning och sålde dem på europeiska slavmarknader. Under 1400-talet koloniserade slutligen spanjorerna öarna under långsamma och brutala former, och ännu fler människor förslavades.

Gomes Eanes de Zurara var en portugisisk man som jobbade i det kungliga biblioteket och som protokollförde hovets förfaranden. I hans The Chronicle of Discovery and Conquest of Guinea från år 1453 hittas ett av de äldsta återgivna exemplen på portugisiska slavräder i Afrika.

Boken beskriver bland annat hur köpmannen Lançarote de Freitas år 1444 ledde en flotta om sex karaveller till Arguinbukten i nuvarande Mauretanien med det uttryckliga syftet att förslava människor. De attackerade små samhällen längs kusten som bestod av fattiga familjer av fiskare tillhörande det lokala imazighenfolket. De återvände till Lagos i södra Portugal med 235 fångar, utmattade och skräckslagna. De Zurara skriver:

”Vissa hade böjda huvuden och ansikten som badade i tårar medan de tittade på varandra. Andra jämrade ömkligt, tittade mot himlen, deras ögon fixerade på den, och ropade ut som om de bad universums far om hjälp”.

Besättningen och fångarna möttes av en stor folksamling, ivriga att få se spektaklet. En av de närvarade var prins Henrik själv, som från ryggen på sin häst bevittnade uppståndelsen. Han lär ha varit nöjd, för 46 av de ”bästa slavarna” hade reserverats för just honom. För att distribuera resten av de blivande slavarna fördelades de i olika grupper.

”Och då blev det nödvändigt att separera fäder från söner, män från fruar, bröder från bröder. Varken vänner eller relationer respekterades ... Sönerna, när de såg sina fäder i en annan grupp, reste sig hastigt och rusade över till dem; mödrarna pressade sina andra barn mot bröstet innan de kastade sig på marken med dem, medan de mottog slag utan en tanke på sina egna kroppar.”

Enligt Gomes Eanes de Zurara var de förslavade både vita, mixade och svarta, vilket understryker att hudfärg ännu inte hade börjat spela den avgörande roll som den skulle göra i det stundande transatlantiska slaveriet. Så här under 1400-talets första hälft togs du inte som slav främst för att du var svart, utan för att du var icke-kristen, en hedning.

Förutom ekonomisk vinning angavs viljan att konvertera hedningar till kristna som det främsta skälet till räderna. Prins Henrik själv ansåg att grymheterna de förslavade utsattes för i det här livet skulle vägas upp av att de fick inleda livet efter döden som frälsta kristna.

Trots att de Zurara vittnade om en viss mångfald bland de förslavade, är det också tydligt att han värderade de svarta offren lägst. Han beskriver genomgående de svarta som mindre intelligenta, mer ociviliserade, till och med fysiskt underlägsna. Hans dokument kan alltså ses som ett tidigt exempel på sammanflätningen av hudfärg och egenskaper. Denna sammanflätning skulle senare bli ett av den kommande transatlantiska slavhandelns allra tydligaste signum: att svarta människor till sin natur ansågs vara lägre stående och därför var särskilt, eller unikt, lämpade att tas som slavar.

Resorna fortsatte och år 1444 nådde portugiserna Senegalfloden. Men i takt med att de tog sig allt längre söderut blev slavräderna mer riskfyllda. Dels för att rykten om räderna spreds och lokalbefolkningarna lättare kunde undvika dem, dels för att lokalbefolkningarna var välorganiserade i motståndskraftiga samhällen. Flera portugisiska förband som hoppats på att förslava västafrikaner jagades bort eller dödades av lokala bybor och krigare som gick till attack med både kastspjut och giftpilar.

Nuno Tristão, sjökaptenen som utfört tidigare slavräder längs den nordvästafrikanska kusten i början på 1440-talet, gick själv det här ödet till mötes. På mitten av 1440-talet gick han och över 20 män i land i det som idag är Senegal, strax söder om landets nuvarande huvudstad Dakar.

Precis som vanligt var målet att hitta människor att kidnappa och sälja in i slaveri, men gruppen hamnade i ett bakhåll. Flera lokala soldater som färdades i snabba krigskanoter omringade dem. Nuno Tristão och nästan alla av hans män dödades där på stranden.

Andra liknande katastrofala landstigningar fick prins Henrik att beordra ett avslut på de västafrikanska slavräderna år 1448. Det blev uppenbart att en annan taktik behövdes. En som förlitade sig på diplomati och handel istället för våld.

Vid den här tidpunkten utgjordes stora delar av det som idag är Senegal av Jolof- eller Wolofriket. Det sträckte sig ungefär från Senegalfloden i norr till Gambiafloden i söder, något som gjorde det särskilt lämpat för handel. Det hade tidigare varit den allra västra provinsen av Maliriket, men under andra hälften av 1300-talet, när Mali skakades av en serie konflikter om tronen, bröt sig woloffolket loss och skapade sitt eget kungadöme.

Både rike och kungadöme är egentligen missvisande för det fungerade inte som en sammanhållen stat utan som en slags konfederation av flera kungadömen. Oavsett var det ett av de allra tidigaste västafrikanska rikena att gå med på ett fredligt handelsförhållande när portugiserna bytte sina svärd mot varor. Det som handlades med var exempelvis guld och elfenben. Men med tiden även förslavade människor.

Slaveri som fenomen

Slaveri omnämns i några av människans äldsta skriftliga källor och har varit en del av vår historia i tusentals år, från civilisationens vaggor som Mesopotamien och Egypten till antikens Rom och Grekland, från Centralamerikas mayakultur till medeltida Japan. I Sverige var trälarna en form av slavar på vikinga- och medeltiden. Fram tills för bara 100-150 år sedan var slaveri en vanligt förekommande del i många samhällen runtom i världen. Det är tiden vi lever i nu som är unik med sitt nästan universella fördömande av slaveri. Tyvärr existerar det än idag på flera håll runt om i världen.

Trots att de flesta har en specifik bild av vad slaveri är finns det många olika typer och definitioner, en källa till förvirring. Moderna breda definitioner inkluderar exempelvis tvångsarbetare som jobbar under hot om våld, extrem fattigdom eller fängelse även om de inte rent rättsligt räknas som någon annans egendom.

En annan form är när någon tvingas arbeta för att betala av en skuld eller när en person är beroende av sin minimala lön för att överleva. Livegenskap refererar till situationer där arbetare är knutna till marken de bor på, tvingas betala skatt och sällan får flytta eller gifta sig som de själva vill, medan sexuellt slaveri är ytterligare en typ – sannolikt den mest förekommande i västvärlden idag.

Genom en historisk, snävare lins är en slav en människa som vanligtvis förslavats genom någon form av våld, som lyder under en annan människa, saknar självbestämmande, ses som egendom, kan köpas och säljas, tvingas utföra jobb eller tjänster och som inte styr över sin egen sexualitet eller reproduktiva system.

År 1400-talet, när Portugal började utforska Afrika, var slaveri fortfarande vanligt förekommande även i Europa och Mellanöstern. I de många och återkommande krigen mellan kristna och muslimska kungadömen tog båda sidor varandra som slavar.

På 1500-talet blev krigsfångar ofta galärslavar, personer som kedjades fast vid årorna på stora fartyg och under hot om våld tvingades ro.

Och från 1600-talet och framåt utgjorde den nordafrikanska kusten väster om Egypten den ökända så kallade Barbareskkusten. Där hade muslimska pirater sina baser och gav sig ut på haven för att kidnappa européer. De flesta offer blev krigsfångar och lämnades tillbaka mot en lösensumma, andra gjordes till slavar och sattes i arbete.

Precis som i resten av världen har slaveri en lång historia på den subsahariska kontinenten och bedrevs på många olika sätt. Som en massiv kontinent präglad av en ofantlig mångfald vad gäller folk, kulturer, språk, religioner och traditioner går det alltså inte att tala om ett specifikt slaveri.

Men generellt skilde sig slavsystemen från den senare transatlantiska varianten och några vanligt förekommande kännetecken var exempelvis att de förslavade på vissa platser kunde gifta sig, äga egendom och med tiden bli medlem av en familj. I de samhällena hade de förslavade en annan mobilitet än de förslavade senare skulle ha i exempelvis USA, där de sågs på som boskap. I USA saknade slavar helt möjligheten att röra sig upp i samhället samtidigt som deras barn – födda som ofödda – också var dömda till samma öde.

Med det sagt fanns det i Afrika också samhällen där de förslavades liv var särskilt hårt, där de exempelvis inte fick beblanda sig med fria invånare eller kunde förlora livet som offer i en begravningsritual.

En annan uppenbar skillnad med den transatlantiska handeln var att de inhemska afrikanska slavsystemen inte handlade om ras eller hudfärg, eftersom både offer och förövare var vad vi idag skulle kalla svarta.

Det har ibland bidragit till en bild av Afrika som särskilt ociviliserat, ungefär som att afrikanerna ”sålde sina egna” och därför var värre än européerna som hade den goda smaken att åtminstone inte utsätta sitt ”eget folk” för hemskheterna. Men denna bild är grovt missvisande.

Det kanske vanligaste sättet att bli förslavad på i Afrika var att man var på den förlorande sidan av ett krig. Precis som att identiteten som européer sällan har stoppat engelsmän, fransmän, svenskar eller tyskar från att kriga med varandra, har den förhållandevis moderna identiteten som afrikaner inte hindrat afrikanska samhällen från att utkämpa erövringskrig mot varandra.

Andra förekommande, men mindre vanliga sätt, var att slaveri var ett straff man dömdes till, eller att man tillfälligt sålde sig själv in i slaveri som en sätt att betala tillbaka en skuld. Afrikanerna som handlade med förslavade människor såg det i regel alltså inte som att de sålde “sina egna” eller sina ”afrikanska bröder”. De såg det som att de sålde fiender, främlingar, kriminella eller oönskade.

Överlag handlade de olika slavsystemen i Afrika mer om status, makt och inflytande än om pengar och produktion. Det som förändrades med den europeiska närvaron i Afrika var slaveriets omfattning. Det var under europeisk flagg som den afrikanska slavhandeln gick från en i jämförelse marginell företeelse till ett maskineri, en hel industri, vars konsekvenser vi känner av än idag.

Även om det fanns välorganiserade hierarkiska samhällen som praktiserade slaveri innan européerna anlände – som det tidigare nämnda Maliimperiet – var dessa undantagen. De flesta stora afrikanska slavhandelsimperier, som Dahomey, Ashanti och Sokotokalifatet, bildades efter att den transatlantiska slavhandeln redan hade börjat, och de gav sig in i handeln för att anskaffa skjutvapen, lyxvaror och andra saker för att stärka sitt grepp om makten.

Innan dess var det vanligare att slaveri spelade en mindre roll i de flesta väst- och centralafrikanska samhällen. Särskilt jämfört med många av de nya kolonier som européer bildade på andra sidan Atlanten, där hela ekonomin kom att kretsa kring slaveri. Dessa kolonier blev verkliga slavsamhällen.

Dock: påpekandet av några av skillnaderna mellan den transatlantiska slavhandeln och Afrikas inhemska slaveri bör inte missförstås som att det senare rörde sig om en godartad variant. Slaveri, i alla dess former, är per definition förkastligt.

Portugal i bräschen

På mitten av 1400-talet var det fortfarande guld som portugiserna mest ville åt och vid det här laget hade handeln med västafrikanska riken visat sådan potential att den portugisiska kronan kontrakterade den berömde portugisiske handelsmannen Fernão Gomes. I utbyte mot att Gomes fick monopol på all handel söder om Kap Verde-öarna, gick han med på att betala en årsavgift och att sälja all elfenben han kom över till den portugisiska kronan till ett förmånligt pris. Men den mest avgörande punkten han gick med på var att han upplät sin flotta av fartyg att årligen fortsätta utforska ungefär 48 till 64 mil av den afrikanska kustlinjen.

Med den nya överenskommelsen avlöste framstegen varandra. I det som idag är Liberia utvecklades en handel med meleguetapeppar, som ibland gått under namnet paradiskorn. Det gav med tiden den här regionen namnet Pepparkusten.

De portugisiska fartygen fortsatte österut och fann en stor tillgång till elfenben i de täta skogarna som sträckte sig ända ner mot stränderna. Det gav med tiden den regionen namnet Elfenbenskusten. Och 1471, när portugiserna gick i land i det som idag är Ghana, fann man det man nästan 60 år tidigare först gett sig ut för att hitta: guld. Att det fanns i stora mängder nånstans i närheten blev uppenbart eftersom massvis av invånarna i de olika byarna de stötte på bar det som smycken. Med samma tradition av namngivning skulle hela regionen senare bli känd som Guldkusten.

Det portugiserna bytte mot guldet var klädesplagg men främst olika typer av metaller. Manillor, armband av brons, mässing eller koppar formade som en hästsko, producerades i Europa och skeppades ned mot den västafrikanska kusten där de kom att fungera som ett betalningsmedel för produkterna portugiserna köpte.

Traditionen av järntillverkning sträcker sig flera tusen år tillbaka i Västafrika, så de afrikanska samhällen som portugiserna kom i kontakt med hade tillgång till egna järnverktyg och -vapen. Problemet var att mineralerna fanns i rätt små kvantiteter. Eftersom det hade skett innovationer inom den europeiska järnindustrin som ökade produktionstakten i Europa blev det mer attraktivt för afrikanska riken att importera järn därifrån.

Manillorna var inget nytt fenomen, tidigare hade man importerat dem från Nordafrika, så det blev inte en ny marknad, snarare en ytterligare. Andra former av valuta som användes i Väst- och Centralafrika var tyger och, ännu mer, kaurisnäckor, som importerades från muslimska handelsmän ända från indiska oceanen.

Konkurrensen hårdnar

Portugal hade länge haft ett försprång i utforskandet av Afrika, men det var ett försprång som andra europeiska länder försökte ta in. År 1478 utmynnade konkurrensen mellan Portugal och det spanska kungariket Kastilien i ett sjöslag utanför den ghananska kusten, ett slag som portugiserna vann övertygande. Fredsförhandlingar följde och snart skrev parterna på det så kallade Alcáçovasfördraget.

I överenskommelsen gick Portugal med på att ge upp sina krav på den kastilianska tronen samt att erkänna spansk kontroll över Kanarieöarna. Men i utbyte fick portugiserna rätt till alla landområden som upptäckts, eller skulle upptäckas, söder om Kanarieöarna, vilket i praktiken innebar hela Afrika söder om Sahara.

Under de två kommande decennierna fortsatte den portugisiska guldhandeln i Västafrika att dra in enorma summor och i den amerikanske journalisten Howard W. Frenchs bok Born in Blackness argumenterar han för att det fick oanade konsekvenser:

”Lissabons nya monopol över Västafrikas enorma guldtillgångar lämnade Spanien med inget annat val än att våga sig långt bortom Herkules pelare och sjösätta nya försök att utforska Atlantens västliga extremiteter. Med andra ord, Portugals nyvunna rikedom drev på Spaniens besatthet av att hitta egna källor till den värdefulla metallen.”

Fortet El Mina, eller Elmina, var det fotfäste portugiserna så länge hoppats på att få på den afrikanska kontinenten. I flera sekler hade muslimska handelsmän handlat till sig guld från denna region och sedan transporterat det norrut via västafrikanska riken som Mali och Songhai, genom Sahara och vidare till Nordafrika och Mellanöstern. Men nu började en större andel av guldet istället gå söderut mot portugisernas fort vid kusten. Från Elmina kunde portugiserna sedan skicka regelbundna guldlaster till hemlandet, guldlaster som var avgörande för att förvandla Portugal från ett fattigt och obetydligt hörn av Europa till en kolonial supermakt.

Samtidigt som guldet fortsatte göda den portugisiska ekonomin, fortsatte deras utforskande av Afrika och nu var finansierandet av det mindre av ett problem.

År 1483 kom portugiserna i kontakt med Kongoriket, två år senare med kungadömet Benin i nuvarande Nigeria. När de gick i land på flera av dessa platser restes så kallade padrãos för att markera deras ankomst: trä- eller stenpelare som ofta hade ett kors på toppen.

År 1488 nådde portugiserna slutligen Kap Agulhas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Men de blev inte långvariga utan fortsatte upp längs östra Afrikas kust och fann tio år senare, genom Vasco Da Gama, slutligen sjövägen till Indien.

Socker och blod

Medan guldlasterna fortsatte att skeppas till Portugal upptäckte portugiserna allt mer det lukrativa i slavhandeln. Det skulle dröja länge innan just befästningen vid Elmina skulle bli ett slavfort, men längs den väst- och centralafrikanska kusten fann många andra områden där slavhandeln inledde sin exponentiella framväxt.

En av huvudkomponenterna var sockerröret, en växt med ursprung i Sydostasien och som via handelsmän långsamt spreds västerut. I samband med européernas upptäcktsfärder tog sig växten över havet och planterades i nya regioner och världsdelar.

Ögruppen Madeira utanför Marockos kust hade i början på 1420-talet blivit en av Portugals första kolonier. Snart introducerades sockerröret och några decennier senare gick produktionen på högvarv, i allt större utsträckning med hjälp av afrikanska slavar. Under några år i början på 1500-talet var Madeira en av världens främsta sockerproducenter. En liknande utveckling utspelade sig på São Tomé i Guineabukten.

Men, vid den här tiden hade européer hittat till Amerika, vilket skapade väldiga kommersiella möjligheter. Istället för små öar i Atlanten eller utanför den afrikanska kusten, hade man nu plötsligt hittat nya hela världsdelar att lägga under sig, med till synes oändlig mark att odla och oöverskådliga mängder metaller att utvinna.

Men för att göra det möjligt, och dessutom göra det så snabbt och inkomstbringande som det bara gick, krävdes en gigantisk arbetskraft av sällan skådat slag. Slavhandeln var nu redo att gå in i en ny fas, en fas förenad med en omätbar mängd pengar, våld och lidande.

Läs mer:

Böcker:

The Chronicle of Discovery and Conquest of Guinea av Gomes Eanes de Zurara (1453)

Capitalism and Slavery av Eric Williams (1944)

Plagues and Peoples av William H. McNeill (1976)

Slavery and Social Death: A Comparative Study av Orlando Patterson (1982)

The African Slave Trade av Basil Davidson (1988)

Africa: A Biography of the Continent av John Reader (1997)

Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800 av John Thornton (1998)

Prince Henry ”the Navigator”: A Life av Peter Russell (2000)

Pawnship, Slavery And Colonialism In Africa av Toyin Falola och Paul E. Lovejoy (red.) (2003)

A History of Indigenous Slavery in Ghana: From the 15th to the 19th Century av Akosua Adoma Perbi (2004)

The Sugar Masters: Planters and Slaves in Louisiana’s Cane World, 1820–1860 av Richard J. Follet (2005)

The Atlantic Slave Trade av Herbert S. Klein (2010)

Transformations in Slavery: A History of Slavery in Africa av Paul E. Lovejoy (2012)

A History of Modern Africa: 1800 to the Present av Richard J. Reid (2012)

The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed, and Endeavor av Martin Meredith (2014)

The Problem of Slavery in the Age of Emancipation av David Brion Davis (2014)

What is Slavery? av Brenda E. Stevenson (2015)

A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution av Toby Green (2019)

Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World, 1471 to the Second World War av Howard W. French (2021).

Vetenskapliga artiklar:

”Slavery and the Slave Trade in the Context of West African History” av J.D. Fage i The Journal of African History (vol. 10, nr 3, 1969)

Slavery in Africa – Historical and Anthropological Perspectives av Igor Kopytoff och Suzanne Miers (1979)

”What Africans Got for Their Slaves: A Master List of European Trade Goods” av Stanley B. Alpern i History in Africa (vol. 22, 1995)

”The Demographic Cost of Sugar: Debates on Slave Societies and Natural Increase in the Americas” av Michael Tadman i The American Historical Review (vol. 103, nr 5, 2000)

”Madeira, Sugar, and the Conquest of Nature in the ’First’ Sixteenth Century, Part II: From Regional Crisis to Commodity Frontier, 1506–1530” av Jason W. Moore i Review (vol. 33, nr 1, 2010)

”‘Voyage Iron’: An Atlantic Slave Trade Currency, its European Origins, and West African Impact” av Chris Evans och Göran Rydén i Past & Present (vol. 239, nr 1, 2018)

År 1808 ockuperades Spanien av Napoleons franska trupper, något som fick konsekvenser långt utanför Europas gränser. I kolonin Nya Spanien, där det som i dag är Mexiko ingick, hade idéer om ökat självstyre cirkulerat under lång tid. Men när den spanska kronan försvagades i samband med den franska offensiven gick delar av kolonin från reformkrav till öppet uppror.

Två år senare inleddes det mexikanska frihetskriget under ledning av den katolske prästen Miguel Hidalgo. Upproret slogs brutalt ned av kolonialmakten och Hidalgo tillfångatogs och avrättades året därpå. Men kampen dog inte med honom. Varje gång spanjorerna trodde att de hade kväst revolten trädde nya ledare fram.

En av dem var Vicente Guerrero. Han föddes i Tixtla och anses ha haft både afrikanska och inhemska rötter. Innan han anslöt sig till upproret försörjde han sig som arriero – en transportör av varor med hjälp av mulor – ett yrke som gav honom god kännedom om regionens geografi. Guerrero utmärkte sig tidigt i kriget och kom så småningom att bli en av rebellrörelsens mest centrala gestalter.

Slaveriet hade funnits i Nya Spanien sedan kolonialtidens början och spelade fortfarande en roll i vissa sektorer, men var vid 1800-talets början mindre utbrett än i många andra delar av Amerika.

Trots att de som fortfarande var förslavade utsattes för hemskheter och förtryck var slavsystemet i Nya Spanien inte lika strikt institutionaliserat som i USA, vilket ledde till att det var vanligare med ”blandäktenskap” och att förslavade kunde köpa sig fria. Människor med afrikanskt ursprung, både fria och förslavade, utgjorde en viktig del av befolkningen.

Det koloniala samhället var organiserat genom ett komplext kastsystem, där människor kategoriserades utifrån härkomst. På 1700-talet blev så kallade casta paintings populära: målningar som illustrerade ett idealiserat system av olika “rasblandningar”, ofta framställda som sexton kategorier.

De inkluderade exempelvis mestizo (spansk och inhemsk bakgrund), mulato (spansk och afrikansk) och zambo (afrikansk och inhemsk). Precis som på många andra platser i världen placerades människor med afrikanskt ursprung längst ner i hierarkin, medan de med europeisk bakgrund stod högst.

Under krigets gång var Guerrero till en början öppen för kompromisser som kunde ge kolonin ökat självstyre inom det spanska imperiet. Men utvecklingen i Spanien kom att påverka hans hållning. När Spanien år 1812 antog en ny konstitution gav den visserligen medborgarskap till stora delar av imperiets fria befolkning, men i praktiken uteslöts många med afrikanskt ursprung från fulla politiska rättigheter. För Guerrero blev detta en avgörande signal: verklig frihet krävde full självständighet.

År 1821 hade kriget pågått i över ett decennium och utmattat båda sidor. I ett avgörande skede lyckades Guerrero få över general Agustín de Iturbide, ledaren för den spanska kronans trupper, till självständighetssidan. Tillsammans enades de om en gemensam vision för ett nytt Mexiko.

Med majoriteten av befolkningen på rebellernas sida och de spanska trupperna demoraliserade efter utdragna strider, tappade Spanien slutligen greppet om kolonin. I september samma år utropade Mexiko sin självständighet.

Sommaren 1822 kröntes Iturbide till kejsare över det nybildade mexikanska imperiet under grandiosa former. Men motsättningarna mellan Iturbide och den politiska eliten, som i hög grad kretsade kring maktfördelningen mellan honom och kongressen, blev snabbt tydliga. Efter en period av konflikter och politisk instabilitet tvingades han abdikera 1823. En provisorisk regering tog över, och kort därefter utropades Mexiko till republik med generalen Guadalupe Victoria som dess första president.

Vicente Guerreros status som krigshjälte och frihetskämpe gjorde honom till en naturlig politisk ledargestalt, men i 1828 års presidentval besegrades han formellt av general Manuel Gómez Pedraza.

Valresultatet blev omtvistat och ledde till ett uppror som tvingade Pedraza att gå i exil. Det banade väg för att Vicente Guerrero ändå kunde tillträda som president den 1 april 1829. Han blev därmed, såvitt historiker kunnat fastställa, den första statschefen i Amerika med rötter i både den amerikanska urbefolkningen och den afrikanska diasporan, vilket väckte motstånd bland delar av den konservativa eliten.

Som president profilerade sig Guerrero som en förkämpe för landets fattiga och marginaliserade grupper. I september 1829 fattade han ett historiskt beslut: han avskaffade slaveriet i Mexiko.

Reformen var revolutionerande, men bidrog också till ökade konflikter. Inte minst i Texas – då fortfarande en del av Mexiko – där många inflyttade amerikanska bosättare var slavägare och motsatte sig den mexikanska statens politik. Avskaffandet av slaveriet var en av flera bidragande faktorer de ökande spänningarna i Texas. Konflikterna kulminerade några år senare i Texasrevolutionen 1835–1836, då området bröt sig loss från Mexiko, och 1845 införlivades i USA.

Guerrero gjorde avtryck men hans tid vid makten blev kort. Hans progressiva reformer och det sätt på vilket han kommit till makten ökade hotbilden mot honom. Bara tre månader efter slaveriets avskaffande gjorde hans konservative vicepresident, Anastasio Bustamante, uppror.

Guerrero drogs in i ett kaotiskt gerillakrig. Hans trupper vann en rad viktiga slag, men till slut föll han offer för ett bakhåll. Sjökaptenen Francisco Picaluga från stadsstaten Genoa i nuvarande Italien välkomnade Guerrero ombord på sitt fartyg i januari 1831. Men istället för den middag som utlovats tillfångatogs Guerrero och överlämnades till sina fiender.

Share

Till skillnad från andra störtade ledare erbjöds Guerrero varken exil eller möjlighet att abdikera. Han avrättades i februari 1831. Somliga historiker har argumenterat för att anledningen var hans klasstillhörighet och mixade ursprung, och likvideringen ska i så fall ha varit ett sätt för den mexikanska eliten att avskräcka ”lägre stående” från att ha för höga ambitioner.

Idag betraktas Vicente Guerrero som en mexikansk nationalhjälte. Delstaten Guerrero bär hans namn, och hans insatser i självständighetskriget och kampen för jämlikhet har gett honom en central plats i landets historia.

Mexikos självständighet förändrade landets politiska status – men erkännandet av vilka som fullt ut tillhör nationen kom långt senare. Först 1992 definierades landet officiellt som en mångkulturell nation med rötter i inhemska, europeiska och afrikanska traditioner.

När landets statistikmyndighet 2015 började inkludera frågor om afroättlingar var det första gången många mexikaner fick möjlighet att identifiera sig som afromexikaner. I folkräkningen 2020 infördes kategorin fullt ut, och när resultaten presenterades året därpå uppgav omkring 2,5 miljoner människor att de identifierade sig som afromexikaner.

Läs mer:

Böcker:

The Mexican Republic: The First Decade, 1823–1832 av Stanley Green (1987)

La Revolución: Mexico’s Great Revolution as Memory, Myth, and History av Thomas Benjamin (2000)

The Legacy of Vicente Guerrero, Mexico’s First Black Indian President av Theodore Vincent (2001)

Vetenskapliga artiklar

”The Contributions of Mexico’s First Black Indian President, Vicente Guerrero” av Theodore G. Vincent i The Journal of Negro History (vol. 86, nr 2, 2001)

Artiklar:

”Mexico ’discovers’ 1.4 million black Mexicans — they just had to ask” av Rafa Fernandez De Castro för Fusion (15 december 2015)

”We exist. We’re here’: Afro-Mexicans make the census after long struggle for recognition” av David Agren för The Guardian (19 mars 2020)

Men vem var Lumumba? Varför mördades han? Och vad blev konsekvenserna? Det här är berättelsen om Kongos saboterade frigörelse.

Patrice Lumumba föddes 1925 i Belgiska Kongos Kasaiprovins. Han hade bara några års utbildning, vilket var vanligt då kongolesers skolgång begränsades av den belgiska kolonialmakten, men beskrevs som ambitiös och intelligent. På egen hand kompletterade han sina studier och lärde sig att prata flytande franska.

Efter att ha tillbringat sitt unga vuxna liv som ölförsäljare och posttjänsteman avtjänade han ett ettårigt fängelsestraff för förskingring i mitten av femtiotalet. 1958 gick han samman med andra unga kongoleser och grundade partiet Mouvement National Congolais (MNC). Med sin penna och sina retoriska färdigheter blev Lumumba – långsmal, stilig och karismatisk – en populär röst i kampen för självständighet.

Krav på frihet hade höjts tidigare, men på femtiotalet blåste den revolutionära andan liv i motståndet. I januari 1959 bröt protester ut i Léopoldville, dagens Kinshasa, och intensiteten chockade belgarna som tvingades utlova ett vagt reformpaket.

Detta var en tid av politisk organisering i Belgiska Kongo och i början på 1960 hade över hundra politiska grupperingar formats. Nästan alla vilade på en grund av etnisk tillhörighet – naturligt i en etniskt heterogen nation där invånarna tvingats samman inom artificiella landgränser. Men Patrice Lumumbas parti utmärkte sig genom att tala om en nationell identitet och rikta sig till alla kongoleser.

De växande protesterna fick belgarna att inse att de höll på att tappa kontrollen – i somliga provinser hade befolkningen redan slutat betala skatt och erkände nu bara sina lokala partier hellre än den koloniala administrationen.

I januari 1960 bjöd Belgien in ledarna för tretton av de nya kongolesiska partierna till ett historiskt möte i Bryssel. Lumumba, som ett par dagar tidigare återigen hade fängslats – denna gång anklagad för uppvigling – släpptes och tilläts delta i sammankomsten, då han hade för stort inflytande för att exkluderas. Detta var första gången Belgien involverade kongoleser i beslutsfattandet.

Belgarna hoppades kunna övertyga kongoleserna om en långsam övergång till självständighet. Tvärtom möttes de av en enad front av kongolesiska ledare som krävde självständighet redan i juni samma år.

Kolonialmakten gick med på kravet. Val stundade i maj och planen var att stödja Belgienvänliga mittenpartier och på så sätt behålla sitt inflytande.

Men genom Patrice Lumumbas förmåga att trollbinda publiken med sina sprakande tal blev MNC valets största parti, dock utan egen majoritet. En politisk överenskommelse gjorde att Joseph Kasavubu från partiet Abako blev president och Lumumba premiärminister. Det nya landet fick namnet Republiken Kongo.

En tumultartad nationaldag

Både belgiska och kongolesiska dignitärer närvarade på självständighetsceremonin den 30 juni, som markerade slutet på kolonialiseringen och sjuttiofem år av förtryck, segregation, ekonomisk exploatering och massmord.

Även kung Baudouin av Belgien deltog. I ett tal gratulerade Baudouin Kongo för att ha nått frihet med hjälp av belgisk ”civilisering”. Klädd i en snövit uniform prydd med diverse hedersmedaljer beskrev han Kongos självständighet som kulmen på det arbete hans anfader Leopold II inlett i slutet av 1800-talet – samme Leopold II som bar ansvaret för upp till tio miljoner kongolesers död. Baudouin kallade även Leopold II för ett geni och rådde kongoleserna att inte ersätta systemen som Belgien inrättat innan de var säkra på att de kunde styra bättre själva.

Patrice Lumumba hade inget tal schemalagt. Men medan han lyssnade på Baudouins ord bestämde han sig för att kringgå dagordningen. I slutet av ceremonin ställde han sig upp och bemötte Baudouins historierevision. I en lång och metodisk genomgång belyste han Belgiens många brott: den systematiska rasismen, den giriga utsugningen, den inhumana behandlingen av Kongos invånare.

Lumumbas tal rev ner applåder från de kongolesiska åhörarna men gjorde belgarna vansinniga och sargade hans relationer med den före detta kolonialmakten. I belgisk press utmålades han som en våldsam fanatiker.

Utmaningarna hopar sig

Kongo befann sig i en diplomatisk kris men landet var äntligen fritt. Dessvärre hägrade en serie monumentala prövningar vid horisonten. De många åren av särbehandling och förtryck gjorde att Kongo helt saknade utbildade läkare och gymnasielärare. 1960 fanns det endast trettio kongoleser med universitetsutbildning – detta i ett land nästan lika stort som hela Västeuropa. Det huvudsakliga området de tillåtits avancera inom var kyrkan och vid självständigheten hade omkring femhundra kongolesiska präster utbildats.

Dessutom hade Belgien genomfört en slags ekonomisk kupp. Efter det politiska mötet i januari 1960 som fastslog att landet skulle bli självständigt, hölls en ny konferens för att reda ut en rad ekonomiska frågor. Men eftersom sammanträdet inföll i april och maj, när Kongos ledare var upptagna med valkampanjen, representerades deras intressen av mindre kvalificerade delegater.

Nyutexaminerade kongolesiska universitetsstudenter ställdes mot erfarna belgiska politiker som under förhandlingarna la beslag på viktiga ekonomiska tillgångar genom att privatisera bolag som den belgiska staten tidigare ägt delar av, samtidigt som skulderna landet samlat på sig togs över av den nya kongolesiska staten.

Av förklarliga skäl saknade Kongos nya ledarskikt erfarenhet av att styra en nation. Många politiker såg äntligen sin chans att åtnjuta den privilegierade ställning som dittills varit förbehållen europeiska kolonisatörer, och parlamentets första beslut var att rösta igenom en höjning av ledamöternas årliga ersättning från hundratusen franc till en halv miljon. Lumumba, varse om vad en sådan löneökning skulle signalera, var en av få att protestera.

Kongokrisen blir ett faktum

Ett annat problem var bristen på högkvalificerade kongoleser, som gjorde att många tunga tjänster fortsatte att innehas av vita européer. Force Publique, den gamla koloniala armén som nu bestod av tjugotusen man, var inget undantag. Belgaren Émile Janssens var fortfarande general och kommenderade alltså en svart armé.

Den 4 juli, inte ens en vecka efter självständigheten, vägrade soldater i Léopoldville att lyda order och krävde löneförhöjning. Dagen efter kallade Janssens soldaterna till arméhögkvarteret, där han tillkännagav att Kongos nyvunna frihet inte skulle innebära några skillnader för dem: de skulle inte avancera och fortfarande lyda under en grupp vita officerare. Med en krita skrev han ”före självständighet = efter självständighet” på svarta tavlan.

Force Publiques kongolesiska soldater blev rasande. Samma natt, i en spontan revolt, gjorde flera av dem myteri.

Lumumba anklagade Belgien för uppvigling och sparkade Janssens. I ett försök att blidka soldaterna döpte han om armén till Armée Nationale Congolaise, befordrade alla kongolesiska soldater och bytte ut europeiska officerare mot kongolesiska.

Trots Lumumbas vädjan fortsatte soldaternas revolt. Många kongoleser, inte bara de i armén, förväntade sig mer eller mindre omedelbara samhällsförbättringar och tyckte att reformtakten var alldeles för långsam. Att politikerna stoltserade med fullproppade plånböcker och nya bilar gjorde bara saken värre.

Nu började ilskan även riktas mot europeiska civila. Armén splittrades i olika fraktioner, vissa lojala endast mot sig själva, andra mot ett visst parti eller en särskild folkgrupp. Plundring, mord och våldtäkter avlöste varandra medan tusentals vita flydde landet.

Den 10 juli skickade Belgien in sin militär, officiellt för att skydda sin befolkning, men de tog också kontroll över nyckelpositioner i landet, vilket Lumumba såg som en krigsförklaring.

Dagen därpå intensifierades kaoset ytterligare. Moïse Tshombe, som styrde över Katanga – en provins vars koppargruvor stod för en tredjedel av Kongos intäkter – utropade regionen till en självständig stat. I ryggen hade han både belgiska militära rådgivare och gruvföretag, däribland Union Minière du Haut-Katanga (UMHK), världens tredje största kopparproducent. Företaget slutade betala skatt till Kongo, uppmanade Belgien att formellt erkänna Katanga och hjälpte till att finansiera Tshombes utgifter.

Mindre än två veckor efter Kongos frigörelse höll landet på att kollapsa. Hur Lumumba valde att hantera den explosiva situationen skulle bli avgörande för nationens framtid. Och hans eget liv.

Lumumba satsade sina kort på FN, som under ledning av Dag Hammarskjöld såg det som ett tillfälle att demonstrera organisationens fredsbevarande potential. Inom ett par dagar flögs FN-styrkor in för att återställa lag och ordning.

Lumumba krävde att FN också skulle kasta ut de belgiska soldater som kopplat greppet om regioner runtom i landet. Den 14 juli 1960 antog FN en resolution som begärde Belgiens tillbakadragande.

Lumumba fortsatte att pressa FN, möjligen ovetande om exakt hur reglerat dess mandat var, och ombad organisationen att hjälpa Kongo återta utbrytarstaten Katanga. När FN avböjde, med hänvisning till att de inte hade rätt att påverka Kongos inrikespolitik, anklagade Lumumba organisationen för att företräda Belgiens intressen. Även USA tackade nej till en militär intervention.

Parallellt utropade Kasai, Kongos mest diamantrika provins, sin självständighet den 9 augusti 1960. I ren desperation vände sig Lumumba till Sovjetunionen för assistans, som svarade med att tillhandahålla militära fordon.

Med stor möda kunde den kongolesiska armén slå ner revolten i Kasai. Men priset blev högt. 250 000 människor drevs på flykt och de internationella rapporterna om att den kongolesiska armén massakrerat civila var förödande för anseendet.

Ett annat problem var att Lumumba, genom att bjuda in Sovjet, bidrog till att göra Kongo till ett av kalla krigets huvudarenor. Förutom den gamla fienden Belgien hade han nu gjort sig ovän med både USA, FN och medlemmar av sin egen regering, som argumenterade för en mer återhållsam retorik och politik. I väst växte rädslan för att en kommuniststat höll på att bildas i hjärtat av Afrika och under sommaren varnade CIA-chefen Allen Dulles för att Lumumba var en ny Fidel Castro ”eller värre”.

Share

Kvällen den 5 september 1960 hördes president Joseph Kasavubus röst i ett radioframträdande. På sitt tafatta manér läste han upp ett förskrivet meddelande som avslöjade att Lumumba med omedelbar verkan hade avskedats. Både massakrerna i Kasai, som i västerländsk press beskrevs som folkmord, och kommunistanklagelserna skapade ett gyllene tillfälle att göra sig av med den allt mer oberäknelige ledaren.

Men några timmar senare var det Lumumbas välbekanta stämma som ekade ur radioapparaterna, med budskapet att det var han som i själva verket hade sparkat presidenten. Den politiska förvirringen var total.

I väst såg man Lumumba som eskalerande irrationell och temperamentsfull. På varsitt håll började CIA och Belgien planera för hans permanenta ”radering”.

När läget inte såg ut att kunna bli mer komplicerat utannonserade Joseph-Désiré Mobutu att han temporärt hade ”neutraliserat” de rivaliserande Joseph Kasavubu och Patrice Lumumba.

Mobutu hade bakgrund inom Force Publique och som journalist, var tidigt med i MNC och hade fungerat som Lumumbas personlige assistent och en av hans närmaste rådgivare. Under sommarens armémyteri hade han befordrats till överste och arméstabschef.

Vad Lumumba inte visste, eller inte ville tro på, var ryktena om att Mobutu ett par år tidigare hade rekryterats som informatör åt de amerikanska och belgiska underrättelsetjänsterna.

Nu tog han i praktiken över Kongo i en militärkupp. Revolten underlättades av CIA som bland annat sköt till vapen och de pengar Mobutu behövde för att säkerställa arméns lojalitet. Resultatet blev en interimsregering bestående av kongoleser som nyutexaminerats från universitetet. Joseph Kasavubu fick sitta kvar som president och de sovjetiska rådgivare som Lumumba tagit hjälp av kastades ut ur landet.

Själv sattes Lumumba i husarrest. En grupp FN-soldater hindrade hans fiender från att ta sig in, medan Mobutus soldater omringade hemmet och hejdade honom från att lämna bostaden.

Trots husarresten fortsatte Lumumba att insistera på att han fortfarande var premiärminister. Kongo var nu splittrat i fyra delar: Kasavubus och Mobutus regering i väst, med stöd av västvärlden, Lumumbas anhängare i öst, med stöd av Sovjet, samt de två ekonomiskt viktiga utbrytarstaterna Katanga och Sydkasai i söder, båda med stöd av belgiska bolag.

De amerikanska planerna på att oskadliggöra Lumumba fortskred i rädsla för att han när som helst skulle kunna göra politisk comeback. I oktober landade CIA-kemisten Sidney Gottlieb i Kongo. Det var samme man som nyligen varit inblandad i planerna på att lönnmörda Fidel Castro och som på 1950-talet hade lett forskningsprogrammet MK-Ultra, som med hjälp av olagliga metoder försökte uppnå beteendemodifikation, eller hjärnkontroll. Med sig hade han ett handbagage som innehöll ett dödligt gift tänkt att appliceras i Lumumbas tandkräm eller mat.

Månaden efter anlände en man med kodnamnet QJ/WIN till Kongo. Han hade rekryterats i Europa för att utföra mordet och beskrevs som en skrupelfri person med ett kriminellt förflutet.

Men komplotten föll samman när Larry Devlin, den lokala chefen för CIA:s operationer i Kongo, motsatte sig tillvägagångssättet. Han såg inte hur de skulle kunna infiltrera Lumumbas beskydd och ansåg att CIA redan var på god väg att göra sig av med Lumumba på andra sätt. Giftet dumpades i Kongofloden.

Skuggoperationen må ha avblåsts, men USA fortsatte att motarbeta Lumumba i de politiska finrummen. I flera veckor hade det på FN-kontoret i New York debatterats vilken av Kongos delegationer som skulle få representera landet – Lumumbas eller Kasavubus? Den 24 november, efter påtryckningar från USA, röstade FN:s generalförsamling för att bjuda in Kasavubus sändebud, ett internationellt erkännande av hans legitimitet.

En riskabel flykt

Lumumba insåg nu att hoppet var ute för att en FN-medling skulle återställa hans politiska makt. En regnig novemberkväll flydde han sin husarrest genom att gömma sig i en av de bilar som körde hem servicepersonalen efter dagens pass.

Målet var att ta sig till Stanleyville i öst där hans politiska stöd var som störst. Därifrån hoppades han kunna återta kontrollen genom en konkurrerande regering. Men hans flykt blev omtalad och snarare än att skynda till Stanleyville valde hans karavan, som inkluderade hans familj och närmaste allierade, att köra genom flera byar och samhällen där de möttes av jubilerande folkmassor. Beslutet fick han dyrt betala.

Strax före midnatt den 1 december, ungefär halvvägs till Stanleyville, nådde gruppen Sankurufloden. En bro saknades och de tvingades korsa det breda vattendraget i en liten båt. Lumumba ingick i den första gruppen att ta sig över medan hans fru och yngste son ingick i den som väntade kvar. Framme på andra sidan hoppade Lumumba på båten igen för att åka tillbaka och hämta sin familj. Men under tiden som gått hade Mobutus soldater hunnit ifatt dem. De lurade vid flodbanken.

Patrice Lumumba greps, misshandlades och transporterades till arméfängelset i Thysville, strax söder om Léopoldville, medan närvarande FN-soldater, under order om att inte ingripa, stod och tittade på. På vägen dit bevittnade flera journalister hur den kongolesiska armén sparkade och förnedrade Lumumba framför en oberörd Joseph-Désiré Mobutu.

Scenerna skadade FN:s anseende – hur kunde organisationen som hade en stor interventionsstyrka på plats, en styrka som dessutom lyckats skydda belgiska civila, nu stå handfallen medan den rättmätige premiärministern misshandlades framför omvärldens ögon?

Inte ens efter fängslandet av Lumumba kunde hans motståndare andas ut. En allierad till honom, politikern Antoine Gizenga, gick vidare med Lumumbas plan att i Stanleyville forma en regering som kunde utmana Joseph Kasavubus. För många invånare var Lumumba sinnebilden av Kongos frihet och trots att han var inburad fortsatte regeringen i Stanleyville att vinna stöd.

Under tiden uthärdade Lumumba hemska förhållanden i Thysville. Han hölls fången i en fuktig cell, förvägrades skor och att byta kläder och serverades hälsovådlig mat. Ändå lyckades han utöva sitt inflytande över soldaterna i fängelset. I januari 1961 revolterade flera av dem och Kasavubu och Mobutu tvingades ingripa personligen. De lyckades återställa ordningen endast genom att lova soldaterna mer pengar.

Ett dödligt beslut

Incidenten oroade amerikanska och belgiska politiker, som fruktade att Lumumba hade potentialen att genomföra en statskupp om han frisläpptes. Kasavubu och Mobutu ville göra sig av med Lumumba men var rädda för att en rättegång eller avrättning utförd av dem själva skulle vända befolkningen mot deras unga regering.

De tog beslutet att överlämna Lumumba till utbrytarstaten Katanga. Två andra politiska fångar gick samma öde till mötes: den före detta sport- och ungdomsministern Maurice Mpolo och senatens tidigare vicepresident Joseph Okito. Båda var kända som långvariga Lumumba-anhängare.

Den 17 januari flögs Lumumba, Mpolo och Okito till Élisabethville, Katangas huvudstad. Under den sex timmar långa flygningen misshandlades fångarna av soldaterna som eskorterade dem. Efter ett tag låste piloterna dörren till cockpit i ett försök att undslippa det traumatiserande ljudet av misshandeln och av rädsla för de okontrollerbara soldaterna.

Väl framme fördes Lumumba, Okito och Mpolo till ett tomt hus inte långt från flygplatsen, medan slagen – knytnävar, sparkar, gevärskolvar – fortsatte hagla. De släpades in i badrummet där de utsattes för regelrätt tortyr. Även några av Katangas ministrar och statens självutnämnde president, Moïse Tshombe, deltog i våldet.

Senare samma kväll, efter mörkrets inbrott, kördes fångarna till en avlägsen skogsglänta. Militärfordonens framlyktor lyste upp redan grävda gravar. En efter en radades de tre männen upp mot ett träd och avrättades. Med all hast flydde de inblandade mordplatsen. Lumumba var bara 35 år gammal.

I över fyrtio år vidhöll Belgien att landet inte varit inblandat i mordet på Lumumba. Men i den belgiske historikern och journalisten Ludo De Wittes bok De moord op Patrice Lumumba från år 1999 presenterades nya bevismaterial. Bland annat hjälpte belgiska rådgivare till att utarbeta planen att överlämna Lumumba till Katanga och belgiska officerare närvarade både under misshandeln och tortyren samt hade befäl över dödspatrullen.

Undanröjda spår

Lokalbor hade hört skottlossningen och upptäckte gravarna, så slarvigt igenfyllda att en arm stack upp ur marken. Dagen efter morden var belgare återigen på plats när liken grävdes upp. De lindades in i dukar, lastades ombord på ett fordon, transporterades långt därifrån och dumpades i djupare gropar.

Men de inblandades nervositet fick dem att några dagar senare gräva upp de ruttnande kropparna igen. Den här gången styckades de med en bågfil innan kroppsdelarna löstes upp i tunnor med svavelsyra. Benen och tänderna maldes ner och spreds för vinden. Lumumbas anhängare skulle inte ha någon fysisk gravplats att vallfärda till.

Inget uttalande ägde rum förrän den 10 februari, omkring tre veckor efter avrättningarna. Den officiella versionen av händelseförloppet var att Lumumba, Okito och Mpolo lyckats fly fångenskapen. Hittelöner utlovades. Tre dagar senare meddelade Katangas inrikesminister att ”rymlingarnas” kroppar hade påträffats – männen påstods ha upptäckts av lokala bybor som sedan mördade dem. Ministern vägrade avslöja detaljer om händelseförloppet eller var kropparna låg begravda, men visade upp dödsfallsintyg signerade av en belgisk läkare.

Runtom i världen – London, New York, Moskva, Warszawa, Amsterdam, Dakar, New Delhi – bröt protester ut mot mordet på Lumumba. I Belgrad samlades trettiotusen unga jugoslaver utanför Belgiens ambassad, som till slut stormades och vandaliserades. I Léopoldville ledde Lumumbas unga änka Pauline en demonstration utanför FN:s kontor. Hennes krav på att återfå Lumumbas kropp för en ordentlig begravning gick, av förklarliga skäl, inte att tillmötesgå.

Efter mordet på Lumumba fortsatte maktkampen i Kongo mellan olika fraktioner, blodigare och mer oöverskådlig för varje år. 1965 tog Joseph-Désiré Mobutu slutligen över i en ny militärkupp, den här gången högst ovillig att dela makten med någon. Läs mer om hans trettioåriga välde och hur det hänger ihop med den nuvarande humanitära katastrofen i Kongo här.

En segdragen ursäkt

Trots västerländska försök att utmåla Lumumba som en vansinnig extremist som enbart hade sig själv att skylla, har han i efterhand blivit en martyr och en global symbol för antiimperialism, självständighet och panafrikanism.

Strax efter utgivningen av Ludo De Wittes bok inledde Belgien en officiell utredning. 2002 presenterades resultatet. Belgien ansåg sig inte ha en direkt koppling till Lumumbas mord men medgav att landet hade ett ”moraliskt ansvar” då man inte hade förhindrat det. Utrikesministern Louis Michel bad formellt om ursäkt för Belgiens roll i mordet på Lumumba.

Den 30 juni 2020, inför sextioårsjubileet av Kongos självständighet och under den sommarens Black Lives Matter-protester, uttryckte kung Philippe av Belgien sin “djupaste ånger” för de ”förflutna oförrätter” och de ”smärtsamma episoder” som Belgien åsamkat landet under kolonialiseringen.

Det var första gången en belgisk monark erkände någon form av skuld, men kritiker var snabba med att påpeka att ånger inte är detsamma som en ursäkt. Adam Hochschild, författare till Kung Leopolds vålnad, boken som nytände intresset för Belgiens brott i Afrika, har sällat sig till dem som anser att landet bör betala skadestånd till Kongo.

Två år senare, sommaren 2022, återlämnade Belgien en guldtand som tillhört Lumumba. Hans familj tog emot den under en liten ceremoni i Bryssel.

Reliken var det enda som återstod av den mördade Lumumba och tanden hade länge behållits som en slags trofé av Gerard Soete, en belgisk poliskommissionär som deltog i styckningen av Lumumbas kropp. 2016 beslagtog den belgiska staten tanden sedan Soetes dotter visat upp den i samband med en tidningsintervju.

Under ceremonin bad den belgiska premiärministern Alexander De Croo om ursäkt för landets inblandning i mordet på Lumumba:

”För överföringen av Patrice Emery Lumumba till Katanga fick de dåvarande kongolesiska myndigheterna hjälp av belgiska diplomater, tjänstemän och militärer.

Den parlamentariska undersökningskommissionen drog därför slutsatsen att den belgiska regeringen visade en tydlig brist på omsorg om Patrice Lumumbas fysiska integritet och att den, efter hans mord, medvetet spred osanningar om omständigheterna kring hans död.

Flera ministrar i den dåvarande belgiska regeringen bär därför ett moraliskt ansvar för de omständigheter som ledde till detta mord.

Detta är en smärtsam och obehaglig sanning. Men den måste sägas.

Belgiska ministrar, diplomater, tjänstemän eller militärer kan ha saknat avsikt att låta mörda Patrice Lumumba – det finns inga bevis som styrker det. Men de borde ha förstått att hans överföring till Katanga utsatte hans liv för fara.

De borde ha varnat. De borde ha vägrat all medverkan till överföringen av Patrice Lumumba till den plats där han avrättades.

De valde att inte se. De valde att inte agera.

En man mördades för sina politiska övertygelser, sina ord, sina ideal.

Som demokrat finner jag detta oförsvarligt.
Som liberal finner jag det oacceptabelt.
Och som människa finner jag det avskyvärt.

Jag vill också framföra en varm hyllning till de två andra män som avrättades samtidigt som Patrice Emery Lumumba: Maurice Mpolo och Joseph Okito.

Detta moraliska ansvar hos den belgiska regeringen har erkänts, och jag bekräftar det åter i dag, denna officiella dag då Belgien tar farväl av Patrice Emery Lumumba.”

De Croo fördömde också den belgiska koloniseringen i stort:

”Liksom slaveriet var den koloniala modellen i sig ett fördärvligt system. Det var just en modell – ett system – och det kastar en skamfläck över vårt lands historia.

Vi måste erkänna detta öppet och utan undanflykter om vi vill bygga en uppriktig och ärlig relation med de länder vi en gång ockuperade: Kongo, Rwanda, Burundi.

Den belgiska regeringen fördömer entydigt kolonialismen som ett system för styre och en ideologi – i Kongo, i Burundi, i Rwanda och på andra håll.

Detta system ledde till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, till många former av diskriminering och till en i grunden djupt problematisk syn på afrikaner hos vissa belgare.

Denna föreställning har lämnat spår som består än i dag och tar sig uttryck i rasism som fortfarande alltför ofta förekommer i det belgiska samhället.

Jag fördömer denna rasism med största kraft. Det är hög tid att en gång för alla sätta stopp för den.”

I skrivande stund är det ännu inte känt om och när rättegången mot Étienne Davignon ska inledas. 93 år gammal är han den enda inblandade i mordet på Lumumba som ännu är vid liv.

Läs mer:

Böcker:

The Political Economy of Third World Intervention: Mines, Money, and U.S. Policy in the Congo Crisis av David Gibbs (1991)

The Rise and Fall of Patrice Lumumba: Conflict in the Congo av Thomas R. Kanza (1994)

Peace Enforcement: The United Nations Experience in Congo, Somalia, and Bosnia av Jane Boulden (2001)

The Assassination of Lumumba av Ludo De Witte (2001),

The Congo: From Leopold to Kabila: A People’s History av Georges Nzongola-Ntalaja (2002)

The State of Africa: A History of the Continent Since Independence av Martin Meredith (2005)

Strategic Intelligence: Understanding the Hidden Side of Government av Loch K. Johnson (2006)

Legacy of Ashes: The History of the CIA av Tim Weiner (2007)

The Congo Wars: Conflict, Myth and Reality av Thomas Turner (2007)

Lumumba: Africa’s Lost Leader av Leo Zeilig (2008)

Congo: The Epic History of a People av David Van Reybrouck (2010)

Belgium and the Congo, 1885–1980 av Guy Vanthemsche (2012)

The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed, and Endeavor av Martin Meredith (2014)

Death in the Congo: Murdering Patrice Lumumba av Emmanuel Gerard och Bruce Kuklick (2015)

Katanga 1960–63: Mercenaries, Spies and the African Nation that Waged War on the World av Christopher Othen (2015)

Artiklar:

”The C.I.A. and Lumumba” av Madeleine G. Kalb för New York Times (2 augusti 1981)

Belgium must apologize for colonialism, face its racism” av Raf Casert för Associated Press (11 februari 2019)

”Belgian King Expresses ’Deepest Regrets’ For DR Congo Colonial Abuses” på BBC (30 juni 2020)

”The Widow Who Led A Bare-Chested Protest Against An Assassination” av Eromo Egbejule för OZY (5 juli 2020)

“Belgium returns Patrice Lumumba’s tooth to family 61 years after his murder” av Jason Burke för The Guardian (20 juni 2022)

“Patrice Lumumba: Why Belgium is returning a Congolese hero’s golden tooth” av Damian Zane för BBC News (20 juni 2022)

“Belgium prime minister officially apologizes for the death of Patrice Lumumba” av Jean-Pierre Stroobants för Le Monde (21 juni 2022)

“Belgian court sends ex-diplomat, 93, to trial over 1961 murder of Congo leader” av Jennifer Rankin för The Guardian (17 mars 2026)

‘”Africa Will Write Its Own History.’ Who Was Patrice Lumumba?” av Matthew Mpoke Bigg för New York Times (19 mars 2026)

De flesta känner till Rosa Parks, som i december 1955 vägrade ge upp sin plats till en vit man på Montgomery, Alabamas segregerade bussar. Hennes protest blev startskottet för bussbojkotten i Montgomery, som i sin tur var en av den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsens signaturaktioner.

Men nio månader tidigare, den 2 mars 1955, gjorde den 15-åriga Claudette Colvin en liknande protest. Colvin föddes 1939, kom från en fattig familj och gick i en av Montgomerys segregerade svarta skolor.

En dag åkte hon och tre klasskamrater hem med en av bussarna, vars tio främsta rader var reserverade för vita trots att de flesta kollektivresenärer var svarta. Flickorna satte sig ändå i den vita delen. Under resans gång fylldes bussen med passagerare och när en vit kvinna tvingades stå bad chauffören de unga svarta tjejerna att flytta på sig. Hennes kompisar ställde sig upp men Colvin, som var politiskt intresserad, satt kvar.

Hon arresterades för brott mot segregationslagarna men vidhöll sin konstitutionella rätt att få sitta var hon ville. Colvin var inte den första att någonsin protestera på det här sättet, men hon utmärkte sig genom att trots sin unga ålder vilja ta fallet vidare. Hon tog kontakt med Fred Gray, en av Montgomerys två svarta jurister.

Svarta amerikaner utsattes regelbundet för våld av polisen, Ku Klux Klan eller helt vanliga vita amerikaner. För många aktivister var det därför högprioriterat att försöka minimera riskerna.

Detta var innan Malcolm X hade blivit en rikskänd politisk kraft och långt innan the Black Panthers bildades – inom medborgarrättsrörelsen dominerade fortfarande idén att svarta hade störst chans till juridiska framsteg om man uppfattades som proper, vältalig och praktiserade icke-våld.

Det var en idé som aktivisterna höll fast vid, trots att polisens batonger, vattenkanoner och schäfrar, samt segregationisternas rep, facklor och bomber gjorde sitt bästa för att motbevisa dem.

Av dessa anledningar var ledarna för den lokala medborgarrättsrörelsen länge tysta om Colvins fall. Hon var ung, hade inget jobb, kom från en enkel bakgrund och blev dessutom snart gravid med en man hon inte var gift med. Man var rädd för att vit media för enkelt skulle kunna plocka isär henne och utmåla henne som moraliskt förkastlig.

Share

Därför blev senare Rosa Parks – 42 år gammal och respekterad medlem i medborgarrättsorganisationen NAACP – den mediala frontpersonen för bussbojkotten. Sannolikt spelade även kolorism in, då Colvin var mörk medan Parks var ljus och därför, enligt rådande syn på ras, uppfattades som mindre hotfull och mer sympatisk.

Parks spelade en enorm roll i mobiliseringen av stöd för kampen. Men rent juridiskt hade Colvin en större påverkan. Hon var en av fyra målsägande i det monumentala Browder v. Gayle-fallet – tillsammans med Aurelia Browder, Susie McDonald och Mary Louise Smith – som 1956 ledde till att en federal domstol slog fast att bussegregation stred mot konstitutionen. Ett beslut som senare fastställdes av USA:s högsta domstol.

Efter all uppståndelse flyttade Colvin till New York där hon under större delen av sitt arbetsföra liv jobbade som vårdbiträde.

Idag kom nyheten att Colvin har dött, 86 år gammal. Hon var en av medborgarrättsrörelsens mer dolda giganter, och hennes liv är en påminnelse om att det bakom de allra kändaste ikonerna alltid finns personer vars bidrag och insatser är ovärderliga – osynliggjorda människor som förändrar, även när de aldrig blir de namn som historien helst minns.

En lika viktig lektion i dagens motståndsrörelser.

Under dagarna efter USA:s illegala militära intervention i Venezuela har de amerikanska utspelen avlöst varandra.

”Kubas regering borde vara orolig”, hotar utrikesministern Marco Rubio.

”Världen regeras av styrka, kraft och makt”, konstaterar vice stabschefen Stephen Miller.

”Vi behöver Grönland”, upprepar president Donald Trump.

Herrarna i Vita huset verkar nöjda med sig själva, berusade av tanken på vad mer de kan driva igenom militärt.

Men ett av de mer klargörande utspelen smög sig igenom i form av en tweet. På X la @TrumpWarRoom, ett konto knutet till administrationen, ut en bild föreställande en gigantisk Trump som bredbent tornar upp sig över Amerika – från Kanada i norr till Argentina i söder. I ena handen håller han en batong med orden ”The Donroe Doctrine”. Inlägget delades sedan vidare av försvarsminister Pete Hegseth.

Bilden är en övertydlig blinkning till tecknaren Louis Dalrymples klassiska illustration från tidigt 1900-tal, som cirkulerade i satir- och humormagasin som Puck och Judge. I Dalrymples version är det Uncle Sam som brer ut sig och batongen – symbolen för USA:s militära makt – bär orden ”The Monroe Doctrine”.

Monroedoktrinen är ett direktiv från 1823 utfärdat av den dåvarande presidenten James Monroe och som inledningsvis slog fast det oacceptabla i en fortsatt europeisk inblandning i den nya världen. Vad som till en början kunde ses som ett antikolonialt förhållningssätt kom dock kort därpå att syfta till amerikansk dominans på det västra halvklotet.

Man är alltså naiv eller okunnig om USA:s många historiska interventioner i Karibien, Central- och Sydamerika om man tror att ingripandet i Venezuela representerar en ny geopolitisk inriktning. Det är snarare en tillbakagång till en period då USA såg den väldiga regionen som sin bakgård, där man fritt kunde störta eller installera ledare, avkräva tribut och diktera reglerna.

Men vad Trump har gjort tydligare än tidigare är det explicita målet. Vita huset bemödar sig knappt längre med att förklä det hela i den traditionella skruden av demokratifrämjande och kommunismbekämpning.

Visst, att förhindra ett ökat kinesiskt inflytande i Sydamerika finns med som ett argument i bakgrunden, men mest av halvhjärtad vana. Och försöket att skönmåla kidnappningen av Venezuelas omtvistade överhuvud Nicolás Maduro som en ”law enforcement operation”, ett slags juridiskt befogat polisiärt ärende, lurar ingen. Putin, som inte definierar invasionen av Ukraina som ett krig utan som en ”special military operation”, hade varit stolt över formuleringen.

Share

Istället har Trump gjort det glasklart vad det handlar om: olja. Det är utvinnandet av naturresurser som intresserar Trump, inte fri press, demokratiska val eller medborgerliga rättigheter. Hade så varit fallet hade han knappast kunnat försvara de nära banden till Gulfstaternas monarker, eller hans varma relation med autokrater som Erdoğan och Orbán.

I dagarna gick Trump ännu längre, och kungjorde att Venezuelas olja från och med nu ska levereras till USA och att pengarna som försäljningen genererar ska kontrolleras av honom själv.

I en färsk intervju med Fox News programledare Jesse Waters upprepade vicepresidenten JD Vance budskapet. Övertagandet av Venezuela gagnar vanliga amerikaner eftersom det innebär att USA ”har kontroll över Venezuelas otroliga naturresurser” vilket bland annat säkerställer att ”amerikaner alltid kommer att ha tillgång till högkvalitativ billig energi”.

Den amerikanska presidentens agerande påminner om den brittiske industrimagnaten Cecil Rhodes som redan 1892 avbildades precis som Uncle Sam och Trump. Men istället för att kasta sin skugga över Amerika sträckte han sig över Afrika.

Illustrationen publicerades i det brittiska satirmagasinet Punch och gestaltade Rhodes vision om en tåg- och telegrafilinje mellan Storbritanniens afrikanska kolonier, från Egypten till Sydafrika. En slags kronjuvel för hans ambitioner om att föra “civilisation” till en kontinent full av ”vildingar”.

Men mest av allt var Rhodes intresserad av gruvor och mineraler. På 1870-talet hängav han sig åt den sydafrikanska guld- och diamantruschen och via en rad mer eller mindre tvivelaktiga avtal kom hans företag De Beers att fullkomligt dominera den lukrativa diamantindustrin.

Likt Trump var Rhodes en affärsman som med hjälp av sitt kapital gav sig in i politiken och kom att styra över hela stater: först den brittiska Kapkolonin och senare kolonin han själv grundade: Rhodesia, dagens Zimbabwe.

Illustrationen där Rhodes står över Afrika, kallad Rhodeskolossen, publicerades under en tid då Storbritannien inte längre bad om ursäkt för sitt imperium. Den brittiska dominansen var ett faktum och inget annat land hade något att sätta emot.

På samma sätt kan Trumpadministrationens egna delande av Donroedoktrinbilden ses som ett tecken på att USA i allt högre utsträckning har frångått sin tidigare charad.

Man tillbringar allt mindre tid med att konstruera moraliska svepskäl för sina övergrepp, man blir allt mer öppen med att man i egenskap av världens mäktigaste nation har rätt att göra anspråk på Panamakanalen, kräva mineraler från Ukraina, annektera Grönland och kort sagt köra över oss andra.

En av 2000-talets lärdomar är att epitetet ”terrorist” låser upp alla tänkbara bekämpningsmetoder: drakonisk övervakning, godtyckliga frihetsberövanden, fängslanden utan rättegångar, till och med tortyr. Allt påstås vara legitimt i kampen mot terrorism.

Att det skulle sluta så här för Nicolás Maduro var därför väntat. Allt, från stämplandet av Venezuela som en fristad för ”narcoterrorister” till den exekutiva ordern som klassade fentanyl som ett massförstörelsevapen, har berett vägen för trestegsraketen som började med sprängningarna av påstådda knarkbåtar i Karibien, fortsatte med kapningen av oljefartyg och nu kulminerade i Maduros detronisering.

Det går att urskilja en röd linje från Rhodeskolossen och vidare till Monroe- och Donroedoktrinerna: tre bilder som på 1800-, 1900- och 2000-talet illustrerar den starkes rätt att plundra och härska efter eget behag.

Tvärtemot vad de självutnämnda Trumptydarna ofta påstår – att hans hot endast är retorik, att han spelar ett spel så taktiskt avancerat att vi vanliga dödliga inte förstår – är det sedan länge hög tid att ta honom på orden.

Hans administration ser sig på allvar som en global överherre, medan resten av Amerika, och i förlängningen världen, är något för dem att sätta fötterna på.

En kortare version av denna text publicerades ursprungligen i DN. Ni hittar den här.

Sedan 2019 har jag uppmärksammat läget i Sudan och de senaste åren återkommande skrivit om det fruktansvärda kriget som just nu trasar sönder landet. Se exempelvis här för en grundlig bakgrund, här för det senaste om fallet av staden el-Fasher eller här för att lyssna på det i ljudform. Jag har även skrivit om den illa dolda whataboutismen som ställer Sudan och andra härjade områden mot Gaza.

Sedan det nuvarande kriget bröt ut våren 2023 har en gemensam nämnare för mina skriverier varit att sätta strålkastarljuset på Förenade Arabemiratens uppenbara roll i det sudanesiska lidandet. Emiratet öser nämligen pengar och vapen, som man importerat från andra länder, över den paramilitära milisen Rapid Support Forces (RFS). En milis som gjort krigsbrott och folkmord till sitt kännetecken. I utbyte får man bland annat guld, bördig mark och ett större regionalt inflytande.

I och med RFS framgångar med att i princip klyva Sudan i två är det allt mer tydligt att kriget inte kommer att få ett slut så länge Förenade Arabemiraten kvarstår som en finansiär och logistisk stöttepelare. Det är därför upp till omvärlden att förmå emiratet att upphöra med sitt RFS-stöd.

Även Sverige har ett stort och växande handelsutbyte med Förenade Arabemiraten. Exempelvis har emiratet seglat upp som den främsta importören av svenska vapen. Sverige skulle därför, gärna tillsammans med resten av EU, kunna använda dessa handelsförbindelser för att pressa landet. Men från Tidöregeringen verkat intresset minst sagt svalt.

I en artikel i Aftonbladet den 4 november 2025 svarade den svenska bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousa (M) på hur Sverige ser på sin handel med ett land som är en aktiv part i att sponsra mänskligt lidande på en obegriplig nivå:

Som om bojkotter, isolation eller press skulle vara obeprövade grepp. Som om det enda sättet att påverka ett annat land är att fortsätta handla med det. Som om svenska jobb, svensk välfärd möjliggörs av att vi säljer vapen till Förenade Arabemiraten.

Dagen efter, den 5 november, la Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) upp följande video på sin Instagram:

1. Stenergard frågar sig varför folk inte är ute på gator och torg och protesterar till stöd för Sudans invånare. Märkligt, när hon och hennes koalition har tillbringat de senaste två åren med att kalla demonstranter för gaphalsar, odjur och terrorvurmare samt öppnat för att inskränka demonstrationsfriheten.

2. Återigen: en konkret åtgärd som Sverige och resten av EU kan ta för att motverka kriget är att minska eller helt upphöra med vapenhandeln till Förenade Arabemiraten. Men det vill inte heller Stenergard. I gårdagens intervju i Studio Ett sa hon:

”Om man ska hårdra det resonemanget, då skulle vi stoppa all form av handel till alla länder som inte tycker exakt som vi tycker. Då skulle vi vara ganska ensamma.”

Det är en, på gränsen till imponerande, dubbelmoral som Tidöpolitikerna visar upp. Dessvärre har det blivit denna regerings signum.

Den senaste veckan har förfärliga bilder spridits från Sudan, specifikt från den västliga staden el-Fasher som i dagarna föll till den paramilitära rebellarmén Rapid Support Forces (RSF). Massavrättningar, kidnappningar och våldtäkter har avlöst varandra – enligt WHO klampade soldaterna till och med in på ett förlossningssjukhus och sköt ihjäl omkring 460 patienter.

Men för de som har följt Sudans pågående sönderfall kommer scenerna i el-Fasher inte som någon överraskning. Innan staden slutligen erövrades hade den varit belägrad i 18 månader, och tidigare i år visade satellitbilder hur RSF grävt en flera mil lång jordvall runt staden. Dels för att spärra in människorna som sökt skydd i den, dels för att fysiskt hindra förnödenheter från att ta sig in in.

El-Fasher var redan innan en mer eller mindre isolerad stad – förutom en samling svårnavigerade ökenspår finns det bara en asfalterad väg som binder samman den med resten av landet. En väg som RSF länge kontrollerat. Desperata röster har därför varnat för vad som kommer att ske om RSF intar staden. Men som så ofta med Sudan har vädjandet om hjälp fallit för döva öron, och vi ser nu resultatet av likgiltigheten.

Att el-Fashers fall var väntat betyder inte att det var ofrånkomligt. I åratal har hjälporganisationer, aktivister och underrättelserapporter – både i Sudan och internationellt – flaggat för Förenade Arabemiratens avgörande roll i att sponsra rebellerna. Via Tchad och Libyen smugglas stora leveranser av vapen, militärutrustning och sofistikerade Kinatillverkade drönare in till rebellerna i utbyte mot bland annat guld och bördig mark.

Den förtäckta involveringen i Sudan är det främsta exemplet på emiratets högsträvande ambitioner i Afrika. Från Röda havet till kontinentens västra kust har man på kort tid byggt upp ett vidsträckt nätverk av hamnar, logistiknav, gruvor och mineralavtal. Detta nätverk innebär ett gigantiskt och ständigt ökande inflytande över afrikanska länder, vars ledare säljer sina nationers långsiktiga självständighet för personlig vinning och en kortsiktig stärkning av statskassan.

Det är en form av maktprojicering som inte bygger på att annektera territorium utan på att ta kontroll över de råvaror och handelsartärer som ekonomiskt svagare stater är beroende av.

I Förenade Arabemiratens ögon är Sudan intressant av flera anledningar: för sitt guld som har hjälpt till att göra Dubai till en av världens främsta guldhubbar, samt för jordbruksmarken som hjälper till att framtidssäkra den egna livsmedelsförsörjningen. Men också för sin position längs Röda havet, en av världens viktigaste handelsrutter.

Lyckas man dessutom ersätta Egypten som den mest inflytelserika nationen i regionen är mycket vunnet. Egypten är än idag en sponsor av Sudans reguljära armé (SAF), RSF:s svurna fiende, men ju fler landområden rebellerna tar över, desto mer får Förenade Arabemiraten att säga till om. Sudans söndring och stöttandet av genocidala RSF-styrkor gör det tragiskt tydligt att emiratet inte skyr några medel för att avancera sina positioner i området.

Trots sin uppenbara roll i det fruktansvärda kriget har emiratet – en turistmagnet, flitig vapenimportör och upphöjt som en av västvärldens viktigaste allierade i Mellanöstern – helt undsluppit repressalier. Omvärldens ointresse i att förmå landet att upphöra med sitt stöd till RSF har delvis därför möjliggjort milisens skoningslösa framfart. Nyligen avslöjades att brittiska, kanadensiska och andra västerländska vapen hittats i händerna på rebellerna, vapen som alltså tagit omvägen via emiratet.

I och med erövringen av el-Fasher, den sista av regeringens provinshuvudstäder i den enorma Darfurregionen, har landet i princip klyvts i två mellan krigets huvudspelare: RSF i väst och SAF i öst. Ingen sida mäktar ännu med att helt besegra den andra och det som väntar den närmaste tiden är ett slags dödläge där etnisk utrensning, svält och ekonomiskt förfall kan fortsätta ohämmat. Sedan kriget bröt ut våren 2023 har troligtvis hundratusentals dött och bara idag är minst 25 miljoner sudaneser i behov av nödhjälp medan 14 miljoner har tvingats på flykt.

Att oförrätterna i el-Fasher verkar ha skakat liv i västerländska politiker är naturligtvis välkommet. Men med tanke på hur länge sudaneser bönfallit om hjälp känns politikernas ord om att de bekymras över utvecklingen både yrvakna och på tok försent tillkomna. Vapnen har ju redan levererats och övergreppen utförs i detta nu.

Share

Än är det dock inte försent att påverka situationen i stort. RSF har instiftat en parallell regering i väst och ämnar uppenbarligen att behålla områdena man erövrat. Men Sudan är ett enormt land och RSF kan orimligen konsolidera makten utan fortsatt uppbackning från Förenade Arabemiraten.

Det är alltså hög tid för resten av världen att omvärdera sin relation till emiratet. Från att strypa sina vapenexporter till att börja betrakta guldet som säljs i Dubais souks som en konfliktmineral. Från att kräva transparens om relationen till RSF till att utöva diplomatisk press.

Men för att det ska ske måste fascinationen för emirates överflöd, eller ”unlimited cash” som Donald Trump nyligen uttryckte det, brytas. Förenade Arabemiraten är inte bara en semesterort och ett finanscenter. Det är inte bara drömlika stränder, spegelblanka skyskrapor och ohämmad shopping.

Det är ett land vars skrupelfria ledare är beredda att finansiera ett mänskligt lidande på ofattbar nivå i sin jakt på ett neokolonialt afrikanskt herravälde. Först när vi är ärliga om emiratets skamliga inblandning och ser till att det upphör har Sudan en chans att vakna upp från sin mardröm.

Läs mer

Böcker:

The Secret War in the Sudan: 1955–1972 av Edgar O’Ballance (1976)

War and Slavery in Sudan av Jok Madut Jok (2001

The Root Causes of Sudan’s Civil Wars: Peace Or Truce av Douglas H. Johnson (2003)

Sudan: Race, Religion and Violence av Jok Madut Jok (2007)

The State of Africa av Martin Meredith (2011)

South Sudan: From Revolution to Independence av Matthew LeRiche och Matthew Arnold (2012)

Breaking Sudan: The Search for Peace av Jok Madut Jok (2017)

Artiklar:

“The UAE’s Neo-Venetian Empire” av Brad Pearce på The Wayward Rabbler (June 22, 2025)

“UK military equipment used by militia accused of genocide found in Sudan, UN told” av Mark Townsend för The Guardian (28 oktober 2025)

“Video evidence of atrocities emerges as Sudan’s RSF seizes el-Fasher” av al-Jazeera (28 oktober 2025)

“Sudanese RSF militia killed 460 people at el-Fasher hospital, says WHO” av Lucy Fleming och Richard Kagoe för BBC (29 oktober 2025)

”‘They killed civilians in their beds’: chaos and brutality reign after fall of El Fasher” av Zeinab Mohammed Salih för The Guardian (30 oktober 2025)

“Survivors fleeing Sudan’s el-Fasher recount terror, bodies in streets” av al-Jazeera (30 oktober 2025)

Övrigt:

From Land to Logistics: UAE’s Growing Power in the Global Food System av GRAIN (3 juli 2024)

“Minerals (also) for Defence: Unlocking the Emirati Mining Rush” av Eleonora Ardemagni för Italian Institute for International Political Studies (23 juli 2024)

“Civilians Around Sudan’s El Fasher Face New Attacks” av Laetitia Bader för Human Rights Watch (11 april 2025)

“Sudan at War: Internal Divisions, Regional Rivalries, and International Inertia” av Lucia Ragazzi och Sara de Simone för Italian Institute for International Political Studies (30 april 2025)

I förra inlägget skrev jag om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och den svenska oviljan att kännas vid de mindre smickrande delarna av vår historia. En kolonial glömska som fram tills nylien, och till viss del fortfarande, präglar Sverigebilden.

Men denna minnesförlust är inget nytt påfund utan har tvärt om en lång historia. I dåtida svenska tidningar, resereportage och böcker förekom visserligen kritik mot slaveri flitigt. Men fokus låg oftast på andra länders agerande. Rapporter om vad som försiggick på Saint Barthélemy fanns, men de var färre.

Den svenska kungen Gustav III gick själv i bräschen för att dölja den svenska slavhandeln. Det framgår i den brittiske slaverimotståndare Thomas Clarksons bok The History of the Rise, Progress And Accomplishment of the Abolition of the Slave-Trade by the British Parliament (1808).

I den beskriver han ett problem som slaverimotståndarna förutsåg. Även om de skulle lyckas driva igenom ett brittiskt förbud mot slavhandel var de oroade för att andra länder skulle fortsätta. Sverige var ett av dem.

Antislaverikommittén som Clarkson ingick i gav därför den svenske forskaren och abolitionisten Anders Sparrman i uppdrag att förse Gustav III med en samling brittiska böcker om slaveriet. Ambitionen var att övertyga den svenske kungen om att förhindra svenskar från att delta i handeln.

Enligt Clarkson svarade kungen att han hade fått ta över Saint Barthélemy från fransmännen och att ön redan hade varit bebodd av afrikanska förslavade. Kungen sa också att han var medveten om deras hårda situation men att inga svenskar, såvitt han visste, var inblandade i handeln. Han lovade att även i fortsättningen göra allt i sin makt för att svenska handelsmän skulle hålla sig borta.

Men den svenska kungens påståenden var ren lögn. Det var Gustav III och hans kungliga råd som flera år tidigare, via ett privilegiebrev, godkände skapandet av Svenska Västindiska Kompaniet, som skötte den karibiska handeln. I brevet fastslogs att handel med slavar var tillåtet.

Kungafamiljen var dessutom den största enskilda aktieägaren i kompaniet och Gustav III var personligen involverad i styrandet av kolonin.

Läs mer:

The History of the Rise, Progress And Accomplishment of the Abolition of the Slave-Trade by the British Parliament av Thomas Clarkson (1808)

Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796 av Ingegerd Hildebrand (1951)

Ön som Sverige sålde av Bengt Sjögren (1966)

Det kungliga svenska slaveriet av Göran Skytte (1985)

Svarta Saint-Barthélemy: Människoöden i en svensk koloni 1785-1847 av Fredrik Thomasson (2022)

Fram tills relativt nyligen har idén funnits, både nationellt och internationellt, att Sverige aldrig har besudlats av kolonialismens eller den transatlantiska slavhandelns brott. Ett led i den romantiserade bilden av Sverige som ett moraliskt föredöme.

Men de senaste åren har denna bild börjat luckras upp, i takt med att den 9 oktober blivit mer etablerat som en dag att minnas det svenska slaveriets avskaffande. På det datumet år 1847 friköptes nämligen de sista förslavade människorna på den svenska kolonin S:t Barthélemy.

Nya Sverige

Slaveri avskaffades i Sverige redan år 1335, men det hindrade inte Sverige från att bedriva slavhandel utanför landets gränser. Ett tidigt försök gjordes i kolonin Nya Sverige, som på 1630-talet etablerades i ett område som idag utgörs av New Jersey, Delaware och Pennsylvania.

Det fanns åtminstone en förslavad afrikan i kolonin: den så kallade Anthony Swart, som anlände ombord fartyget Fågel Grip. Båten hade dessförinnan färdats genom Karibien och det var antagligen där han förvärvades. Han räknas än idag som den första namngivna förslavade afrikanen i Delawares historia. Ekonomiska svårigheter gjorde dock att Sverige förlorade kolonin till Nederländerna på 1650-talet. Men Sverige gjorde fler försök.

Cabo Corso

År 1645 fick Louis De Geer, en vallonsk köpman och industrimagnat som bosatt sig i Sverige, idén om att etablera en afrikansk koloni. Han hade siktet inställt på Guldkusten – ett område i nuvarande Ghana som var extremt rikt på guld – och sökte audiens hos drottning Kristina, med förhoppning om att upprätta kolonin under svensk flagg.

Den svenska kronan dröjde med att ge besked, och året efter skickade De Geer därför själv iväg ett handelsfartyg till kusten utanför det som idag är Nigeria. Där köpte besättningen elfenben och mer än tvåhundra förslavade afrikaner. Fartygets nästa stopp gjordes i Karibien, där de överlevande slavarna såldes i utbyte mot socker och tobak, exotiska varor i 1600-talets Sverige.

Fartygets återkomst till Göteborg 1647 visade att handeln var ekonomiskt gångbar. Ombord fanns dessutom fyra afrikanska förslavade, som skänktes till rikskanslern Axel Oxenstierna.

För den svenska kronan blev potentialen i slavhandeln uppenbar. År 1649, efter två ytterligare färder med andra skepp, fick De Geer slutligen tillåtelse av drottning Kristina att forma ett svenskt handelskompani.

Svenska Afrikakompaniet bildades samma år och 1650 upprättades kolonin Cabo Corso i det som idag är den ghananska staden Cape Coast. Strax därefter tog svenskarna över en holländsk handelsstation som de byggde om till ett fort och döpte till Karlsborg, efter den svenske tronarvingen och drottning Kristinas efterträdare Karl X Gustav. Sverige stod nu redo att ge sig in i slavhandeln på riktigt.

De europeiska stormakterna bevakade dock sina intressen på Atlanten och stängde ute Sverige, som, efter att ha förlorat Nya Sverige-besittningen, saknade en koloni i Amerika. Det gjorde att svenskarna inte hade en tydlig marknad för de förslavade som skeppades från Cabo Corso och därför inte kunde få till den så lukrativa triangelhandeleffekten.

I korta drag gick triangeln ut på att europeiska fartyg fulla av vapen, tyger och metaller seglade mot Väst- och Centralafrika. Där byttes varorna mot förslavade afrikaner som skeppades mot Nord- och Sydamerika där de sattes i arbete. Det som de förslavade producerade – socker, tobak, rom, bomull, etcetera – skickades sedan till Europa. Men utan en egen koloni i den nya världen uteblev effekten för svensk del.

Share

Svenska Afrikakompaniet hittade lösningen på en ö utanför Gabons kust, idag känd som São Tomé och Príncipe. På 1650-talet styrdes ön av portugiserna och täcktes av sockerplantage i behov av nya slavar. Sverige fann sin handelspartner och under de kommande åren skeppades Karlsborgs förslavade dit i utbyte mot bland annat socker. År 1657 slöts dessutom ett kontrakt som innebar att Afrikakompaniet skulle skeppa mellan fem- och sexhundra slavar till den holländska västindiska kolonin Curaçao.

Berusade på tanken om slavhandelns rikedomar konkurrerade flera europeiska nationer om slavforten längs Afrikas västra kust – inklusive Karlsborg. Fästningen bytte ägare flera gånger och var i händerna på såväl danskar som holländare och engelsmän. Sverige lyckades bara behålla fortet i 13 år och tvingades bort från området 1663.

Blodmetaller

Trots att Sverige slängts ut ur Cabo Corso fanns fortfarande pengar att tjäna på slavhandeln. Under 1700-talet blev Sverige Europas främsta exportör av så kallat voyagejärn – stångjärn som tillverkats efter ett särskilt mått, var av specifik vikt och som hade försetts med en märkning.

Traditionen av järntillverkning sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden i Väst- och Centralafrika, så de afrikanska samhällen och kungadömen som européerna var i kontakt med under den transatlantiska handeln hade tillgång till egna järnverktyg och -vapen.

Men innovationer inom den europeiska järnindustrin hade ökat produktionstakten i Europa, vilket gjorde det attraktivare för afrikanska riken att importera järnet därifrån. Den större tillgången gjorde att voyagejärn kom att fungera som en slags valuta i handeln med förslavade.

Men även annat svenskt järn efterfrågades, som användes för att exempelvis producera gevärspipor och bojorna som höll slavarna fångna. Storbritannien var den främsta köparen av det svenska järnet – av de 25 000 ton landet importerade på 1730-talet kom 20 000 från Sverige – och exporten blev en oerhört viktig motor i Sveriges växande ekonomi.

Saint-Barthélemy

Det kortvariga och misslyckade kolonialprojektet Cabo Corso avskräckte inte Sverige från att göra ett nytt försök drygt hundra år senare, denna gång på den lilla karibiska ön Saint-Barthélemy. Ön hade kolonialiserats av Frankrike 1648, men 1784 gick fransmännen med på att låta Sverige ta över styret i utbyte mot nederlagsrätt i Göteborg.

Då Saint-Barthélemy i princip saknade naturtillgångar och bördig jord som lämpade sig för plantager, togs beslutet att göra om ön till en frihamn. I en tid då det amerikanska frihetskriget just hade avslutats men nya sjöslag var att vänta hade den här sortens neutrala handelsnav stor potential att bli lukrativa.

När köpet gick igenom bodde mellan 700 och 800 personer på ön. Ungefär en tredjedel var förslavade svarta, resten bestod av fria vita, framför allt fransmän.

Slavhandeln sågs som en självklar del av kolonins fortsatta verksamhet. I 1790 års tulltaxa slogs det fast att det var avgiftsfritt att föra in förslavade till ön:

”Fri införsel och handel af svarta slafvar eller så kallade nya negrer från Africa förunnas alla nationer utan att erlägga någon avgift vid utlossandet.”

Däremot togs en tullavgift ut vid exporten av de förslavade. I ett försök att stimulera den svenska slavhandeln behövde svenska fartyg som importerade förslavade bara betala halva avgiften. Genom ett privilegiebrev utfärdat av kung Gustav III fick Svenska Västindiska Kompaniet rätten att bedriva all handel.

Kort efter att de första svenskarna anlänt till Saint-Barthélemy – till en början handelsmän, sedan tjänstemän och ett litet förband soldater – identifierades en vik på öns västra delar som en lämplig plats att upprätta en stad runt. Både de fria vita och slavbefolkningen rekryterades för att anlägga en hamn och bygga hus och vägar. Staden döptes till Gustavia, efter den svenske kungen.

Statusen som frihamn lockade mängder av människor till Gustavia, särskilt efter utbrottet av de franska revolutionskrigen år 1792. Flera europeiska stormakter drogs in i en militär konflikt som kom att vara i ett decennium, och en större del av den västindiska handeln började gå via det neutrala Saint-Barthélemy. År 1800 hade Gustavia vuxit till femtusen invånare och blev därmed en av de folkrikaste städerna inom det svenska riket.

Situationen för Saint-Barthélemys förslavade förbättrades inte efter Sveriges intåg. 1787 infördes Code Noir, som delade upp befolkningen i tre grupper: vita, förslavade och ”fria kulörta” – svarta som frigjorts eller fötts av fria mödrar och som tilläts äga land men saknade politiskt inflytande. Då ”fria kulörta” utgår från vithet som norm brukar gruppen idag istället omnämnas som ”fria svarta”.

Lagstiftningen var med några få justeringar en kopia av en fransk förlaga och sanktionerades av Högsta domstolen i Stockholm. Den slog bland annat fast hur förslavade skulle bestraffas, vilka tider på dygnet de fick röra sig och hur de fick umgås. Samtidigt fortsatte nya förslavade att importeras, både från Afrika och från andra karibiska öar.

Som redan frihetsberövade och otillåtna att äga något var böter, straffarbete och fängelse uteslutet som straffmetoder för slavarna. Därför föredrogs kroppsbestraffning. Den vanligaste metoden var rapp med den så kallade negerpiskan. Offret, med ansiktet mot marken, spändes då upp mellan fyra pålar för att motta piskrappen med ryggen. Var offret en gravid kvinna grävdes en grop i marken där magen fick plats, för att ”skydda” barnet. Men även brännmärkning, halsjärn och dödsstraff förekom.

Det var vanligt att öns vita män hade svarta kvinnor som konkubiner. De mixade barn som sedan föddes blev slavar, såvida papporna inte valde att frige dem. Fria svartas frihet var villkorad och de riskerade att förslavas vid allvarliga brott, såsom att härbärgera förslavade. Code Noir-lagen dikterade även att de exempelvis inte fick bära vapen, utöva medicin eller samlas för bröllop eller fest utan den svenske militärkommendantens tillåtelse. De må, i jämförelse med slavarna, ha varit fria men de var i allra högsta grad diskriminerade.

Med en ökad handel och växande befolkning var Saint-Barthélemys framtidsutsikter ljusa. Men utvecklingar på världsarenan gjorde snart kolonin till en huvudvärk för den svenska staten. En stor anledning var slutet på Napoleonkrigen samt USA:s krig mot Storbritannien år 1815. Att vara en neutral frihamn i tider av fred var inte lika värdefullt.

Under de kommande decennierna drabbades ön dessutom av flera orkaner och feberpandemier, med hundratals dödsfall och ödelagda byggnader som följd. Saint-Barthélemy var tänkt att fylla den svenska statskassan och vara en källa till export av exotiska lyxprodukter men blev tvärtom en börda för Sveriges ekonomi.

Under 1790-talet hade antislaverirörelsen fått fart i Storbritannien. Men trots att stormakten förbjöd slavhandel – om än inte slaveri – år 1807 fortsatte handeln med människor på Saint-Barthélemy.

Och Sverige försökte samtidigt skaffa sig nya karibiska kolonier. Ett exempel var Guadelope, en tidigare fransk koloni, som hade enormt mycket större potential för produktion av socker och andra kolonialvanor. Sverige fick ta över ön 1813, men på grund av förhandlingar i samband med Napoleonkrigens avslut tvingades Sverige lämna tillbaka den efter bara ett drygt år.

Det var först 1845, efter decennier av påtryckningar från Storbritannien, som Sverige beslutade sig för att helt avskaffa slaveriet. Men innan det kunde ske var slavägarna tvungna att kompenseras för sina förluster. Det tog två år för den svenska staten att samla ihop tillräckligt med pengar. Den 9 oktober 1847 var processen färdig och öns samtliga slavar friköptes. Många av dem tros ha lämnat Saint-Barthélemy.

Att Sverige stod för notan var inte populärt hos alla. I ett anförande inför adelsståndet i Riddarhuset i Stockholm beklagade sig greve Johan August Anckarsvärd över beslutet:

”Ständerna hafva beviljat hundra tusentals riksdaler till friköpandet af svarta slafvar på Barthelemy, men aldrig har man ömmat för sina hvita, skattdragande bröders öde här hemma.”

Talet citerades i en artikel publicerad i Aftonbladet den 7 december 1847.

De kommande åren präglades ön av fattigdom – svenska offentliga byggnader förföll och invånare utvandrade. Kolonin blödde pengar och Sverige försökte hitta någon som ville ta över den. Den 8 mars 1877 publicerade Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning en artikel som nämner Hugo Nisbeth, en svensk publicist som nyligen besökt Saint-Barthélemy på uppdrag av finansdepartementet. Väl på plats konstaterade han att vanstyre ägt rum medan guvernörerna levt som ”förnäme herrar”. Artikeln argumenterade för vilka reformer som behövde genomföras för att undvika öns status som ”döende koloni” och göra den till en ”rik och härlig lustgård”.

Sverige lyckades aldrig vända utvecklingen på Saint-Barthélemy. En överenskommelse nåddes med Frankrike år 1877, öns ursprungliga kolonialmakt, om att ta tillbaka den. Bara en folkomröstning stod i vägen. Av öns över tvåtusen invånare deltog drygt trehundrafemtio personer, och bara en av dem röstade för att ön skulle fortsätta tillhöra Sverige. Den 16 mars 1878 skedde den officiella överlämningen och Sveriges äventyr som formell kolonialmakt var över.

Dubbel kolonial glömska

Sverige blev aldrig en stor spelare i det transatlantiska slaveriet och stod bara för en bråkdel av den totala handeln. Men mot bakgrund av bilden av Sverige som en nation helt utan skuld är det ändå värt att notera att det fanns en riktig ambition om att handla med fler förslavade. Eller som historikern Fredrik Thomasson skriver i sin hyllade bok Svarta Saint-Barthélemy: Människoöden i en svensk koloni 1785-1847:

”Det som räddade Sverige från att medverka i slaveriets allra värsta brott var dess misslyckande att delta i plantagejordbrukets av profithunger drivna grymhet. Sveriges ambition var dock just att delta i plantageekonomin och försöken att erhålla ytterligare kolonier fortsatte in på 1800-talet. När Sverige tilldelades Guadeloupe av Storbritannien 1813 var entusiasmen stor, och hade Guadeloupe förblivit svenskt hade det svenska slaveriet gestaltat sig annorlunda”

Trots att framsteg har skett argumenterar Thomasson för att det än idag råder en dubbel kolonial glömska. Synen på Sveriges roll som kolonialmakt i Afrika och Karibien präglas av ”en minnesförlust när det gäller koloniala missgärningar mot den svarta befolkningen – men också av den tid då Sverige trots sina ambitioner misslyckades med att bli en betydande kolonialmakt.”

Därför är det fortsatt viktigt att belysa den 9 oktober och verka för inrättandet av en officiell minnesdag.

Läs mer:

Böcker:

Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796 av Ingegerd Hildebrand (1951)

Ön som Sverige sålde av Bengt Sjögren (1966)

Det kungliga svenska slaveriet av Göran Skytte (1985)

Africans in New Sweden: The Untold Story av Abdullah R. Muhammad (2013)

Svarta Saint-Barthélemy: Människoöden i en svensk koloni 1785-1847 av Fredrik Thomasson (2022)

Vetenskapliga artiklar:

”Foreign Markets for Swedish Iron in the 18th Century” av Karl-Gustaf Hildebrand i Scandinavian Economic History Review (vol. 6, nr 1, 1958)

”32 piskrapp vid quatre piquets. Svensk rättvisa och slavlagar på Saint Barthélemy” av Fredrik Thomasson i Historielärarnas förenings årsskrift (2013)

”’Voyage Iron’: An Atlantic Slave Trade Currency, its European Origins, and West African Impact” av Chris Evans och Göran Rydén i Past & Present (vol. 239, nr 1, 2018)

Artiklar:

Artikel utan rubrik på sidan 2 i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (8 mars 1877)

”Det svenska slavjärnet” av Jan Lönn för Dagens Nyheter (13 november 2007)

”Sveriges slavhistoria avslöjad” av Niklas Zachrisson för svt.se (7 oktober 2013)

”Den svenska slavhandelns fader” av Mats Granberg för Norrköpings Tidningar (17 juli 2014)

”Slavhandeln lyfte Sverige” av Maria Ripenberg för Upsala Nya Tidning (6 oktober 2014)

”Sveriges omstridda strategi – i avskaffandet av slavhandeln” av Martin Schibbye för Blankspot (25 juni 2020)

Övrigt:

“Handelskompanier och kompanihandel: Svenska Afrikakompaniet 1649–1663: En studie i feodal handel” av György Nováky (1990)

”När Sverige skulle bli kolonialmakt” av Hans Norman för Populär Historia (14 mars 2001, hämtad 27 augusti 2021)

”Svensk handel med slavar 1784–1847. Varför infördes och avskaffades slaveriet på den svenska kolonin S:t Barthélemy” av Martin Schibbye vid Stockholms universitet (2007)

”Svenska järn- och stålindustrins historia” av Jernkontoret (21 november 2018, hämtad 27 augusti 2021)

Joanne Deborah Byron föddes i New York 1947 och tillbringade delar av sin uppväxt i det segregerade North Carolina. Hon gick senare på community college, motsvarande folkhögskola, på Manhattan där hon hamnade i aktivistiska sammanhang och lärde sig om både socialism och internationella självständighetskamper.

Byron lockades av idén att kampen mot rasism är ineffektiv om kapitalismen inte samtidigt bekämpas. Men hon anslöt inte till de socialistiska grupper hon kom i kontakt med, främst för att hon irriterade sig på att de tenderade att ha vita äldre medlemmar som självbelåtet trodde sig ha alla svar på hur svarta amerikaner skulle nå frigörelse.

Efter folkhögskolan började Byron på City College of New York där hon träffade Louis Chesimard, en annan elev som delade hennes politiska och revolutionära engagemang. De gifte sig 1967, men relationen blev kortvarig. JoAnne Chesimard, som hon nu hette, tillbringade all sin tid i skolan eller med att delta i olika politiska möten och demonstrationer. Hennes man, som hade hoppats att hon skulle vara en traditionell hemmafru, fick snopet acceptera att det enda hon mäktade med i köket var att koka spaghetti. Paret skilde sig efter drygt ett år.

JoAnne Chesimard, fri från äktenskapet, bestämde sig därefter för att ta sig till Oakland i Kalifornien, staden där medborgarrättsorganisationen Black Panthers hade grundats ett par år tidigare och som var ett nav för radikala idéer.

Chesimard sökte upp grupper som Red Guard Party, unga kinesamerikaner som bland annat kämpade mot de hemska förhållandena i Chinatown i San Francisco, och Brown Berets, en chicanoorganisation som var emot Vietnamkriget, engagerade sig i kampen mot polisbrutalitet och protesterade för bönders rättigheter.

Att sammankoppla kamper över ”rasgränserna”, och till och med hitta beröringspunkter med frigörelserörelser i Afrika, Sydamerika och Asien, var på tapeten för den amerikanska medborgarrättsrörelsen i slutet på sextiotalet. Och för Chesimard var det självklart att leta sätt att samarbeta på.

Från Black Panthers till Black Liberation Army

Men den viktigaste gruppen för JoAnne Chesimard att komma i kontakt med var alltjämt Black Panthers, vars politik, kompromisslösa retorik och iögonfallande mode inspirerade henne. Hon besökte organisationens högkvarter, lärde känna flera av medlemmarna och utförde diverse ströjobb för dem. Men hon blev inte medlem.

Det förändrades i takt med att hon följde de amerikanska myndigheternas uppmärksammade försök att fängsla Black Panthers-medlemmen Angela Davis i början på sjuttiotalet. Chesimard lovade sig själv att hon skulle ansluta till Black Panthers Harlemfilial när hon kom hem till New York.

Runt samma tid började JoAnne Chesimard kalla sig Assata Shakur, ett namn hon som självidentifierad afrikansk kvinna kände bättre representerade henne. Hennes första jobb som Black Panthers-medlem var på organisationens vårdavdelning. Där bokade hon in tandläkarundersökningar, lärde ut första hjälpen och informerade om sicklecellanemi.

Hon jobbade senare med organisationens berömda frukostprogram för samhällenas unga ekonomiskt utsatta skolelever. Som del av programmet samlades Black Panthers-medlemmar i innerstädernas kyrkor och medborgarlokaler tidigt om morgnarna för att laga mat, så att områdenas fattiga barn slapp gå till skolan hungriga.

Med tiden kom dock Shakur att bli mer och mer missnöjd med Black Panthers ledning och inriktning. Hon upplevde att det saknades utrymme för konstruktiv kritik och att organisationen präglades av bristande rutiner, problem som förvärrades av den paranoia som tog rot bland medlemmarna som ett resultat av FBI:s infiltrering och söndringstaktiker. FBI såg Black Panthers som en samhällshotande inhemsk terrororganisation, och som del av det olagliga och då ännu okända COINTELPRO-programmet försökte man söndra och sabotera gruppen.

Men Chesimard besvärades också av Black Panther-rörelsens manschauvinism och upplevde att kvinnor rutinmässigt tilldelades underordnade roller.

1971 hoppade hon av och anslöt till Black Liberation Army (BLA), en grupp vars storlek, våldskapital och betydelse är omstridd. Polisen stämplade den som en beväpnad urban gerillarörelse och ibland som en regelrätt terrorsekt vars mål var att mörda poliser.

Myndigheterna utmålade Assata Shakur som Black Liberation Armys ”själ” och i medierna kopplades gruppen till en rad mord. De beskylldes även för att finansiera sin organisation genom bankrån.

Själv beskrev Shakur BLA som en folkrörelse skapad som en reaktion på förtrycket av svarta människor, i vilken man inte räddes självförsvar. Hon menade att de endast sökte svartas frihet och självbestämmande. Enligt Shakur var BLA inte ens en formell organisation, utan ett löst sammansatt nätverk av svarta revolutionärer. Hon hävdade att rörelsen beskylldes för alla möjliga brott som en del av en medial svartmålningskampanj.

Det är än idag inte helt kartlagt hur Black Liberation Army startades. Troligtvis fick rörelsen tillskott av nya medlemmar som en följd av FBI:s motarbetande av Black Panthers. I sitt manifest från 1975, sedan BLA gjort ett försök att centralisera sin organisation, angav gruppen antikapitalism, antiimperialism, antirasism och antisexism som rörelsens ledord.

Skjutningen vid New Jersey Turnpike

Natten till den 2 maj 1973 åkte Assata Shakur bil tillsammans med två andra BLA-medlemmar, Zayd Shakur och Sundiata Acoli, längs en motorväg i New Jersey. Bilen stoppades av två delstatspoliser för fortkörning. Versionerna av vad som hände sedan går isär.

Klart är att Zayd Shakur och den ena polisen dödades i skottlossningen som utbröt. Assata Shakur och den andra polisen skottskadades. I kaoset flydde Assata Shakur men tillfångatogs efter trettio minuter, medan Sundiata Acoli var på flykt i trettiosex timmar innan även han greps efter ett massivt pådrag.

Assata Shakur fördes till sjukhus i kritiskt tillstånd och förhördes från sjukhussängen. Hon vidhöll att hon inte var den som hade skjutit. Enligt Shakurs vittnesmål utsattes hon för regelbunden misshandel av poliserna som vaktade henne så fort sjukhuspersonalen lämnade rummet, något poliserna själva tillbakavisade. Hon flyttades därefter till häktet.

Share

Ivriga att neutralisera en av Black Liberation Armys frontfigurer anklagade staten Shakur för en mängd brott under de kommande åren, allt från bank- och personrån till kidnappning och mord. Sju av fallen gick till rättegång och i sex av dem undgick hon straff, antingen genom att frikännas, brist på bevis eller på grund av rena teknikaliteter.

Men i det sjunde fallet såg staten sin chans. Trots att Sundiata Acoli, den andra BLA-medlemmen som överlevt skottlossningen, redan dömts för mordet på delstatspolisen argumenterade åklagaren för att Assata Shakurs närvaro under brottet skulle klassas som medhjälp till mord, oavsett om det var hon som hade skjutit eller inte. I februari 1977 inleddes den nio veckor långa och medialt uppmärksammade rättegången.

Vittnesmålen var motstridiga. Shakur hävdade att hon varken hade skjutit poliserna eller ens hanterat ett vapen, utan haft armarna i luften när hon själv sköts av polisen. Den överlevande polisen påstod i sin tur att Shakur varit den första att avlossa skott.

Shakurs advokater kallade en neurolog och en patolog, som båda vittnade om att hennes skador tydde på att hon hade haft händerna i luften när hon sköts. Alla femton jurymedlemmar var vita amerikaner och fem av dem hade personliga relationer till andra delstatspoliser. Den 25 mars 1977 dömdes hon till livstids fängelse för mordet.

Tiden i fängelse

Efter domen flyttades Assata Shakur till fängelseön Rikers Island i New York. Under rättegångsprocessen hade hon blivit gravid och i september 1974 födde hon en dotter, Kakuya, på ett sjukhus i Queens. Pappan var Kamau Sadiki, tidigare känd som Fred Hilton, som hon året innan hade åtalats ihop med för ett annat brott. Shakur tilläts stanna på sjukhuset i ett par dagar innan hon fördes tillbaka till Rikers Island, där hon hölls i isolering i sammanlagt nästan två år. Kakuya togs om hand av Shakurs mamma.

Under de efterföljande åren flyttades Shakur runt mellan olika fängelser. I april 1978 placerades hon i West Virginias Alderson Federal Prison Camp, där hon behandlades som en högriskfånge, hölls i en så kallad ”maximum security unit” och, åtminstone enligt egen utsago, förvarades i samma sektion som medlemmar av en vit makt-grupp hon kallade Aryan Sisterhood. Två månader senare flyttades hon till Clinton Correctional Facility for Women i New Jersey.

Flykten

Hennes allierade i Black Liberation Army hade dock inte glömt henne. Några medlemmar gick samman och rånade ett varuhus i New Jersey för att finansiera nästa steg.

Den 2 november 1979 fick Assata Shakur besök av tre vänner. Så fort de fick syn på henne drog de fram varsitt insmugglat vapen, tog två fängelsevakter som gisslan och hjälpte Shakur att fly. Utanför stal de en polisbuss och flydde området.

Hennes vänner hade tagit sig in i fängelset med hjälp av falska id-handlingar. De körde bussen till en parkering där de lämnade fordonet och de två fängelsevakterna, innan de hoppade in i två andra bilar.

FBI inledde en stor sökoperation i New York och New Jersey, men stötte på motstånd från många invånare som vägrade samarbeta. FBI:s efterlystaffischer möttes ofta av “Assata Shakur is welcome here”-planscher.

Efter att ha levt under jord i många år dök Assata Shakur upp på Kuba 1984, där hon fått politisk asyl eftersom den kubanska staten inte ansåg att hon getts en rättrådig rättegång i USA. För allmänheten blev det känt att hon befann sig där 1987 när hon ställde upp på en intervju med Newsday. Samma år släppte hon sin inflytelserika självbiografi Assata: An Autobiography. På mitten av åttiotalet fick hon även sällskap av sin dotter Kakuya.

Under sin tid i exil blev Assata Shakur en av de viktigaste men mest omstridda symbolerna för svart frigörelse. För många var hon själva förkroppsligandet av det radikala motståndet mot rasism, polisvåld och statsförtryck. Hon betraktades som gudmor till den legendariska rapparen 2Pac och har länge haft ikonstatus inom hiphopen.

Men för andra, som köper de amerikanska myndigheternas version av händelseförloppet vid motorvägsskjutningen, var hon inte mycket mer än en polismördare.

Trots att hon undkommit lagen gav myndigheterna aldrig upp i jakten på henne. Ändå sedan flykten var Assata Shakur en av USA:s mest eftersökta människor och 2013 togs hon upp på FBI:s lista över ”most wanted terrorists”, som enda kvinna. Staten New Jersey och FBI erbjöd upp till en miljon dollar vardera i belöning för information som ledde till hennes arrestering.

Flera försök att få henne utlämnad gjordes, bland annat av president Donald Trump år 2017. Trump använde hennes överlämnande som ett av kraven för att USA skulle fortsätta försoningsprocessen som inleddes under Barack Obama. Men Kuba vägrade konsekvent.

Den 26 september avslöjade kubanska myndigheter att Assata Shakur avlidit dagen innan, till följd av ”hälsoproblem” och ”hög ålder”. Hon blev 78 år gammal. Hennes död lär väcka nytt liv i debatten om hennes arv.

Med sina många decennier på ön blev Shakur ett av de största namnen att överleva den amerikanska statens våldsamma repression av svarta frihetsrörelser.

Kuba blev hennes räddning. Det var där hon levde, där hon dog.

I exil, men fri.

Läs mer:

Böcker:

Assata: An Autobiography av Assata Shakur (1987)

Liberation, Imagination and the Black Panther Party: A New Look at the Black Panthers and Their Legacy av Kathleen Cleaver och George Katsiaficas (red.) (2001)

Artiklar:

”Evidence of ’Liberation Army’ Said to Rise” av Michael T. Icaufman för New York Times (17 februari 1972)

”Panther, Trooper Slain in Shoot-out” av Joseph F. Sullivan för New York Times (3 maj 1973)

”Group Claims Role in Florida Killings” för New York Times (24 juni 1974)

”Jury in Chesimard Murder Trial Listens to State Police Radio Tapes” av Walter H. Waggoner för New York Times (17 februari 1977)

”Joanne Chesimard Convicted in Killing Of Jersey Trooper” av Walter H. Waggoner för New York Times (26 mars 1977)

”Miss Chesimard Flees Jersey Prison, Helped By 3 Armed ’Visitors’” av Robert Hanley för New York Times (3 november 1979)

”On the run with Assata Shakur” av Ron Howell för Newsday (11 oktober 1987)

”Fugitive Murderer Reported in Cuba” av John. T McQuiston för New York Times (12 oktober 1987)

”Assata Shakur was convicted of murder. Is she a terrorist?” av Krissah Thompson för Washington Post (8 maj 2013)

”Trump to Cuba: Return woman convicted in trooper’s murder” av Associated Press (16 juni 2017)

”Cuba Won’t Negotiate Trump’s New Policy” av Aria Bendix för The Atlantic (19 juni 2017)

”Assata Shakur, convicted of killing a police officer, still wanted by FBI 40 years after fleeing to Cuba” av Christina Carrega för ABC News (16 maj 2019)

Övrigt:

Message to the Black Movement: A Political Statement from the Black Underground av The Black Liberation Army Coordinating Committee (1975)

”The Black Liberation Army: Understanding – Monitoring – Controlling” av The Maryland State Police Criminal Intelligence Division (1991)

Sudan befinner sig i fritt fall – medan omvärlden vänder bort blicken. Kolonialismens splittringar och oläkta inbördeskrig har lagt grunden till dagens katastrof, och jakten på landets rikedomar förvärrar folkets lidande.

Området som utgör Sudan har en rik historia som sträcker sig tillbaka flera tusen år. Men som modern nation har Sudan bara existerat sedan 1956, när landet vann sin självständighet. Sedan 1899 hade regionen styrts som ett kondominat av både Storbritannien och Egypten under namnet Anglo-egyptiska Sudan, men i praktiken var det britterna som bestämde.

Komplicerad syn på etnicitet

Redan långt innan britternas ankomst var Sudan ett etniskt varierat område med omkring hundra språk. Landets historia har ofta beskrivits som en konflikt mellan, något förenklat, de muslimska araberna i norr och de svarta afrikanerna i söder, som de flesta var kristna eller följde egna inhemska religioner.

Det är svårt att inte generalisera när man pratar om etnicitet i Sudan. Området har varit bebott sedan förhistorisk tid och här uppstod några av Afrikas allra tidigaste statsbildningar. Det inflytelserika Kerma växte fram för redan 4 500 år sedan, följt av riket Kush som under lång tid rivaliserade med Egypten om makten längs norra Nilen.

Från 600-talet e.Kr. började muslimer från Arabiska halvön att ta sig allt längre söderut från det Egypten man hade lagt under sig. De misslyckades med att erövra Sudan militärt, men gradvis växte nya handelsförbindelser fram. Slavhandel blev en central del, där människor från olika sudanesiska folkgrupper fördes bort till Egypten och vidare ut i den muslimska världen.

Under de kommande århundradena bosatte sig mängder av folkgrupper i Sudan, från beduiner österifrån till nilotiska folk längre söderifrån. Nya gemenskaper uppstod där språk, religion och identitet smälte samman.

På medeltiden trängdes kristna nubiska monarkier successivt bort av muslimska kungadömen på frammarsch, och på 1800-talet invaderade Osmanska riket via en av sina satellitstater i Egypten. Det gjorde befolkningen ännu mer blandad och skapade nya motsättningar kring land, makt och religion.

Förenklingen i att porträttera Sudans historiska konflikt som en strid mellan araber och afrikaner har sin grund i att landets olika folkgrupper under sekler har gift sig “över gränserna” och att ens identitet hänger på mer än bara hudfärg. Vilket språk man talar och tro man tillhör spelar minst lika stor roll.

En som identifierar sig som arab kan i princip ha lika mörk hudton som en som identifierar sig som afrikan. Och många identifierar sig helt enkelt som en mix. Det finns många olika tolkningar och ingen officiell hållning.

Klart är i alla fall att de som har styrt över Sudan, både före och efter självständigheten, regelbundet har eggat på denna uppdelning mellan ”svart” och “arab”, muslim och icke-muslim, i ett försök att behålla politisk makt.

Kolonial segregation

Under sitt styre satsade exempelvis britterna mest i norra Sudan. Det var där man byggde bevattningssystem, tågräls, hamnar, skolor och sjukhus. Södra Sudan lämnades outvecklat. Strategin, en del av det så kallade indirekta styret, var en taktik som britterna använde på många håll i Afrika och skälen var flera:

Det fanns dels en geografisk, ekonomisk och logistisk anledning. Norra Sudan låg närmare Medelhavet och Storbritannien, och var enklare att knyta till de redan existerande men ständigt växande handelsnätverken. Det var även där bomullsproduktionen, viktig för britternas textilindustri, hade som störst potential.

Men dåtida idéer om ras spelade också roll. Britterna ansåg att de muslimska “araberna” i norr låg närmare den vita rasen och därför var bättre lämpade för administration och ett viss mått av självstyre. Medan man såg på ”afrikanerna” i söder som primitiva och inkapabla av ta hand om sig själva.

Denna särskiljning skapade med åren en enorm politisk, ekonomisk, militär och kulturell ojämlikhet. Som en följd kom norra Sudan att dominera när landet blev självständigt. Av de omkring åttahundra jobben som britterna lämnade efter sig inom statsapparaten, gick bara sex till tjänstemän från södra Sudan.

I augusti 1955, ett halvår innan självständigheten, gjorde soldater i södra Sudan myteri när de insåg att de skulle ledas av nordsudanesiska officerare. Den nya regeringen lyckades slå ned revolten, men i november 1958 tog militären över makten i landet genom en kupp ledd av general Ibrahim Abboud.

Hans vision var att ena Sudan genom att sprida islam i söder. Moskéer byggdes, vilodagen ändrades från söndag till fredag och sydsudaneser begränsades i sin praktik av kristendom eller inhemska religioner.

Med den taktiken skulle freden inte hålla i sig länge.

Decennier av inbördeskrig

Under de kommande decennierna avlöste svaga regeringar, militärjuntor och statskupper varandra under det som kallas för det första sudanesiska inbördeskriget. 1972 nådde parterna ett avtal som fick slut på stridigheterna och inledde landets längsta sammanhållande period av fred.

Den varade i bara elva år. För de grundläggande tvisterna hade aldrig lösts och 1983 bröt Sudans andra inbördeskrig ut. Bakgrunden var komplicerad:

• Landets centraliserade styre marginaliserade mångas politiska inflytande och det streds om kontroll över naturresurser – framförallt oljan som i slutet på sjuttiotalet hade upptäckts i söder.

• I söder var man även upprörd över vad man ansåg var en fortsatt försummelse. Man hade för lite inflytande över ekonomin och saknade fortfarande betydande investeringar i olika infrastruktur- och utvecklingsprojekt.

• 1983 allierade sig Sudans dåvarande president Jaafar al-Nimeiry med Muslimska brödraskapets lokala gren i form av Hassan al-Turabis National Islamic Front (NIF) och introducerade sharialagar även i landets icke-muslimska södra delar. Detta såg många sydsudaneser som ett omfattande svek då de enligt det tidigare fredsfördraget hade lovats kulturell och religiös autonomi.

Förtrycket spred sig snabbt: samtliga av samhällets institutioner rensades på oliktänkande, politiska motståndare fängslades utan rättegång och dissidenter torterades.

Under ledning av översten John Garang föddes därför Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA) 1983, en rebellgrupp som sa sig strida för ett demokratiskt och sekulärt Sudan.

Kriget var förödande. Regimtrogna miliser ödelade byar man ansåg sympatisera med rebeller, internationellt bistånd undanhölls från svältande invånare och miljontals drevs på flykt. Men mellan 1986 och 1988 skedde framsteg i förhandlingarna och man föreslog bland annat vapenvila och en paus av sharialagarna.

Fredsförhoppningarna grusades dock 1989 då sudanesiska soldater återigen tog över i en militärkupp, denna gång ledd av översten Omar al-Bashir.

Omar al-Bashirs trettioåriga välde

Al-Bashir gjorde ingen hemlighet av sina intentioner. Kort efter att han tagit över makten framträdde han på ett rally med en Koran i ena handen och en AK-47:a i den andra. Inför publiken deklarerade han:

”Jag lovar här inför er att rensa ut ur avfällingarna, legosoldaterna, folkets fiender och de väpnade styrkornas fiender ur våra led. Den som förråder nationen förtjänar inte äran att leva.”

Al-Bashir ville skapa en islamistisk diktatur, stängde ned tidningsredaktioner, bannlyste fackföreningar, deklarerade att sharialagarna skulle fortsätta, inskränkte kvinnors rättigheter något enormt och motarbetade Sudans icke-arabiska kulturer.

Men även muslimer som av olika anledningar vände sig emot utvecklingen straffades hårt. 1992 avgav al-Bashirs lärda en fatwa som slog fast att:

”En upprorsmakare som tidigare var muslim är nu en avfälling, och en icke-muslim är en icke-troende som utgör ett hinder mot spridningen av islam; islam har beviljat tillstånd att döda dem båda.”

Föga förvånande fortsatte inbördeskriget, med mänskligt lidande på en ofantlig skala. Trots de fina orden om demokrati och religionsfrihet begick även SPLA grova övergrepp, medan regeringen och dess allierade till och med använde sig av förslavning i striderna mot sina södra rivaler.

Snart splittrades även motståndsrörelsen i flera delar, mellan rebeller som ville uppnå ett enat sekulärt Sudan och de som ville se ett självständigt Sydsudan. Flera av de stridande parterna kidnappade civila och rekryterade barnsoldater.

När ett fredsavtal till slut nåddes år 2005 hade upp till två miljoner människor dött och desto fler flytt. Som del av överenskommelsen skulle södra Sudan hålla en folkomröstning huruvida man ville fortsätta tillhöra nationen eller utträda.

I januari 2011 röstade 98,83 procent av deltagarna för ett utträde och det nya landet Sydsudan bildades.

Darfurkriget

Om de första och andra sudanesiska inbördeskrigen lite simplifierat kan ses som en konflikt mellan nord och syd, kan Darfurkrisen ses en strid mellan landets centrala och västliga delar.

Med hänvisning till en orättvis maktbalans och en rasistisk behandling av områdets icke-arabiska invånare tog rebellgrupperna Sudans befrielserörelse (SLA) och Justice and Equality Movement (JEM) till vapen i Darfur år 2003. Regionen är kolossal, till ytan större än Sverige, och invånarna upplevde sig med rätta åsidosatta.

Deras krav på ökat inflytande möttes av ett fruktansvärt våld, och samtidigt som kriget i syd gick mot sitt slut exploderade alltså en ny väpnad konflikt i väst.

Omar al-Bashir såg återigen etnisk utrensning som sitt bästa verktyg. Sudans flygvapen släppte bomber över byar, kvinnor utsattes för massvåldtäkter, och regeringssponsrade miliser, kända som Janjaweed, fick fri lejd att mörda, plundra och begå sexuella övergrepp på den, i huvudsak, icke-arabiska befolkningen.

Upp till 400 000 människor miste livet i kriget, som beskrivs som ett folkmord, och miljontals tvingades från sina hem. Darfur fick på mitten på nollnolltalet bred internationell uppmärksamhet med stora insamlingar och George Clooney-ledda kändisgalor.

Men som så ofta förut flyttades sedan den internationella blicken mot nya konflikter. Att världens ögon inte längre riktades mot Darfur betydde dock inte att stridigheterna upphörde.

Tortyr, systematiska våldtäkter och modernt slaveri skulle fortsätta vara förenade med Omar al-Bashirs herradöme. Och att nå ett fredsavtal försvårades av att rebellerna, precis som i söder, splittrades i mindre fraktioner som hade skilda mål och dessutom började strida mot varandra.

Två fredsfördrag, år 2006 i Abuja och 2011 i Doha, signerades dock mellan regimen och vissa av rebellerna men stridigheterna har aldrig helt upphört.

Mellan 2008 och 2010 åtalade ICC, internationella brottmålsdomstolen, al-Bashir för bland annat krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Han kunde länge ducka anklagelsens genom att porträttera dem som en del av en västerländsk neo-kolonial konspiration och utvika att besöka länder som förbundit sig att gripa honom.

Det som till slut, efter trettio år vid makten, skulle bidra till att välta omkull honom var ekonomin.

En kapad sudanesisk revolution

I december 2018 gjorde ökade levnadskostnader att demonstrationer bröt ut i flera sudanesiska städer. Kraven på ekonomiska reformer utvecklades till ett krav på al-Bashirs avgång, och protesterna växte.

Regeringen mötte de fredliga demonstranterna med våld och i februari 2019 utlyste al-Bashir undantagstillstånd i ett försök att återta kontroll.

Share

Den som för många kom att representera demonstrationerna var den då 22-åriga Alaa Salah. På en tidlös bild syns hon när hon ovanpå en bil reser sig över folkmassan, klädd i en vit dräkt och med ena fingret höjt mot himlen. Där, under våren då allt verkade möjligt, blev hon symbolen för Sudans demokratisering. Symbolen för de unga, många av dem kvinnor, som gick i bräschen för proteströrelsen som skulle utmynna i den sudanesiska revolutionen.

Efter att ha förlitat sig på militären så många gånger tidigare chockades al-Bashir av att armén den här gången vände sig mot honom. Ytterligare manifestationer samt demonstranternas veckolånga sittprotest på militärens högkvarter fick landets väpnade styrkor att avsätta honom den 11 april. Al-Bashir placerades i husarrest.

Men istället för att inleda en demokratisk process tog militären därefter över landet i form av den så kallade Transitional Military Council (TMC). Sudans folk, som hade efterfrågat demokrati, fortsatte protesterna då de upplevde att militären inte var ärlig i sina löften att lämna ifrån sig makten.

Officiellt leddes TMC av generallöjtnant Abdel Fattah al-Burhan, men många Sudankännare menade att den verkliga ledaren var hans andreman: Mohamed Hamdan Dagalo, mer känd som Hemedti.

Hemedti hade varit delaktig i Darfurkriget och hans Janjaweed-miliser var ansvariga för en myriad krigsbrott. Sedan 2013 går Janjaweed-milisen under namnet Rapid Support Forces (RSF), en paramilitär grupp som tidigare styrdes av al-Bashirs regering men nu, strax efter revolutionen 2019, tjänade under TMC. Det var RSF som, på order av TMC, ledde de våldsamma attackerna mot fredliga demonstranter som kulminerade i Khartoummassakern i juni 2019.

I juli 2019 nådde militären och representanter för civilsamhället en överenskommelse med hjälp av medlare från Etiopien och den Afrikanska unionen. I korta drag skulle makten delas mellan militära och civila ledare. Strax efter valdes Abdalla Hamdok till premiärminister och tillsammans siktade parterna på att demokratiska val skulle hållas 2022.

Men en djup ekonomisk kris – förvärrad av covid-19-pandemin – osämja kring hur makten skulle fördelas samt hur övergången till civilt styre skulle gå till ledde till att valet aldrig ägde rum. För hösten 2021 tog istället Abdel Fattah al-Burhan och Hemedti över i en militärkupp. I och med det gick landets unga demokratiseringsprocess upp i rök: den nya regimen grep politiker och satte den civila premiärministern Abdalla Hamdok i husarrest.

Stora folkliga protester tog över gatorna men slogs våldsamt ned av militären och i januari 2022 avgick Hamdok officiellt. FN, EU och Afrikanska Unionen fördömde kuppen och i kölvattnet av övertagandet fördjupades Sudans ekonomiska nödläge.

Det var al-Burhan som nu var Sudans de facto ledare. Men Hemedtis inflytande var också stort. Hans RSF hade sedan tidigare fått kontroll över en betydande andel av Sudans guldgruvor – guld som han sedan dess hade börjat skeppa till bland annat Förenade Arabemiraten och Rysslands ökända Wagner Group i utbyte mot vapen och stöd. RSF-trupper fungerade också som legosoldater i den Saudiarabien-ledda koalitionen i Jemens fasansfulla inbördeskrig.

Sudans pågående inbördeskrig

Trots att al-Burhan och Hemedti hade en lång historia av samarbete började deras relation snabbt att krackelera. De kom exempelvis inte överens om vilka roller som tjänstemännen från den forne diktatorn Omar al-Bashirs regim skulle inneha. Inte heller om tidsplanen för när RSF formellt skulle bli en del av Sudans reguljära armé (SAF).

I april 2023, efter månader av ökade spänningar, mobiliserades RSF-soldater runt om i landet. SAF-trupper beordrade dem att skingras men de vägrade. Några dagar senare briserade allt. Huvudstaden Khartoum skakades av explosioner och tunga eldstrider, och våldet bröt ut så plötsligt att befolkningen inte hann söka skydd. Snart spred det sig till andra delar av landet och ett nytt inbördeskrig var ett faktum.

Den snabba eskaleringen av våldet exemplifieras av vad som hände med Khamis Abakar.

Abakar var en tidigare medlem av rebellgruppen Sudanese Liberation Movement (SLM) som stred mot bland annat Janjaweed-miliserna i Darfur under nollnolltalet. Men 2020, i samband med demokrateringsprocessen efter den sudanesiska revolutionen, valdes Abakar att bli guvernör för delstaten Västra Darfur av den nya premiärministern Abdalla Hamdok.

I juni 2023 besköt RSF flera bostadsområden med artilleri och hade ihjäl en stor grupp civila. I ett tv-framträdande fördömde Abakar attackerna, pekade ut RSF som gärningsmännen, varnade för ett pågående folkmord och efterfrågade internationell hjälp.

Bara timmar senare kidnappades Abakar av RSF-soldater och utsattes för omfattande tortyr innan han dödades. På sociala medier spreds filmklipp på hur hans livlösa kropp släpades efter en bil och sedan stenades.

Det finns flertalet mindre miliser som deltar på olika sidor av kriget, men på nationell nivå står huvudkonflikten ännu mellan Sudans armé och det paramilitära RSF. Och det är dragkampen mellan al-Burhan och Hemedti som än idag sliter landet i stycken.

Situationen förvärras dock av att en rad länder, från Ryssland och Iran till Egypten och Etiopien, involverar sig med det främsta målet att berika sig på det väldiga landets naturtillgångar.

Längst verkar Förenade Arabemiraten gå – gulfstaten vars ambitioner om att bli en regional storspelare har vuxit den senaste tiden. Landet har länge åtrått afrikanskt guld. Vissa siffror pekar på guld till ett värde av 35 miljarder dollar årligen smugglas ut ur kontinenten och att upp till 85 procent av det hamnar i emiratet, som därefter blir en mellanhand i handeln med resten av världen.

På liknade sätt blir guldgruvorna som RSF har erövrat under det ohyggliga kriget en nyckel i relationen med emiratet. För genom att ösa pengar över den paramilitära gruppen kan Förenade arabemiraten säkra ett stadigt tillflöde av mineralen.

Men RSF får inte bara stöd monetärt. Flera rapporter pekar på att Förenade arabemiraten spelar en viktig roll i vapeninförseln. I september 2024 avslöjade exempelvis New York Times att emiratet använt ett påstått biståndscenter för att smuggla in vapen och manövrera drönare. Landet utgör alltså en direkt anledning till att kriget är så utdraget, till att RSF kan förgripa sig på så många.

Inget slut i sikte

Det är som vanligt civilbefolkningen som drabbas när makthungriga män och expansionistiska nationer drabbar samman. Idag klassas Sudans humanitära kris som en av världens värsta.

Ingen ”vinnare” är ännu i sikte, tvärtom riskerar landet just nu att splittras i två mellan den reguljära armén i öst och RSF i väst. Den 30 augusti 2025 rapporterade BBC om RSF:s nya taktik för att kunna erövra el-Fasher, den sista SAF-utposten i väster. En taktik som vittnar om det fullkomligt dystopiska läget:

Baserat på satellitbilder har RSF sedan i maj grävt fram en flera mil lång mur runt staden, i form av vallar. Muren verkar vara tänkt att spärra in de en till två miljoner människorna som sökt skydd i stan, för att rent fysiskt hindra förnödenheter från att smugglas in. RSF verkar ha som mål att göra hela el-Fasher till en så kallad kill zone.

Runtom i landet dödas civila med en iskall likgiltighet. Och det sexuella våldet är likaså utbrett. Enligt FN och Human rights watch använder RSF och deras allierade miliser våldtäkt som del av en etnisk utrensning – att tvinga svarta afrikanska kvinnor att föda ”arabiska barn”. Metoderna påminner om de som janjawidmiliserna använde sig av under folkmordet i Darfur på nollnolltalet.

Enligt FN befinner sig över tio miljoner människor på flykt inne i Sudan, medan ytterligare runt fyra miljoner har sökt skydd utomlands, i något av grannländerna. Över trettio miljoner människor är i behov av humanitärt stöd men endast omkring tretton miljoner har fått det. Hela tjugofyra miljoner människor bedöms lida av akut matbrist.

När jag ser bilden på Alaa Salah idag tänker jag främst på vad som hade kunnat bli. Kanske kan hennes dröm fortfarande realiseras. Men då behövs ett starkt internationellt samfund och att press läggs på de länder – fram för allt Förenade Arabemiraten – som genom sin själviska involvering förlänger lidandet. De många inhemska civila grupper som dagligen riskerar sina liv för att hjälpa befolkningen behöver allt stöd de kan få.

Tyvärr har vi de senaste åren sett hur många internationella biståndsorganisationer och människorättsinstitutioner – från FN och ICC till Amnesty och Rädda barnen – har fått sina mandat urholkade av stora delar av västvärlden. Ofta som ett resultat av att dessa organisationer och institutioner har ifrågasatt Israels folkmordsanklagade förödelse i Gaza.

Konsekvenserna av det riskerar nu att bli monumentala.

Läs mer:

Böcker:

The Secret War in the Sudan: 1955–1972 av Edgar O'Ballance (1976)

War and Slavery in Sudan av Jok Madut Jok (2001

The Root Causes of Sudan's Civil Wars: Peace Or Truce av Douglas H. Johnson (2003)

Sudan: Race, Religion and Violence av Jok Madut Jok (2007)

The State of Africa av Martin Meredith (2011)

South Sudan: From Revolution to Independence av Matthew LeRiche & Matthew Arnold (2012)

Breaking Sudan: The Search for Peace av Jok Madut Jok (2017)

Artiklar:

Life of Shame of Amputees in The Sudan av Sheila Rule för The New York Times (16 juni 1986)

”In Sudan, No Clear Difference Between Arab and African” av Somini Sengupta för The New York Times (2004)

"Qur'an and AK-47: the 30-year rule of Sudan's Omar al-Bashir" av Jason Burke för The Guardian (11 april 2019)

"Who are the major international actors involved in Sudan's violence?" av Ali Abbas Ahmadi för The New Arab (18 april 2023)

”A journey across Sudan's capital Khartoum, a city transformed by war" av Khalid Abdelaziz för Reuters (24 april 2023)

”Sudanese warring parties dig in as Jeddah talks falter again" av Khalid Abdelaziz och Nafisa Eltahir för Reuters (6 december 2023)

”FN:s varning: Risk för världens största hungerkris i Sudan" av Emilia Lindell för DN (8 mars 2024),

"After a year of war in Sudan, what is the situation now?" av Areesha Lodhi för al-Jazeera (11 april 2024)

”One Year of War in Sudan: How Two Rival Generals Wrecked Their Country" av Abdi Latif Dahir och Declan Walsch för The New York Times (15 maj 2024)

”EU expected to impose sanctions on six Sudanese military figures fuelling war" av Jennifer Rankin för The Guardian (5 juni 2024)

"Villagers flee in terror as 150 reportedly killed in Sudan rebel attack" av Mohammed Tawfeeq och Hamdi Alkhshali för CNN (6 juni 2024)

"Barrier being built around besieged Sudan city, satellite images show" av Anne Soy för BBC (30 augusti 2025)

"Världens värsta kris – människor tvingas äta djurfoder för att överleva" av Erik Esbjörnsson och Saeed Alnahhal för DN (2 september 2025)

"Milis isolerar svältande i Sudan – bygger mur runt staden" av Erik Esbjörnsson för DN (2 september 2025)

Övrigt:

”Civil War in Sudan" av Center for Preventive Action (19 april 2024).

Det här är berättelsen om ett land där korruption var vardag, där en liten elit levde gott på majoritetens bekostnad och där internationellt bistånd var avgörande för överlevnad.

Det är också en berättelse om en person som ville förändra allt det och som genuint verkade vilja befolkningens bästa. Metoderna kunde vara tveksamma men resultaten talade för sig själva.

Det här är berättelsen om Thomas Sankara och hans kamp för att få Burkina Faso att stå på egna ben. En kamp som kostade honom livet.

15 oktober, 1987

De sitter runt bordet, så som de gjort så många gånger tidigare. På agendan är en diskussion om en ny revolutionär uppförandekod, tänkt att underlätta arbetet mot korruption. Männen som utgör kabinetten småpratar innan en av dem förklarar mötet officiellt öppnat.

Men ordningen störs plötsligt av att tumultet utanför. En slirande bil, uppjagade röster och maskingevärseld tävlar om uppmärksamheten. I mötesrummet utbryter panik och männen slänger sig mot marken för att ta skydd. Men så ställer sig en av dem upp.

Thomas Sankara.

Hjärnan bakom revolutionen som på bara fyra år stöpt om Burkina Faso i grunden.

Medan han försiktigt reser sig upp möter han de andras blick, en efter en. ”Stanna här”, säger han. ”Det är mig de vill åt”. Sedan rör han sig mot dörren och öppnar den. Han höjer armarna över huvudet och går ut. Någon sekund senare hörs en ny salva från maskingeväret.

När Thomas Sankara ligger där på golvet, med kulhål över hela kroppen, är han bara 37 år gammal. Under hans ledning såg Burkina Faso en enorm utveckling, och gick med snabba steg mot att frigöra sig från korruptionens bojor. Men hans radikala och hastiga förändringar uppskattades inte av alla. Han fick fiender, både på hemmaplan och bland västvärldens storspelare.

Nu återstod bara frågan: vem mördade honom? Och varför?

Långt innan Thomas Sankara var påtänkt, styrdes dagens Burkina Faso av Mossikungadömena. Det var en samling löst sammansatta riken som regerade över regionen ända sedan 1200-talet. Mossifolket utgör än idag mer än hälften av landets befolkning.

Men 1896 invaderade Frankrike. Det tog lång tid för fransmännen att helt besegra motståndet, men år 1919 blev området slutligen en koloni känd som Franska Övre Volta. Namnet anspelade på att de övre delarna av floden Volta rinner genom landet.

Det är en vacker region med majestätiska baobabträd och vidsträckta slätter av den distinkta röda jorden. Men det är samtidigt en ogästvänlig plats, där värmen, återkommande torka och vattenbrist gör livet hårt för många. De norra delarna av landet ligger i den så kallade sahelzonen där Saharaöknen övergår i savann och grässlätter. Under de svåraste perioderna är marginalerna för överlevnad små.

Kolonin var lågprioriterad av fransmännen, som främst hade nytta av den för en begränsad bomullsproduktion och billig arbetskraft. Tvångsarbete, höga skatter och kolonialherrarnas våldsbruk var vanligt förekommande. Fattiga bönder fick sina spannmål rekvirerade av staten och mängder av unga män rekryterades från regionen för att bygga infrastruktur i för Frankrike viktigare kolonier, som Elfenbenskusten.

Självständigheten

Andra världskriget följdes av ökade krav på självstyre och på 1950-talet tog Frankrike beslut som steg för steg gjorde det möjligt. 1960 blev landet självständigt. Maurice Yaméogo, som hade lång bakrund inom den koloniala administrationen och som länge tillhört en elitklass av europiserade afrikaner, utnämndes till nationens förste president. Men hans politiska manövrer inför självständigheten förvandlade honom i praktiken till en envåldshärskare. Övre Volta, som landet nu hette, inledde därför sin självständighet som en de facto diktatur.

Korruption kom att prägla Övre Volta och den som gick i bräschen var Yaméogo själv. Trots landets oerhört ansträngda ekonomi förskingrade han stora summor pengar och spenderade miljoner på dyra bilar och lyxbostäder. Han gav eftertraktade jobb till familjemedlemmar och fängslade kritiker.

1965, samma år som han ”omvaldes” till president med 99,97 procent av rösterna, gifte han sig med den tjugotvååriga vinnaren av Fröken Elfenbenskusten-tävlingen. Ceremonin var lika överdåd som folkligt impopulär.

Höjda skatter, indragna bidrag, minskade löner för statligt anställda och minskad pension för veteraner – samtidigt som Yaméogo spenderade pengar på ett nytt presidentpalats – bidrog till att en storstrejk bröt ut i början av 1966. Fackföreningar, studenter, statsbor och den religiösa eliten reste sig mot Yaméogo, som svarade med att utlysa undantagstillstånd och hota dom strejkande med militärt våld. Men istället vände sig militären emot Yaméogo och tvingade honom att avgå.

En serie militärkupper

Så här i efterhand vet vi att Afrika lidit av de många militärer som tagit politisk makt runtom på kontinenten, men det här var en mer oskyldig tid. Här trodde man fortfarande att militären, med sin disciplin och struktur, var precis det som behövdes för att få bukt på politikernas vältrade i excesser och korruption. Som en följd hade militärens övertagande stort stöd av befolkningen, och många förutsatte att makten, efter en övergångsperiod, skulle lämnas tillbaka till folket.

För Övre Voltas invånare blev det snart dock uppenbart att det här bara var början på en serie revolter som under de kommande decennierna skulle avlösa varandra. Först installerades överstelöjtnant Sangoulé Lamizana som president. Han tjänade fram till 1980, då han störtades i en ny militärkupp. Den nye presidenten, översten Saye Zerbo, hann bara styra i knappt två år innan också han avsattes, den här gången av majoren Jean-Baptiste Ouédraogo.

Nästa statskupp inträffade redan 1983. Men den skilde sig från de andra. För nu kom en man med grandiosa visioner för Övre Volta till makten.

Thomas Sankaras väg till makten

Thomas Sankara föddes 1949 i den lilla staden Yako i norra Franska Övre Volta. Han tillbringade sin barndom i Gaoua, nära gränsen till Ghana och Elfenbenskusten, där pappan var stationerad vid gendarmeriet, en militärt organiserad poliskår. Eftersom pappan var anställd av kolonialmakten hade familjen en relativt privilegierad ställning. De bodde i ett tegelhus uppe på en kulle ovanför staden, tillsammans med de andra av gendarmeriets familjer. Familjen stack också ut genom att vara katoliker i ett land där dom flesta var muslimer.

I skolan blev privilegiet uppenbart när han kom i kontakt med barn från lägre samhällsklasser. Men han bevittnade även hur positivt särbehandlade barnen till franska tjänstemän blev.

Som den förstfödde sonen av vad som till slut blev elva barn hade Sankara en fördelaktig position även i hemmet. Han fick mer utrymme att uttrycka sina åsikter och uppmanades att inta en slags ledarposition: hans gavs ansvar att uppfostra och utbilda sina yngre syskon, som i sin tur började se på honom nästan som en extra förälder.

Sankara var en duktig elev, särskilt i franska och matte, och som sjuttonåring började han på den nystartade militärhögskolan i huvudstaden Ouagadougou. Där fick han, förutom militär träning, utbildning inom flera akademiska ämnen och lärde känna unga framtida makthavare. Men den kanske viktigaste personen var historie- och geografiläraren Adama Touré, som introducerade honom för koncept som neokolonialism, imperialism, kommunism och socialism.

1969 blev Sankara en av få elever som valdes ut att få fortsätta sin utbildning på militärhögskolan i Antsirabe i Madagaskar. Där kompletterade han sina studier med jordbrukskunskap, läste Karl Marx för första gången och blev vittne till protesterna mot den Frankrikevänliga regimen som skakade landet 1972.

Året efter kom Sankara tillbaka till Övre Volta och var med i en beväpnad gränskonflikt mot Mali som bröt ut i december 1974. Han hade befäl över en trupp som framgångsrikt deltog i ett av få slag i det annars händelsefattiga kriget. I pressen blev han känd som en krigshjälte, men det var en titel han själv undvek.

Han slogs istället av hur meningslös konflikten var och sörjde hur den drabbade vanliga civila, människor som hade det mesta gemensamt men hamnat på varsin sida om en kolonial landgräns.

Under tiden blev han dock nära vän med en annan framstående soldat, Blaise Compaoré, och fick rykte om sig som en löftesrik officer President Sangoulé Lamizana – som hade tagit över i en statskupp 1966 – utsåg Sankara till ledare för ett nytt militärläger i staden Pô 1976. Där skulle välbehövliga elittrupper skulle fostras.

Sankara blev en populär ledare. Han uppmuntrade sina soldater till att läsa böcker, mobiliserade dem för att hjälpa lokala bybor med olika byggprojekt, spelade gitarr i ett jazzband tillsammans med sin vän Compaoré, Han höll föreläsningar om samhällsfrågor, anordnade filmvisningar utomhus, ordnade konton åt soldaterna på en lokal bank och lärde dem att hantera sina pengar. Vanligtvis åt militära ledare separat, men Sankara åt tillsammans med sina soldater som sakta men säkert började avguda honom.

Men Sankara bekymrades mer och mer över landets många utmaningar. Befolkningen var fattig, läskunnigheten låg och korruptionen hög. Matpriserna steg och de som hade möjlighet förskingrade pengar. De stal till och med av hjälpsändningarna som omvärlden skickade till landet för att motverka svält och sålde dem vidare för egen vinning.

Så när översten Saye Zerbo tog över presidentposten i en militärkupp 1980 var Sankara försiktigt positiv till den nya regimens löften om framsteg. Men han misstänkte samtidigt att det nya ledarskapet saknade den progressiva visionen som behövdes för att förändra landet.

Fortfarande omtyckt blev Sankara befordrad till kapten och i september 1981 rekryterad till tjänsten som informationsminister inom den nya administrationen. Han accepterade posten motvilligt, eftersom han ogärna ville alliera sig med en regim som han inte visste var han hade.

Men egentligen hade han inget val: att bli informationsminister var inte så mycket ett jobberbjudande som en militär order, och som en soldat var han tvungen att följa den. Hans villkor var dock att tjänsten endast skulle vara tillfällig och att hans vän Compaoré skulle ta över hans chefskap på militärlägret.

Som minister stack Sankara ut: han föredrog att cykla till jobbet hellre än att använda tjänstebilen, åt sina måltider på billiga gatukök, och uppmuntrade pressen att inte skönmåla regeringen i sin rapportering.

Trots löftena om motsatsen fortsatte korruption och repression att vara del av den nya regimen: beslutsfattare drog in strejkrätten, fängslade aktivistiska studenter och gjorde sig fiende med fackföreningarna. Som en portest sa Sankara plötsligt upp sig i april 1982, efter bara ett drygt halvår i tjänsten.

Han meddelade sitt beslut i ett livesänt radioframträdande och passade samtidigt på att kritisera regeringen för tystandet av folket. Regimen svarade med att omedelbart frånta honom hans kaptensrang och förvisa honom till ett militärläger i landets västra delar.

Men dagarna för Saye Zerbos regim var räknade. I november 1982 intog armén huvudstaden och utannonserade grundandet av en ny militärjunta, ledd av den nye presidenten Jean-Baptiste Ouédraogo.

Sankaras popularitet hade inte undgått någon och i januari 1983 erbjöds han posten som premiärminister. Relationen med Ouédraogo blev dock tidigt ansträngd på grund av Sankaras krav på en mer progressiv politik. I passionerade tal som drog stora och unga publiker, kritiserade han byråkratin, företagare och den politiska eliten.

Inom juntan fanns en tydlig reva mellan det äldre gardet som utbildats i Frankrike och fortfarande stod den gamla kolonialmakten nära, och den yngre mer radikala generationen som såg imperialism och neokolonialism som själva källan till problemen som landet tampades med.

Share

Den Alliansfria rörelsen var en organisation för stater i den så kallade tredje världen. Den strävade efter att bevaka medlemsländernas intressen under kalla krigets dragkamp mellan öst och väst. I mars 1983 höll organisationen en konferens i Indiens New Delhi och Sankara var en av talarna. Där gjorde han sig för första gången ett namn på den internationella arenan, och kom ut ut som en motståndare till Israels invasion av Libanon, kritiserade USA:s imperialism i Sydamerika och uttryckte sitt stöd till folket i apartheidens Sydafrika.

Under sammanträdet hade han en lång konversation med Kubas ledare Fidel Castro. Innan konferensen hade Sankara besökt Libyen och efter den gjorde han en snabbvisit i Nordkorea. Detta samverkade för att spä på västvärldens oro för att den unge och populäre Sankara skulle föra Övre Volta i en socialistisk, rent av kommunistisk, riktning.

På hemmaplan fortsatte dock Sankaras övertygelse och karisma att göra honom till en favorit hos folket. Men hans revolutionära tendenser fick Ouédraogo att se honom som ett hot. Utan presidentens vetskap bjöd Sankara även in Libyens diktator Muammar al-Gaddafi till Övre Volta våren 1983, trots att Gaddafi sågs som en skurk av både USA och Frankrike.

Drygt två veckor senare greps Sankara, enligt somliga historiker efter påtryckningar från Frankrike, och placerades under husarrest. För regimen var förhoppningen att arresterandet av Sankara skulle öka den politiska stabiliteten och lägga locket på landets revolutionära element. Det var en kostsam felbedömning. För beslutet väckte ilska hos både civila och landets unga officerare. Vilda protester bröt ut.

Den 4 augusti ledde kaptenen Blaise Compaoré, Sankaras vän, en trupp mot Ouagadougou. Den intog huvudstaden och senare på kvällen hördes Sankara på radion. Han meddelade att militärjuntan avsatts och utannonserade skapandet av National Revolutionary Council, landets nya beslutande parti. Sankara, endast trettiotre år gammal, tog själv över presidentskapet.

Dagen efter fylldes gatorna av jubilerande folkmassor. 5 augusti var Övre Voltas nationaldag och antagligen var valet av datum för revolutionen ett medvetet försök att rida på den glädjevågen. Sankare åkte runt stan och stannade periodvis för att prata med invånarna, vars ansikten lyste av spänd förväntan.

Övre Volta stod nu inför kolossala förändringar.

En ny typ av revolution

Till skillnad från de tidigare statskupperna som avlöst varandra i Övre Volta hade Thomas Sankaras revolution riktiga ambitioner om att stöpa om landet. Högst upp på agendan var att bryta traditionen av korruption som möjliggjort att en liten elit vältrade sig i lyx medan majoriteten av befolkningen levde i utbredd fattigdom.

I boken Thomas Sankara: An African Revolutionary citerar amerikanske journalisten Ernest Harsch ett tal som Sankara höll två månader efter övertagandet. I det beskrev han Övre Voltas 23 år av självständighet som ett ”paradis för den rika minoriteten men ett knappt tolerabelt helvete för majoriteten, folket."

Sankaras löften var många och storslagna. Men utmaningarna var extrema. Världsbanken rankade Övre Volta som ett av världens fattigaste länder, utländska investeringar var minimala och befolkningen, som nästan uteslutande förlitade sig på jordbruk, drabbades av regelbunden torka, översvämningar och gräshoppssvärmar.

Sin vana trogen hade Sankara en informell ledarstil som bröt av mot den rådande trenden bland många afrikanska ledare: han tillät inga avbildningar av sig själv på offentliga byggnader eller platser, han fortsatte bo i samma enkla hus som tidigare, hans två barn gick i statlig skola och han undvek att ge släktingar positiv särbehandling. Hans fru Mariam fortsatte jobba på ett fraktbolag medan hans mamma arbetade på marknaden.

På årsdagen av kuppen bytte Sankara namn på landet, från det koloniala Övre Volta till Burkina Faso, som på lokala språk översätts till ungefär ”de hedervärdas land”. Som gammal gitarrist skrev han själv den nya nationalsången.

Sankara sjösatte flera ambitiösa projekt. Regeringens samling av dyra Mercedesbilar såldes och betydligt billigare Renault 5-modeller köptes in. Pengarna som blev över av försäljningen spenderades i stället på skolor och vårdkliniker. Han gav regeringsanställda, inklusive sig själv, modesta löner och förbjöd dem från att resa i första klass. Flera av bonusarna de vant sig vid att få, drogs in. I Thomas Sankara: A Revolutionary in Cold War Africa skriver historikern Brian J. Peterson:

”Till skillnad från många regeringar som samtidigt tog till åtstramningsmetoder – ofta genom att skära i sjukvård, utbildning och andra sociala program för att bevara elitens privilegier – gjorde Sankara motsatsen. Han tvingade eliten att göra uppoffringar och såg till att åtstramningen hjälpte landsbygdens fattiga”.

I samband med statskuppen som gav honom makten manade Sankara folket att upprätta så kallade kommittéer för revolutionens försvar. Dessa kommittéer, CDR:s, var inspirerade av en kubansk förlaga och till en början fungerade de så som namnet antyder. Vanliga civila fick en kort utbildning och beväpnades, ofta med enkla tillhyggen, och fick sedan i uppdrag att hålla vakt och utkik efter potentiella kontrarevolutionärer.

Men snart kom de att fungera som ett sätt att mobilisera befolkningen och ett sätt att genomföra regeringens direktiv. De utgjordes av en blandad skara invånare, från välutbildade till illitterata, och kom fram till sina beslut genom omröstning.

CDR:erna fick ansvar för allt från att bygga och reparera vägar till att dela ut mat till behövande. Överallt organiserade sig folket och som ett kollektiv tog de tag i utvecklingen. Skolor uppfördes, bostäder byggdes, bevattningssystem grävdes fram.

Bland mossibefolkningen på landsbygden hade äldre manliga byhövdingar – ibland en person, ibland ett råd – traditionellt haft mycket makt och ett stort mått självbestämmande, men nu ersattes de gradvis av CDR-kommittéerna, som kom att representera regeringen på lokalnivå, från urbana miljöer till landets mer avlägsna hörn.

Sankara ville även förbättra kvinnors ställning i Burkina Fasos traditionellt mansdominerade samhälle. Redan som ung hade hade lagt märke till skillnaderna i hur män och kvinnor behandlade, något som Brian J. Peterson kopplar till Sankaras nära relation med sin mamma och sex systrar. Som nioåring gick Sankara till och med emellan när hans far var på väg att slå hans mamma.

I ett tal som Sankara höll på kvinnodagen 1987 och som finns återgivet i sin helhet i boken Women's Liberation and the African Freedom Struggle sa han:

”Medan samhället ser födandet av en pojke som en gåva från Gud, ses födandet av en flicka som ödesbestämt eller i bästa fall som en gåva som kan producera mat och bevara människan. Den lilla pojken lär sig att vilja ha och att få, att tala högt och att bli serverad, att begära och att ta. Att bestämma saker själv.”

Sedan jämförde han med hur flickor uppfostras:

”Som en man bankar samhället i den framtida kvinnan normer som inte leder nånstans. Hon får ingen barndom. Från tre års ålder måste hon möta förväntningarna som placeras på henne: att tjäna och att vara användbar. Medan hennes fyra-, fem- eller sexåriga bror leker tills han kollapsar av utmattning eller uttråkning, får hon – utan pompa eller ståt – påbörja produktionsprocessen. Hon har redan ett yrke: assisterande hemmafru. Och det är självklart en obetald position, för sägs det inte generellt att hemmafruar inte gör nåt? Skrivs det inte ’hemmafru’ på id-korten som arbetslösa kvinnor har”.

Lite senare fortsatte han:

“På grund av tradition och obligatorisk underkastelse växer våra systrar upp mer och mer beroende, mer och mer dominerade, mer och mer utnyttjade, och med än mindre avkoppling och fritid.”

Under Sankaras ledning förbjöds kvinnlig omskärelse, polygami och tvångsgifte. En lägsta ålder för giftermål infördes, skilsmässor behövde nu ta även kvinnans vilja i beaktning för att godkännas och änkor fick arvsrätt. Han förbjöd även prostitution, som han kallade för ”inget annat än ett mikrokosmos av ett samhälle där utnyttjande är norm”.

Kvinnor som tidigare hade sålt sex erbjöds platser på rehabiliteringscenter där de fick husrum och yrkesförberedande utbildning, något som också erbjöds till hemlösa. Han införde dessutom en regel om att minst 30 procent av regeringstjänsterna skulle innehas av kvinnor och gjorde det tillåtet för unga gravida att stanna i skolan.

För att synliggöra kvinnors börda i hemmen orkestrerade han en slags protest. I Burkina Faso var det traditionellt kvinnorna som varje dag begav sig till marknaderna, införskaffade matvarorna och bar hem dem. Men den 22 september 1984 blev rollerna ombytta och männen tvingades till marknaderna i ett försök att få dem att respektera arbetsbördan.

För att förbättra folkhälsan startades ett program som under en tvåveckorsperiod vaccinerade drygt två miljoner invånare, många av dem barn, mot potentiellt dödliga sjukdomar som gula febern, mässling och hjärnhinneinflammation. Dessutom byggdes mängder av vårdcentraler, barnadödligheten sjönk drastiskt och Sankaras regering var en av de första i Afrika att offentligt erkänna hiv-epidemien min som ett stort hot mot folkhälsan.

Den lokala bomullsindustrin utvecklades också – statligt anställda förväntades bära uniformer tillverkade av inhemsk bomull – samtidigt som jordbruksreformer ökade matproduktionen och gjorde Burkina Faso självförsörjande.

Vid flera tillfällen sa Sankara varianter av det här budskapet:

”En soldat utan ideologisk utbildning är inget annat än en kriminell med makt”.

Vad gäller Burkina Fasos militär omsatte han det budskapet i praktiken. På militärbaser runtom i landet fick soldater i uppdrag att anlägga odlingar och uppföda boskap, att hålla städer och byar rena och att hjälpa till i byggandet av skolor. Förutom att den typen av arbete hjälpte till att utveckla landet fanns det ett annat skäl att använda militären på det här sättet.

Enligt journalisten Ernest Harsch, som täckt Burkina Faso sedan 1980, berättade Sankara för honom att soldaterna, genom jordbruk, påmindes om hur vanliga burkinier arbetade och slet. På så sätt skulle soldaterna se sig själva som en del av folket och inte som en priviligerad grupp.

Sankara kallas ofta för en marxist-lenninist och på hans kontor fanns böcker av Marx, ett tyg med en avbildning av Che Guevara på, och på hans skrivbord stod till och med en byst av Lenin. Men han var samtidigt troende och hävdade att Burkina Faso inte var anhängare av någon av de utländska ideologierna, varken till höger eller vänster. I en intervju med Newsweek påstod han att hans regerings mål bara var att förse folket med: ”adekvat mat, kläder, husrum, vård och utbildning”.

En vanlig missuppfattning eller förenkling är att Sankara helt tackade nej till utländskt bistånd. I verkligheten var Burkina Faso beroende av omfattande ekonomiskt stöd från framför allt Frankrike, men även från nationer som Nederländerna, Japan, Kuba och Kina.

Sankara var dock starkt kritisk till idén om bistånd som välgörenhet. Han såg det som en form av lån, tackade nej till förslag som kortsiktigt kunde gagna landet men långsiktigt skada det och arbetade för att Burkina Faso i framtiden skulle kunna stå på egna ben. Han utmärkte sig genom att avvisa närmanden från Internationella valutafonden och Världsbanken eftersom han ansåg att institutionerna annars skulle få för stort inflytande över landets ekonomi, och därmed revolutionen.

Framåtandan var imponerande. Skolavgifterna sänktes till hälften, läskunnigheten ökade, nya vägar, tågräls och brunnar byggdes och tio miljoner träd planterades för att motverka ökenspridning.

Bedrifterna var många. Men det fanns en baksida.

Sankaras kritiker mobiliserar sig

Trots de tidiga framgångarna var Thomas Sankaras kritiker noga med att påpeka att hans metoder var odemokratiska. Regeringen tillät inga andra politiska partier, avskedade statligt anställda som ansågs vara kontrarevolutionära och motarbetade fackföreningar. När landets lärare i mars 1984 gick ut i strejk sedan två av deras kollegor avskedats för kritiska uttalanden om regeringen, svarade utbildningsministern med att avskeda ytterligare drygt tusen av dem.

Pressen var inte officiellt censurerad och regeringen vidhöll att journalisterna var fria att kritisera makten, men i praktiken framfördes ingen kritik. Och när maskerade män i juni 1984 attackerade och brände ner tryckeriet tillhörande L’Observateur, landets enda självständiga tidning, blev statligt ägda medier det enda kvarvarande alternativet.

Sankara upprättade även ”revolutionära domstolar”, som stod utanför det vanliga rättsväsendet och var tänkta att ge vanligt folk chansen att bevittna rättegångar mot korrupta tjänstemän och medlemmar av tidigare regeringar. Istället kunde de urarta i skenrättegångar präglade av personliga vendettor. Åtalade stod utan försvarsadvokater och saknade möjligheten att överklaga. Ofta var syftet ren avskräckning och straffen lindriga, men ibland kunde långa fängelsestraff och höga böter delas ut.

Sankaras snabba reformer var uppskattade i många läger men skapade mäktiga fiender i andra, speciellt eftersom förändringarna var tänkta att genomföras omgående, utan prövotid eller övergångsperioder.

Förbuden mot polygami och kvinnlig omskärelse mötte motstånd från vissa grupper, inte enbart män, som ansåg att de bröt mot viktiga sedvänjor. Att urbana tjänstemän tvingades sänka sina löner och få sina bonusar indragna till förmån för befolkningen på landsbygden gjorde medelklassen upprörd.

Och mossifolkets tradition att lämna delar av beslutsfattandet till äldre manliga byhövdingar utmanades av den nya regeringens hierarkier. Från att i sekler ha vant sig vid makt och inflytande berövades nu dessa traditionella ledare sina möjligheter att utkräva arbete och beskatta invånare.

Missnöjet växte dessutom inom den statliga apparaten när Sankara, från augusti 1985, inledde ett årligt program där ministrar och statligt anställda omplacerades till landsbygden för att delta i olika projekt. Enligt Sankara var syftet att ge dem en inblick i befolkningens utmaningar, och att understryka för folket att regeringsanställda inte stod över vanliga invånares plikter.

Hans militära disciplin gjorde att han ibland överraskade statligt anställda genom att besöka deras kontor för att inspektera att de skötte sitt arbete, en metod som av förklarliga skäl ogillades av många. Om tjänstemän var sena till jobbet med så lite som fem minuter kunde de straffas genom att beordras arbeta kvällar eller helger.

Till och med hans nära militära kollegor retades upp när han beordrade kaptenen Gilbert Diendéré att avsluta en affär med en älskarinna. För Sankara var otrohet inte förenligt med revolutionen, något flera av hans manliga allierade irriterade sig på och ansåg var allt för idealistiskt.

I början av 1987 hade Sankara blivit isolerad. Som individ var han fortfarande omtyckt av majoriteten av folket, och utomlands fanns det många som såg upp till honom för Burkina Fasos snabba framsteg . Men i själva verket hade luften nu gått ur revolutionen.

På den internationella arenan hade hans antiimperialistiska retorik gjort relationen med USA och Frankrike kylig. Det spända förhållandet med den före detta kolonialmakten spillde över i och spädde på konflikter med grannländerna Elfenbenskusten, Mali och Togo – alla tre nära franska allierade. Libyens Muammar al-Gaddafi, en tidigare bundsförvant, hade också vänt honom ryggen sedan Sankara vägrat öppna upp landet för Libyensponsrade rebelltrupper som planerade en kupp i Liberia.

Rykten om en ny revolt i Burkina Faso oroade Sankaras närmaste vänner och familj. Trots deras vädjan om att han skulle attackera först, valde Sankara att avvakta. Att spilla blod skulle bara leda till en evighetslång vendetta.

I sina tal under hösten 1987 var Sankara fortsatt kritisk till den medelklass och politiska elit som han ansåg var upptagna med att berika sig själva på de fattigas bekostnad. Men han medgav också att regeringen kan ha genomfört somliga förändringar för fort och föreslog en ”paus” i revolutionen för att ge samhället en chans att hämta andan. Vad han än försökte uppnå var det redan för sent.

Sankara mördas och Burkina Faso närmar sig väst

På eftermiddagen den 15 oktober 1987 rörde sig ovanligt många soldater i huvudstaden. De intog strategiska positioner samtidigt som telenätet upphörde att fungera.

Thomas Sankaras närmaste hade uppmanat honom att hålla sig i säkerhet, men för honom kunde jobbet inte vänta. Det är svårt att veta hur medveten Sankara var om sin utsatta position när han satt där i mötesrummet med sin kabinett.

Informationen om vad som hände: den plötsliga skottlossning utanför som lät som ”ösregn på ett plåttak” kommer från Alouna Traoré, den enda av mötesdeltagarna som överlevde. Sedan 1987 har han konsekvent hållit sig till samma version av händelseförloppet. Hur Sankara försäkrade de andra om att han var måltavlan och gick ut ur rummet med armarna höjda över huvudet. Hur han knappt han gå ut innan han sköts ihjäl. Hur soldater sedan stormade in i rummet och avrättade tolv av de närvarande. Traoré sköts också, och det var ett under att han klarade sig med livet i behåll.

Angriparna hade mobiliserats av Gilbert Diendéré, kaptenen som kritiserats av Sankara för sina otrohetsaffärer. Samtliga lydde under Blaise Compaoré, Sankaras långvariga kollega och nära vän. De hade varit så pass nära att de ofta beskrevs som bröder, under perioder hade Compaoré bott hemma hos Sankara, vilket fick Sankaras fru Mariam att skämta om att de var ”co-wives”. Men nu tog Compaoré över makten i Burkina Faso. Senare på kvällen strömmade hans röst ut ur radioapparater runtom i landet. Orden var hårda och anklagande, och han utmålade Sankara som en förrädare med storhetsvansinne.

Det kan fortfarande diskuteras huruvida Sankara hade misstänkt att Compaoré skulle förråda honom. I historikern Brian J. Petersons Thomas Sankara: A Revolutionary in Cold War Africa, utgiven våren 2021, citeras flera personer med intim inblick i händelseförloppet. Några av dem anser att Sankara såg sin egen död som ofrånkomlig och inte ville riskera att vara den som förde Burkina Faso mot ett potentiellt inbördeskrig genom att försöka röja undan hotet, andra tycker att han var för tillitsfull för sitt eget bästa.

Under natten lastades kropparna ombord en lastbil, kördes till en begravningsplats i ett av Ouagadougous fattigare områden och dumpades i hastigt grävda gravar. Sankara var bara trettiosju år gammal och revolutionen hade nyligen firat sin fyraårsdag.

Sankaras död chockade landets invånare. Burkina Faso må ha vant sig vid statskupper men det här var första gången en president mördats. Compaoré förnekade inblandning. Han påstod att hans trupper hade fått reda på en komplott som Sankara planerade och på eget bevåg begett sig till presidenten för att arrestera honom. När soldaterna försökte gripa Sankara ska han ha svarat med att öppna eld och de tvingades därför skjuta ihjäl honom i självförsvar. Compaorés version av händelseförloppet förkastades av alla förutom hans mest trogna lojalister.

Frankrikes roll i mordet på Sankara har varit omdebatterad bland historiker, politiska kommentatorer och vanligt folk i både Burkina Faso och omvärlden. Vissa har sett det som ett franskt beställningsmord medan andra har uppfattat det som crescendot av en intern konflikt. Brian J. Peterson argumenterar för ett mellanting. Han menar att Frankrike inte deltog militärt, men att landet medverkade till att skapa förutsättningarna för kuppen, bland annat genom ekonomisk press, medial smutskastning och att så osämja inom Sankaras parti.

Flera försök har gjorts för att få Frankrike att offentliggöra hemligstämplade dokument som en gång för alla kan bevisa landets eventuella ansvar – hittills utan framgång.

Sankara blev en symbol för panafrikanism, självförsörjning, anti-imperialism och antikorruption världen över men smutskastades på hemmaplan. Compaoré porträtterade sig själv som den verkliga revolutionären, den som på riktigt brydde sig om folket.

Internationellt ville Compaoré däremot uppfattas som en sansad och realistisk ledare, långt bortom Sankaras radikala idéer och öppen för nya samarbeten med västvärlden. Inom kort tecknades avtal med Världsbanken och Internationella valutafonden och Compaoré välkomnades som en frisk fläkt av stormakterna i väst.

I Burkina Faso nedmonterades revolutionen. Impopulär bland majoriteten av befolkningen förlitade sig den nya regimen på den övre medelklassen, äldre byhövdingar och de som tillhört den politiska eliten före 1983 års revolution – grupper som traditionellt haft makten i landet och som Sankara gjort sig ovän med. Korruption blev återigen en del av vardagen.

Blaise Compaoré kom att regera Burkina Faso i tjugosju år, fram till 2014 då intensiva protester bröt ut mot att han försökte ändra konstitutionen för att förlänga sin mandatperiod. Under demonstrationerna skanderade aktivister Sankaras namn, hans ansikte syntes på plakat och t-shirtar och hans ord citerades i tal. Till slut flydde Compaoré landet och gick i exil i Elfenbenskusten. 2015 hölls en nytt presidentval som den tidigare premiärministern Roch Marc Christian Kaboré vann.

Sankaras änka, familj och anhängare hade länge kämpat för att ställa de skyldiga inför rätta och med Compaoré borta fick de äntligen sin chans. 2015 grävdes Sankaras kropp upp och en obduktion bekräftade att han träffats av fler än tolv kulor. I april 2021 åtalade en militärdomstol i Burkina Faso slutligen Blaise Compaoré, som tillsammans med 13 andra anklagades för att ha haft en del i mordet.

I oktober det året inleddes rättegången i Compaorés frånvaro, som svarade med att han bojkottade den och hävdade han åtnjöt immunitet som en före detta statschef. Under tiden i Elfenbenskusten hade han dessutom hunnit bli medborgare där och kunde nu inte utelämnas utan tillstånd från regeringen. Men sedan hände det som satt landet i gungning så många gånger tidigare.

En ny våg av militärkupper

Söndagen den 23 januari 2022 släcktes plötsligt mobilnätet i Burkina Faso. Skottlossning hördes vid flera militärbaracker runtom i landet och snart stod regeringspartiets högkvarter i lågor. Mot kvällen avlossades flera skott i närheten av presidentpalatset.

Dagen efter tog soldater över den statliga radio- och tv-stationen. Timmar senare sände de ett tal till nationen.

I klippet syntes de, fjorton soldater totalt, i sandfärgade kamouflagekläder. Vissa i röda och blåa baskrar, andra i hjälmar och ansiktsmasker. Flera av dem höll i automatvapen. De utannonserade sig som Patriotic Movement for Safeguard and Restoration och meddelade att de avsatt presidenten Roch Marc Christian Kaboré eftersom han misslyckats med att få kontroll över säkerhetsläget i landet.

Sedan 2015 har jihadister i norra delarna av Burkina Faso utfört attacker som resulterat i tusentals döda och nästan två miljoner flyktingar. Liknande grupper har blivit aktiva i Mali, Tchad, nästan hela Sahelbältet, och många av dem har tillgång till vapnen som flödade ut ur Libyen i samband med Gadaffis fall år 2011.

Under sitt tal förklarade soldaterna parlamentet och regeringen upplösta. Landgränserna stängdes och utegångsförbud började råda.

En dryg vecka senare införde soldaterna konstitutionen igen och tillsatte överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba som ny president. I mars utannonserade juntan att val återigen kommer att hållas, efter en treårig övergångsperiod.

Det instabila läget i landet hindrade inte rättegången mot Compaoré att fortsätta. Den 3 april 2022 dömdes han till livstids fängelse tillsammans med två av hans kumpaner. Åtta av de övriga elva åtalade dömdes till mellan tre och tjugo års fängelse, medan resterande tre frikändes.

Trots livstidsstraffet tillät den nye presidenten Compaoré att återvända till Burkina Faso för att delta i en konferens tillsammans med flera andra före detta ledare för landet. Sankarafamiljens jurister begärde att han skulle arresteras, men deras krav visades bort.

Istället bjöd Compaoré på en ursäkt. I ett brev som en talesperson läste upp för en presskår skrev han:

”Jag ber det burkinska folket om förlåtelse för alla gärningar jag kan ha begått under min ämbetstid, och jag ber särskilt om ursäkt till min broder och vän Thomas Sankaras familj. Jag tar ansvar för och ångrar av hela mitt hjärta lidandet och tragedierna som offren har upplevt under mitt ämbete som ledare för landet och ber deras familjer om förlåtelse.”

Ursäkten fick blandade reaktioner. Vissa grupperingar ansåg att den inte var tillräcklig, att rättvisa inte kan skipas så länge han går fri. Den här gången stod kampen mot jihadisterna dock i centrum och Compaoré slapp undan fängelse eftersom konferensen var tänkt att symbolisera nationell enighet i kampen mot rebellerna.

Men våldspiralen fortsatte. Den 30 september 2022 drabbades Burkina Faso av en ny militärkupp, den andra på ett år. Scenerna var snarlika de under förra kuppen, med skottlossning och explosioner i huvudstaden. Precis som under den förra uppenbarade sig sedan en grupp militärer på tv och läste upp sitt budskap.

President Damiba hade misslyckats med att kväva extremisternas uppror och var därför avsatt. Nu krävdes nytänk. Ny president blev 34-årige Ibrahim Traoré, född 1988, och som uppges ha varit chef för en anti-jihadistisk specialstyrka. Damiba tilläts att gå i exil i Togo.

Den gåtfulle och tillbakadragne Traoré har gjort ett tungt avtryck under sin korta tid vid makten. I januari 2023 meddelade Burkina Fasos ledning att det militära samarbetet med Frankrike upphör och att franska trupper hade fyra veckor på sig att lämna landet. Månaden därpå drog Frankrike sig tillbaka. Istället har Burkina Faso närmat sig Ryssland och Turkiet.

I skrivande stund ortsätter dock våldsvågen och den humanitära krisen förvärras. Många dödas eller fördrivs, och tusentals skolor har tvingats stänga på grund av otrygghet. Mer än en miljon barn har berövats sin skolgång.

Burkina Fasos junta, som inledningsvis lovade en återgång till demokrati i mitten av 2024, har sagt att inga val kommer att hållas förrän säkerheten kan garanteras. I maj meddelande juntan en femårig förlängning av sitt styre, och sommaren 2025 upplöste man den självständiga valkommissionen för att istället placera ansvaret för översynen hos inrikesdepartementet. Ett drag som ytterligare konsoliderar makten över valprocessen under militären.

Det återstår alltså att se om jihadisterna kan besegras och, i så fall, om militärerna är villiga att lämna tillbaka makten till folket.

Sankaras arv

Finns det nåt som en god eller godhjärtad diktator? Vissa skulle säga att Thomas Sankara var ett exempel på en. Eller att han var så nära man kan komma. Andra skulle säga att hans stränga kompromisslöshet visade prov på en auktoritär sida som redan då hade börjat, och med tiden skulle fortsätta, utmynna i ett maktmissbruk.

Lord Acton, en brittisk historiker, är känd för ett brev han skickade till en brittisk biskop år 1887. I brevet skrev han:

”Makt tenderar att korrumpera och absolut makt korrumperar absolut”.

Det är naturligtvis omöjligt att att veta vad som skulle ha hänt om Sankara inte hade mördats. Och åt vilken riktning han hade utvecklats.

Men en sak är uppenbar: under ett 1980-tal där många andra afrikanska ledare såg ut att tävla i korruption och berikade sig själva på sina länders bekostnad, gick Sankara en annan väg och lyckades på kort tid ingjuta stolthet, självförtroende och hopp om självförsörjning.

Läs mer:

Böcker:

Women's Liberation and the African Freedom Struggle av Thomas Sankara (2007)

Thomas Sankara: An African Revolutionary av Ernest Harsch (2014)

A Certain Amount of Madness: The Life, Politics and Legacies of Thomas Sankara av Amber Murrey, redaktör (2018)

Thomas Sankara: A Revolutionary in Cold War Africa av Brian J. Peterson (2021)

Journalistiska artiklar:

”13 killed in coup in Upper Volta” i New York Times (6 augusti 1983)

”Africa’s ’upright people’: Still has no clear answers” av Alan Cowell för New York Times (9 januari 1985)

”Young Voice in Africa: Sports and Clean Living” av James Brooke för New York Times (23 augusti 1987)

”A friendship dies in a bloody coup” av James Brooke för New York Times (26 oktober 1987)

”Sankara: daring to invent Africa’s future” av Sean Jacobs för The Guardian (15 oktober 2008)

”Burkina Faso’s revolutionary hero Thomas Sankara to be exhumed” av David Smith för The Guardian (6 mars 2015)

”Thomas Sankara: Body of Africa’s Che Guevara riddled with bullets, autopsy reveals three decades after death” av Ludovica Iaccino för International Business Times (14 oktober 2015)

”Burkina Faso ’wants France to release Sankara archives’” på BBC (13 oktober 2016)

”Thomas Sankara and the Revolutionary Birth of Burkina Faso” av Mamadou Diallo för Viewpoint Magazine (1 februari 2018)

”Thomas Sankara had two faces – Jean-Baptiste Ouédraogo” av Aïssatou Diallo för The Africa Report (4 mars 2020)

”Burkinabe ex-President Compaore charged in Thomas Sankara murder” av Henry Wilkins för al ­Jazeera (13 april 2021)

”Burkina Fasos störtade president åtalas för mordet på sin företrädare” av Erik Esbjörnsson för Dagens Nyheter (14 april 2021)

Vetenskapliga artiklar:

”Ideology and Praxis in Thomas Sankara’s Populist Revolution of 4 August 1983 in Burkina Faso” av Guy Martin i Issue: A Journal of Opinion (vol. 15, 1987)

”Sankara and the Burkinabe Revolution: Charisma and Power, Local and External Dimensions” av Elliott P. Skinner i The Journal of Modern African Studies (vol. 26, nr 3, 1988)

Listan kan naturligtvis göras ännu längre men när jag tänker på det livesända folkmordet i Gaza är det två historiska paralleller som dyker upp först.

Folkmordsförnekarna – de som hellre fördömer demonstranter än israeliska ministrar som rakt ut säger att de ska förgöra Gaza, eller som upprörs mer över slogans och konstverk än tiotusentals mördade och desto fler lemlästade civila – kastar mig tillbaka till våren 2004, då jag som 17-åringen för första gången läste Philip Gourevitchs We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families, en bok om folkmordet i Rwanda.

En av flera minnesvärda passager var den om hur Bill Clinton-administrationen länge förbjöd sina anställda från att beskriva katastrofen som ett folkmord:

New York Times rapporterade om det redan när det begav sig. Det här citatet är från en artikel publicerad i tidningen den 10 juni 1994:

”I ett försök att undvika ökad moraliskt grundad press att stoppa massmorden i Rwanda har Clintonadministrationen instruerat sina talespersoner att inte beskriva dödsfallen där som folkmord, trots att vissa högt uppsatta tjänstemän anser att det är precis vad de representerar.

Det beslutet har gjort administrationen oense med FN:s generalsekreterare och en grupp framstående experter som säger att det inte råder någon tvekan om att våldet, som sägs ha dödat minst 200 000 människor och kanske så många som 400 000, är en del av den avsiktliga och utbredda utrotningen av en folkgrupp.

Men amerikanska tjänstemän säger att en så tydlig stämpel skulle kunna provocera fram offentliga krav på åtgärder som administrationen är ovillig att vidta. Istället för att jämföra massakern med till exempel dödsfallen under Röda Khmererna i Kambodja har utrikesdepartementet och nationella säkerhetsrådet utarbetat riktlinjer som instruerar talespersoner att endast säga att ’folkmordshandlingar kan ha inträffat’.”

Naiv som jag var då, ungdomligt övertygad om att de grövsta av människans kapitel låg bakom oss, kunde jag knappt föreställa mig en värld som skulle tillåta det att hända igen.

Men nu står vi här ännu en gång. Och vår patetiska svenska regering har först nu, i juli 2025, börjat prata om att ”mana på” för att EU ska ”se över” associationsavtalet med Israel. Men naturligtvis bara en del av det. Att helt riva det kommer inte på tal.

Även om man enbart skulle utgå från saker som hänt sedan hösten 2023 (vilket man inte bör) är det här något som regeringen, om den ens varit någorlunda potent, borde fört fram typ andra veckan i oktober det året, när det var alldeles uppenbart vad Israel var på väg att göra med Gaza.

De israeliska ministrarna var ju öppna med det från början: allt prat om palestinier som ”mänskliga djur”, allt snack om att palestinier bär kollektivt ansvar för 7 oktober, löftena om att strypa tillgången till mat, vatten och medicin, fantasierna om att atombomba Gaza, drömmarna om att annektera allt större delar av Palestina.

Det är för sent för verkningslösa ord från svenska ministrar, floskler om att de ”driver på” Israel att släppa in nödhjälp eller ”manar” Israel om att värna internationell rätt. Svidande sanktioner. Omedelbar bojkott. Fullständig isolering. En regelrätt intervention? Det är vad som behövs.

För just nu svälts Gazas resterande befolkning medvetet ihjäl av Israel. Medan de palestinier som vågar sig ut till de nyinrättade distribueringscentren riskerar att bli offer i de nästan dagliga massakrerna.

Igår varnade över 100 hjälporganisationer, däribland Rädda Barnen och Läkare utan gränser, för att massvälten kommer att spridas okontrollerat om inte omvärlden agerar. Men obegripligt nog, omänskligt nog, saknas den ”politiska viljan”.

Många historiska folkmord har fulländats, inte främst med vapen, utan genom gärningsmännens skapande av såna fasansfulla förhållanden att hunger och sjukdomar blir de slutgiltiga bödlarna.

Ta Tysklands folkmord i Namibia 1904-1908 som exempel. Tyskarnas kolonisering av området inleddes på 1880-talet och den våldsamma behandlingen av lokalbefolkningen utmynnade i att två folkgrupper, nama och herero, gjorde väpnat motstånd.

I juni 1904 anlände general Lothar von Trotha, en veteran i tyskarnas koloniala armé. Med sig hade han 6000 soldater, fler än det fanns tyska nybyggare i kolonin, och en övertygelse om att motståndet endast kunde krossas genom terror. I Martin Merediths The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed, and Endeavor citeras ett av Von Trothas uttalanden:

”Jag känner tillräckligt många stammar i Afrika. De är sig lika på så sätt att det enda som får dem att ge vika är våld. Min policy har varit och kommer fortsätta att vara att bruka våld genom ren terror och till och med grymhet. Jag ska förinta de rebelliska stammarna genom att utgjuta en ström av blod och pengar. Endast då kommer det att vara möjligt att så någonting nytt och bestående.”

Och visst skedde regelrätta strider. Herero- och namaklanerna lyckades till och med vinna vissa slag. Men de moderna tyska vapnen – artilleri och kulsprutor – blev till slut övermäktiga.

Efter en avgörande strid vid Waterberg sommaren 1904 tvingades 50 000 hereroer, de allra flesta civila, ut i Kalahariöknen. Tyskarna jagade efter och avrättade så många eftersläntrare som möjligt. Men eftersom de inte skulle hinna ifatt alla och deras egna vattenransoner var på väg att ta slut, fattade von Trotha beslutet att spärra av alla kända vattenhål och att bevaka gränsen till öknen. De hereroer som återvände eller försökte uppsöka källorna skulle skjutas på plats.

Det flyende hererofolket dog fort, de allra flesta av törst. Frenetiskt grävde de hål i marken i hopp om att hitta vatten och de hade bara torra buskage som skydd mot de kalla nätterna. Döda människor och boskap låg utspridda som strössel längs riktningen de färdades.

Men von Trotha var inte nöjd. I början på oktober 1904 utfärdade han “Vernichtungsbefehl”, utrotningsordern:

”Jag, den store generalen för de tyska trupperna, adresserar hererofolket med detta brev. Hereroerna är inte längre tyska subjekt ... Hereroerna måste lämna landet. Annars kommer jag att tvinga dem med vapen. Inom de tyska gränserna kommer varje herero, beväpnad eller obeväpnad, med eller utan boskap, att skjutas.”

Patruller formades för att leta rätt på hereroer som fortfarande befann sig i kolonin, dels de som överlevt slaget vid Waterberg men inte lyckats fly in i öknen, dels de 20000- till 30000 hereroer som var bosatta på andra håll i landet. De samlades ihop och sköts, stacks ihjäl, brändes inne eller hängdes. Varken kvinnor, barn eller äldre skonades.

Ibland lurades hereroer fram med försäkringar om att de var i säkerhet, för att minuter senare massakreras. Trots att utrotningsordern bara gällde hereroer hade tyska soldater ibland svårt att skilja på lokalbefolkningen och medlemmar av andra folkslag dödades också.

Av ekonomiska skäl fanns det dock makthavare i Tyskland som såg värdet i att hålla hererofolket vid liv som billig arbetskraft. I början på 1905 byggdes därför anstalter som kom att inhysa infångade hereroer, majoriteten kvinnor och barn. Mängder av hereroer som överlevt perioden i vildmarken genom att äta insekter och rötter överlämnade sig själva. De svältande benranglen stapplade fram och föll ihop framför soldaternas stövlar.

Platserna de fördes till var rena koncentrationsläger. Eller ”humanitära städer” som israeliska ministrar kanske hade kallat det idag. Enheterna låg i närheten av tyska bosättningar så att fångarna skulle finnas till hands för diverse arbeten, som att anlägga tågräls, bygga vägar eller lasta av och på fartygstransporter. Många hyrdes även ut till företag eller privatpersoner, som använde dem i hushållet eller som fältarbetare.

I lägren trängdes de ihop i överfulla salar omgärdade av taggtråd, de fick endast lite okokt ris och mjöl till mat och tvingades jobba från att solen gick upp till långt in på natten, hela tiden utsatta för kroppsbestraffning. Heinrich Vedder, en tysk missionär som besökte lägret vid hamnstaden Swakopmund, vittnade om att fångarna ”drevs till döden som om de vore boskap, och som boskap blev de också begravda”.

Share

Terrorn var metodisk och tjänade ett syfte, något som framgår i ett brev skrivet av Tyska Sydvästafrikas viceguvernör Hans Tecklenburg och som citeras i David Olusoga och Casper W. Erichsens Kejsarens förintelse Tysklands bortglömda folkmord:

”Ju mer hereroerna genom sina egna kroppar får uppleva konsekvenserna av upproret, desto mindre kommer de följande generationerna vara benägna till revolt ... De framtida generationerna, som möjligtvis kommer att vara något uppblandade med damarablod, kommer på så sätt redan med bröstmjölken insupa en underlägsenhet i förhållande till den vita rasen.”

Hösten 1905 utlyste von Trotha en liknande utrotningsorder riktad mot namafolket som gick samma öde till mötes i koncentrationslägren. När tyskarna var klara hade de haft ihjäl upp till 80 procent av hererofolket och omkring hälften av namafolket.

”Hur kunde det hända” var frågan jag ställde mig då, som en aningslös tonåring. Idag vet jag.

Vi har i snart två års tid sett hur Israel jämnat Gaza med marken, mördat nästan 60000 människor och skapat en hel generation av barn utan armar, ben och föräldrar. Nu svälter de aktivt de som hittills överlevt och är i färd att förverkliga drömmarna om en fullständig etnisk utrustning av palestinierna. Allt medan kamerorna rullat och våra politiker låtit det ske.

”Hur kunde det hända?” borde för evigt vara diskvalificerad som en genuin fråga.

Läs mer:

Let Us Die Fighting av Horst Drechsler (1966)

Kejsarens förintelse: Tysklands bortglömda folkmord av David Olusoga och Casper W. Erichsen (2014)

(Obs, den här texten innehåller detaljer om det som har framkommit hittills under rättegången. Det rör sig om kvinnovåld och sexuella övergrepp. Tycker man att det är för obehagligt att läsa om är nu ett bra tillfälle att klicka sig bort.)

Om du föredrar att lyssna har jag spelat in en poddversion av den här texten.

Vad anklagas Diddy för?

Åtalet rymmer fem punkter. Diddy står anklagad för två fall av människohandel för sexuella ändamål, två fall av transport av personer i prostitutionssyfte samt ”racketeering” – en bred term som ofta används för att beskriva en verksamhet som kan knytas till organiserad brottslighet.

Åklagarsidan argumenterar att Diddy har drivit ett kriminellt nätverk som i decennier sysslat med människohandeln och prostitutionen. Han riskerar livstids fängelse om han döms.

Diddy står inte åtalad för den, av säkerhetskameror filmade, fysiska misshandeln av hans dåvarande flickvän Cassie Ventura som ägde rum på The InterContinental Hotel i Los Angeles år 2016. Det beror främst på Kaliforniens lagar om preskriptionstid.

Däremot var det den misshandeln som Cassie anmälde Diddy för i november 2023 i civildomstol. De civila domstolsprocesserna sker mellan privatpersoner och i dem kan fängelsestraff inte delas ut – endast monetär kompensation.

Det dröjde bara ett dygn efter att anmälan blivit offentlig till att parterna nådde en förlikning, och i den nu pågående rättegången fick vi reda på summan: 20 miljoner dollar.

Att partnerna redan har förlikat åtalet kring misshandeln 2016 är förklaringen till att Diddy och hans försvar erkänner att han var våldsam vid det tillfället. De vet ju att han inte står åtalad för händelsen nu och därför inte kan dömas en gång till för den.

Dock: även om han inte kan dömas för just den misshandeln använder åklagarsidan ändå videon som bevis, för att understryka att våld var en stor del av deras relation och att de så kallade freak-offs som Cassie tvingades vara del av skedde under våld eller hot om våld.

Hur svarar Diddy på anklagelserna?

Diddy har ändrat sin version i takt med att mer information har sipprat ur. I december 2023, strax efter att han nådde sin förlikning med Cassie, nekade han till alla anklagelser och hävdade att anklagelserna var individers försök att få en snabb payday.

Men ett par månader senare, i maj 2024, läckte videoupptagningen på misshandeln av Cassie. Då laddade en märkbart stressad Diddy upp en video på Instagram där erkände misshandeln, men förnekade övriga anklagelser. Han hävdade att misshandeln skedde under en ”mörk period” där han ”nått botten”, och att han sedan dess sökt hjälp.

Han nekar till alla anklagelser han står åtalad för under denna rättegång.

Har inte över 100 personer anklagat Diddy för övergrepp?

Det är sammanlagt 120 personer som har anklagat Diddy för olika typer av sexuella övergrepp. Vissa av anklagelserna har dock bara framförts till media, andra är än så länge bara i förundersökningsfasen. Majoriteten av dem sker separat i civildomstol och det är bara en handfull av de vittnena som är del av det här federala åtalat.

Vad var freak-offs?

Freak-offs är namnet som Diddy själv använde för de drogfyllda sexfester han anordnat sedan åtminstone början på 00-talet. Dessa fester kunde inträffa efter hans mer städade kändisfester. Freak-offsen verkar ofta ha ägt rum efter efterfesterna, som en tredje fas eller någon form av kulmination.

Det är en viktig detalj eftersom det understryker att inte alla kändisar som synts på något av hans events automatiskt också har deltagit i the freak-offs. Det är fullt möjligt för en person att ha varit med på, exempelvis, Diddys White Party i The Hamptons utan att ha varit med på den efterföljande orgien.

Självklart kan det dock komma att avslöjas att även andra kändisar har deltagit i sexfesterna, men det är än så länge bara spekulationer.

Misshandeln av Cassie 2016 som fångades på film ska ha inträffat när hon, klockan 11 på förmiddagen, försökte lämna en freak-off.

Hur träffades Cassie och Diddy?

Cassie och Diddy träffades 2006, och det var i den vevan han signade henne till ett kontrakt med hans skivbolag Bad Boy. Hon var då bara en 19-åring med drömmar om att bli artist, medan han redan var 36-37 år. Han var också redan då en multimiljonär och en av underhållningsbranschens mäktigaste män.

Diddy satt dessutom redan på ett våldskapital och det hade ryktats om hans våldsamma natur sedan åtminstone slutet på 1990-talet. Den maktdynamiken mellan Diddy och Cassie går som en röd tråd genom hela deras relation.

Sin vana trogen signerade Diddy Cassie till ett exploaterande skivkontrakt. Hon skrev på för att släppa tio album, en bisarrt hög siffra, och det är inget vilt antagande att maktdynamiken spelade stor roll även här. 19 år gammal, ny i branschen och eventuellt förblindad av Diddys stjärnglas, saknade hon antagligen kunskap om vad ett sådant långt kontrakt innebar.

Genom att skriva på för tio album gav hon Diddy total kontroll över hennes kreativa framtid och hädanefter skulle det vara upp till honom och hans skivbolag huruvida hon ens skulle få ge ut musik. Och mycket riktigt: trots att hon spelade in hundratals låtar fick hon bara släppa ett enda album: hennes debutskiva Cassie, som gavs ut sommaren 2006.

Strax därefter, under 2007, började de dejta, men relationen hölls hemlig under de första åren. De var ihop, till och från, ända till 2018.

Rättegången – dag 1

Det var i måndags den 12 maj som åklagarsidan gjorde sitt öppningsanförande. De radade upp och ramade in anklagelserna, och gav även prov på vilka explicita detaljer som vittnesmålen skulle innehålla – exempelvis genom att hänvisa till ett tillfälle då Diddy ska ha tvingat en manlig prostituerad att kissa i Cassies mun.

Under sessionerna med manliga prostituerade som Cassie tvingades delta i hävdade åklagarna att Diddy tittade på, regisserade, onanerade, refererade till sig själv som “kungen” och ofta filmade allt.

Diddy syntes, antagligen för första gången, i grått hår. De svåra förhållandena i häktet spelar säkert in, och medier som New York Times och BBC har rapporterat att han inte har tillgång till hårfärg där han sitter.

Men jag upplever det samtidigt som en strategi. Både Harvey Weinstein och Bill Cosby såg härjade ut när de anlände til sina rättegångar. Kanske är det ett led i att väcka sympati? Att framstå som gammal, vek och ofarlig?

Efter öppningsanförandet följde två förhör med åklagarsidans vittnen:

Vittne 1: Israel Florez

Florez var säkerhetsvakt på hotellet där Diddy misshandlade Cassie 2016. Florez berättade att han fick höra om att något pågick på en våning i hotellet och åkte dit. När han klev ut ur hissen såg han en uppjagad Diddy i bara handduk och en skadad Cassie som låg hopkrupen på golvet.

Florez: ”As soon as I walked out, the best way I can describe it is a devilish stare. He was just looking at me … looking at me with no movement.”

Florez sa att han försökte få dem att gå åt olika håll och att han försöka lugna ner Diddy. Han hävdade också att Diddy erbjöd honom pengar, något som Florez tolkade som en muta.

Han tog inte emot pengarna, utan försäkrade Diddy om att hotellet inte ville göra en större grej av det och att han skulle se till att inga fler störningsmoment inträffade tills han checkade ut.

Vittne 2: Daniel Phillip

Det andra vittnet var en manlig prostituerad vid namn Daniel Phillip. Han vittnade om att han fick upp till 6000 dollar för att ha sex med Cassie medan Diddy tittade på och regisserade. De längsta sessionerna kunde pågå i upp till tio timmar, och om Diddy inte blev nöjd kunde han vägra betala.

De två sista tillfällena ska ha slutat med att Diddy misshandlade Cassie framför Philips.

Philip: “I asked her why is she staying with this guy if he’s hitting her and beating her like this. I tried to explain to her that she’s in real danger if she stays with him. She basically tried to convince me that, ‘It’s OK, I’m OK,’ .”

Philip påstod att han inte anmälde händelserna av rädsla för vad som skulle hända han och Cassie. Han hävdade även att Diddy tog foton på hans bil och registreringsskylt, som ett hot.

Nattsvart kvinnohat i kommentarsfälten

Mediecykeln följer ett bekant mönster. Seriösa medier är först med att göra noggranna sammanställningar av vad som hänt under rättegången, därefter tar mer klickjagande kanaler över. Aktörer som No Jumper, Complex och DJ Akademiks lyfter ur de mest skandalösa detaljerna, formulerar slagkraftiga men missvisande rubriker och väntar sedan in kommentarerna.

Och en snabb titt på Twitter eller i olika kommentarsfält på Instagram, YouTube eller diverse streams avslöjar ett bottenlöst kvinnohat. Varje inlägg följs av dussintals, ibland hundratals, kommentarer av främst män som på olika sätt förlöjligar, tonar ned eller försöker rättfärdiga det Cassie påstås ha genomgått.

Det är svårt att säga hur representativa dessa kommentarer är för mäns åsikter i den riktiga världen. Men om de är representativa är läget akut.

En av de mest återkommande kommentarerna är särskilt talande: männen som, efter att ha hört om alla vidrigheter som framkommit i vittnesmålen, skriver saker som “man, her husband really going thru it right now”. Alltså i princip: ”stackars hennes man”.

Det är fullkomligt deprimerade att se att en viss slags män är så inkapabla att se kvinnor som människor att de kan kan läsa om alla hemskheter en kvinna har utsätts för och ändå komma fram till att det verkliga offret är hennes man.

En annan vanlig kommentar, som tydliggör vissa mäns totala okunskap, ifrågasätter varför Cassie vittnar mot Diddy trots att hon redan förlikat för 20 miljoner dollar. De missar då, medvetet eller omedvetet, att detta är ett fall mellan den federala staten och Diddy. Och om staten kallar Cassie som ett vittne är hon lagmässigt tvungen att dyka upp.

Share

Övriga vittnen

Under rättegången ska vi även höra vittnesmål från flera andra kvinnor, som kommer att vittna anonymt under falska namn. En av dem, kallad ”Jane”, menar att hon började dejta Diddy 2020 och att hon tvingades ha sex med prostituerade utan kondom mot hennes vilja.

En annan, kallad ”Mia”, jobbade som Diddys personliga assistent under flera år. Hon ska vittna om flera fall av våldtäkter.

Även andra vittnen väntas kallas, däribland fler tidigare anställda, ytterligare sexarbetare samt personer ur Diddys närmaste entourage. Enligt åklagarsidan ska vittnesmålen tillsammans måla upp bilden av ett mönster: ett systematiskt utnyttjande under två decennier.

Dag 2 & 3

Tisdagen och onsdagen upptogs helt av åklagarsidans viktigaste vittne: Cassie Ventura själv. Gravid i åttonde månaden intog hon vittnesbåset, och det är naturligtvis svårt att föreställa sig hur det måste ha känts.

Istället för att göra sådant som höggravida kanske brukar vilja göra under den perioden – ta det lugnt, gå in i sig själv, förbereda sig inför födseln – tvingas hon minnas och måla upp den värsta perioden i hennes liv. Under vissa tillfällen av förhöret ska hon komma att behöva kolla på explicita bilder från the freak-offs för att, inför domaren och juryn, identifiera sig själv och de prostituerade.

Domstolen har inte offentliggjort hela transkriptionen av de långa utfrågningarna, men vissa av de närvarande journalisterna har sammanställt delar av hennes vittnesmål. Här är några av de viktigaste punkterna som framkom:

• Cassie sa att Diddy kontrollerade hela hennes liv. Han kunde när som helst dyka upp, banka på hennes dörr och vara rasande över diverse överträdelser.

• Hon sa att de i början av relationen inte hade några smeknamn för varandra. Han ska därför ha frågat vad hon brukade kalla sin farfar. Hon svarade ”Pop Pop”. Diddy svarade då att han ville att det skulle bli hennes smeknamn för honom.

• Hon säger att han flög in manliga prostiturerade från Los Angeles och Miami, vilket är en grundpelare i fallet eftersom det anses vara ett federalt brott att transportera personer över delstatsgränser i syfte att begå sexköp eller sexuella övergrepp. Hon sa att Diddy förväntade sig att hon skulle boka de prostituerade, men att han betalade för dem.

• Hon nämnde att han krävde återkommande freak-offs och att han tjatade på henne tills han fick som han ville. De längsta sessionerna kunde vara i upp till fyra dygn, och hon behövde ibland få dropp och massager för att återhämta sig.

• Hon sa att hon under the freak-offs tog droger, främst ketamin, för att kunna stänga av sitt medvetande eller separera det från vad som hände.

• Hon underströk att hon hatade the freak-offs, att hon kände sig förnedrad och att den enda tiden hon fick med honom var mellan sessionerna.

• The freak-offs följde alltid ett liknande mönster med att Diddy regisserade akterna. Han kunde exempelvis förbjuda eskorterna från att komma tills han sa att det var okej. Cassie beskrev att hon och Diddy ibland, efter en avslutad session, gick in i ett separat rum och att han ville att hon skulle smörja in hans bröst med sperman från eskorterna.

• Babyolja och glidmedel verkar ha varit i fokus. Hon vittnade om att han ibland krävde att de skulle applicera mer olja var femte minut. “You need to put on more oil”, ska han ha sagt. ”You need to be glistening. You need to be shining.”

• Under hennes vittnesmål visade man upp många bilder på skadorna som han åsamkat henne. Vid ett tillfälle ska han ha knockat henne så att hon slog i ögonbrynet på sänggaveln. Diddy ska då ha fått en av sina vakter att ta henne till en plastikkirurg för att åtgärda skadan. Hon har fortfarande kvar ärret.

• Hon sa att hon ofta använde mycket smink och solglasögon för att dölja skadorna.

• Hon beskrev ett tillfälle när de hade varit ombord en båt i samband med Cannes filmfestival. Han ska då ha blivit så pass arg att han kickade av henne från en båt utan skor och pass. När de flög hem, på ett vanligt passagerarplan, hade hon försökt undvika honom genom att boka en annan plats, men han såg till att ändra sitt säte så att han ändå hamnade bredvid henne. Där ska han ha tagit fram sin laptop och visat henne en film från the freak offs – som ett hot.

• Hon beskrev hur hans personal – vakter, förare, etcetera – såg mycket av våldet hon utsattes för. Vid minst ett tillfälle ska någon personal – det framgick inte vem – ha stoppat henne från att fly. Vid ett annat tog de henne till ett hotell där hon skulle hålla sig inlåst under en vecka för att läka från sina skador.

• Under en av perioderna då Cassie och Diddy hade gjort slut ska hon ha börjat dejta rapparen Kid Cudi. Diddy blev galen när han fick reda på det, och ska återigen ha hotat med våld och att läcka filmerna.

• I slutet av åklagarsidans förhöret beskrev hon att hon 2023, efter att ha upplevt traumatiska flashbacks, hade tankar om att ta sitt liv. Hon planerade att gå ut i trafiken på motorvägen, men hennes man hade stoppat henne och hon började därefter i traumaterapi.

• Cassie beskrev också slutet på relationen. Hon hade under 2018 upptäckt honom med en annan kvinna och ville avsluta relationen för gott. De hade en sista middag på en restaurang i augusti 2018. Den verkar ha varit förhållandevis trevlig. Men när han körde hem henne ska han ha tvingat sig in i hennes hus och våldtagit henne på vardagsrumsgolvet.

Dag 4

Under torsdagen den 15 maj blev det Diddys försvars tur att få korsförhöra Cassie. Försvaret fokuserade mycket på deras relation och en hel del textmeddelanden lästes upp.

Eftersom de var ihop i elva år får man anta att det ändå fanns perioder av normalitet eller till och med perioder där de uttryckte kärlek för varandra, och det är den sortens meddelanden försvaret ville ringa in. Här är några av de centrala delarna:

• Försvaret läste upp flera meddelanden som på olika sätt framställde det som att Cassie ville delta i freak-offs, eller att hon längtat efter att ligga med honom. De läste exempelvis upp ett sms där hon sa: ”Baby I want to F.O. so bad”, och att de planerade att göra en kortare variant så att hon skulle ha tid att återhämta sig infört en invigning hon skulle gå på.

• Cassie hävdade å sin sida att det fanns viktig kontext som försvaret utelämnade till de meddelandena. Att hon uttryckte sig så för att försöka göra Diddy glad.

• Försvaret tillbringade även mycket tid på att kartlägga det utbredda knarkandet båda höll på med under relationen. Samt otroheten och svartsjukan som också verkade vara komponenter av relationen. Försvaret verkade genom detta, vilja slå fast att relationen var stormig och ohälsosam, men att det för den sakens skull inte kan klassas som att Cassie var offer för organiserad trafficking.

Dag 5

Under fredagen den 16 maj, i vad som blev Cassies fjärde dag i rad med utfrågningar, fokuserade försvaret mycket på att försöka urholka hennes trovärdighet. Här är de viktigaste sakerna som framkom:

• Försvaret ville reda ut hur pass drogpåverkad Diddy var under hans misshandel av Cassie 2016. Hon hade tidigare sagt att han varit ”blackout” påverkad – alltså extremt påverkad – men hon sa nu att alla har olika definitioner av vad det innebär. Hon vidhöll att han definitivt var berusad, av både droger och alkohol. Försvaret verkade vilja göra en poäng av att Diddy led av abstinensbesvär vid tillfället – ett led i att förklara varför han, enligt dem, agerade okaraktäristiskt våldsamt den dagen.

• Försvaret ville även fastställa tidslinjen för våldtäkten 2018, som hon tidigare vittnat om att Diddy utsatt henne för. Det verkar ha rått förvirring kring när den inträffade, i september eller augusti 2018.

• Genom gamla textmeddelande kunde försvaret fastslå att Cassie frivilligt haft sex med Diddy vid ett tillfälle efter den påstådda våldtäkten 2018. Detta var något hon medgav hade hänt. Hon sa att kärleken hon ändå haft för honom inte bara försvann trots att de gjort slut eller allt han utsatt henne för. Sexet ska ha skett samtidigt som hon var i en tidig dejtingfas med hennes nuvarande man, Alex Fine.

• Försvaret försökte även insinuera att Cassie hade finansiella problem under 2023, ungefär samtidigt som hon anmälde Diddy och nådde en förlikning med honom om 20 miljoner dollar. De påstod att hon – efter att hon fått pengarna – avbrutit planerna på en turné, och att hon, hennes man och deras barn – innan hon fått pengarna – hade flyttat in hos hennes föräldrar i Connecticut för att spara pengar.

• Cassie kontrade med att varken den avbrutna turnén eller inflyttningen till föräldrarna hade med pengar att göra. Hon och hennes familj skulle helt enkelt flytta till östkusten och att de bodde hos hennes föräldrar under en period var som en mellanlandning.

• Försvaret spelade även upp ljud från ett samtal där Cassie hotade en man till livet. Hon hade misstänkt att han stulit eller kommit över en video från the freak-offs.

• Försvarets korsförhör avslutade med att de läste upp en textkonversation mellan Diddy of Cassie från 2012, där han frågade henne om hon ville ha en freak-off “one last time”. Hon ska då ha svarat nej, och att hon ville ha en freak-off för den "first time for the rest of our lives”.

• Åklagarsidan bad om att få prata med Cassie ytterligare en gång, och de inledde med att ge ytterligare kontext till den sms-konversationen. Åklagarna läste upp sms där Cassie sa ”I want to see you, but I’m emotional right now. I don’t want to do one last time. I’d rather not do it at all.”

Yasin Binda

Åklagarna kallade sedan ett till vittne: Homeland Security-agenten Yasin Binda, som deltog i räden mot Diddys hus i september 2024. Hon berättade att myndigheterna lagt beslag mängder av babyolja samt även mediciner, pengar och droger.

Dawn Richard

Innan dagen var slut kallade åklagarsidan ett sista vittne: sångerskan Dawn Richard, som mellan 2004 och 2011 ingått i två av Diddys grupper: Danity Kane och Diddy Dirty Money. Hon berättade om ett tillfälle 2009 då hon och Cassie hade befunnit sig i köket i Diddys Los Angeles-mansion när han plötsligt stormade ned från övervåningen.

”He came downstairs screaming, belligerent, asking where his food was, and proceeded to hit her over the head, kicked her and beat her to the ground in front of us.”

Enligt Richard ska han ha varit ursinnig över att maten inte var klar, ha tagit stekpannan som Cassie stekte ägg i och sedan slagit henne med den. Richard tror inte att pannan träffade ordentligt, men Cassie föll till marken i fosterställning ändå, som för att skydda sig. Diddy ska då ha slagit och sparkat henne innan han drog upp henne på övervåningen där misshandeln fortsatte. Richard ingrep inte av rädsla och ringde inte heller polisen.

Hon berättade även att han dagen därpå bjöd in henne till ett möte. Där ska han ha förklarat för henne att det hon bevittnat bara var resultatet av en passionerad relation och att Cassie mådde bra. Han ska sedan ha rekommenderat Richard att inte prata om händelsen, eftersom folk då kan försvinna. Hon tolkade det som ett hot.

Richard ska fortsätta sitt vittnesmål på måndag den 19 maj.

Vad handlar striden om?

Jag är långt ifrån en juridikexpert men baserat på korsförhören med Cassie verkar det som att striden kretsar kring samtycke. Under förhöret läste Diddys försvar upp flera sms-konversationer där det framställs som att hon var en villig deltagare, som att hon åkte och träffade honom trots att hon visste att det var en freak-off som väntade.

Åklagarsidan menar å sin sida att hon gjorde det för att – vi har ju sett videon – våldet hon annars skulle utsättas för. Och förutom fysiskt våld understryker de att han hotade att förstöra hennes rykte på andra sätt, genom att exempelvis läcka filmerna från the freak-offs som han hade spelat in.

En central fråga är huruvida Cassies, ibland, "ja" till freak-offs verkligen var ett samtycke, eller om det snarare var ett resultat av hot, rädsla och psykiskt och fysiskt våld. Enligt USA:s federala lag om sex-trafficking räcker det med att samtycket givits under hot, tvång, manipulation eller rädsla för repressalier för att det ska räknas som icke-samtycke.

Försvaret har en balansgång att gå. De får å ena sidan inte verka sakna empati för Cassie eller för uppenbart verka ”victim blame”. Å andra sidan använder de Cassies egna ord, i form av gamla sms, i ett försök att måla upp det som att de, ja, hade en toxisk, icke-traditionell och ibland våldsam relation, men att det för den sakens skull inte rör sig om trafficking eller organiserad brottslighet.

Som tidigare nämnt kommer rättegången att pågå under två månader och vi kan räkna med en hel del vändningar. Jag kommer inte att täcka den veckovis, utan tänker att det här inlägget fungerar som en sammanfattning över vad allt handlar om och hur den första veckan gick. Jag kommer dock säkert att göra fler inlägg om rättegången framöver.

Uttalande från Cassie och hennes man

Efter fyra dagar tog förhören med Cassie äntligen slut på fredagskvällen svensk tid. Strax efter att hon blev klar läste hennes jurist upp ett par uttalanden från henne och hennes man, Alex Fine. De väntar när som helst sitt tredje barn. Fine valde att i sitt uttalande adressera alla, främst män, som efter att få hört hemskheterna Cassie utsatts för har målat upp honom som ett offer eller en räddare-i-nöden.

Det var i måndags de anlände: den första gruppen vita sydafrikaner som fått flyktingstatus i USA. Anledningen? Trumpadministrationen hävdar att de i Sydafrika utsätts för diskriminering och till och med folkmord.

Det var ett mottagande utöver det vanliga när de landade på Dulles International Airport i Virginia den 12 maj. Ett femtiotal sydafrikaner – män, kvinnor och barn – möttes av ett pressuppbåd och USA:s biträdande utrikesminister Christopher Landau, som sa att det var en ära att få välkomna dem.

Det behöver kanske understrykas: ingenting tyder på att vita sydafrikaner utsätts för ett folkmord. Gruppen som ”flyktingarna” tillhör, formellt kallad för ”afrikander" eller ”afrikaaners”, är ättlingar till de framförallt nederländska kolonisatörerna som anlände från 1600-talet och framåt, och tillhör tvärtom kontinentens mest priviligierade.

Enligt diverse studier utgör vita sydafrikaner 7-8 procent av befolkningen men äger över 70 procent av jordbruksmarken. De har i genomsnitt 20 gånger högre förmögenhet än svarta sydafrikaner, och innehar de högsta positionerna inom näringslivet.

De mer extrema rösterna hävdar ofta att denna ofantliga ekonomiska ojämlikhet är resultatet av vita sydafrikaners hårda arbete. Men det är, naturligtvis, främst en effekt av hundratals år av olika former av diskriminerande och förtryckande praktiker.

Share Svart historia

Under sekler förvägrades svarta rösträtt och fri rörelse, förvisades till de mest ogästvänliga landområdena och förbjöds från att äga. De fick begränsade utbildningsmöjligheter och hölls nere av en brutal och omfattande säkerhetsapparat. Bland mycket annat.

Tyrannin tog många skepnader genom åren men utvecklades till apartheidsystemet som rådde ända in på 1990-talet. Och trots att systemet avskaffades 1994 har den ekonomiska ojämlikheten bestått.

Det är mot denna bakgrund som Sydafrika antog en exproprieringslag i januari 2025. Lagen gör det möjligt för staten att ta över land utan kompensation, men enbart i fall där landet inte används och det inte finns några planer på att bebygga det.

Långa domstolsprocesser, transparenta procedurer och ett gediget regelverk ska säkerställa att eventuella övertaganden inte sker på orättvisa grunder. Lagen innehåller heller ingen rasmässig komponent och vita ska inte drabbas i egenskap av att de är vita. Hittills har inte ett enda landområde tagits över.

Det parodiska spektaklet med de sydafrikanska ”flyktingarna” sker kort efter att Trumpadministrationen strypt allt annat flyktingmottagande. Personer från krigsdrabbade platser som Sudan, Afghanistan och Demokratiska republiken Kongo nekas numera inträde. Och tusentals individer som redan hade fått sin ansökan godkänd, ofta efter årslånga processer, fick plötsligt besluten upprivna och har nu blivit strandade i ett administrativt vakuum.

Det handlar uppenbarligen om ras. Det är ingen slump att det är vita sydafrikaner som får denna gräddfil. Historiskt har USA snarare gjort det särskilt svårt för svarta afrikaner att få sin flyktingstatus beviljad. Exempelvis genom längre handläggningstider och betydligt högre grad av avslag.

Som brukligt under dessa tider av propaganda, dålig källkritik och AI-genererat innehåll har idén om ett folkmord på vita sydafrikaner fått stort genomslag på sociala medier.

Flertalet poster sprider falska påståenden om att 60 vita bönder mördas om dagen och att 4000 vita bönder dödats sedan 2018. Inte minst på Twitter, där den sydafrikanske ägaren och miljardären Elon Musk själv har gått i spetsen.

Det finns inget stöd för dessa påståenden i brottsstatistiken och de har upprepade gånger motbevisats av flera oberoende faktagranskare. Sydafrika är ett av världens mest våldsdrabbade länder och även om det förekommer att även vita bönder dödas, bleknar antalet, även procentuellt, i jämförelse med hur många svarta bönder som mördas.

Denna lögn, som vill hävda att vita sydafrikaner förföljs, är inte ny i Sydafrika. Den är del av en större politisk mytbildning vars syfte på olika sätt är att rättfärdiga vitas ekonomiska särställning och ursäkta de historiska brott som begåtts. Andra exempel inkluderar The Empty Land Myth (att Sydafrika var obefolkat innan europeiska kolonisatörer kom dit) och att apartheidsystemet var mer godhjärtat än vad folk anat.

Skillnaden är att de som sprider denna typ av myter nu inkluderar världens rikaste man. Och att han har inflytande över ledaren för världens mäktigaste land.

Läs mer:

Rapporter:

Land Audit Report – Phase II: Private Land Ownership by Race, Gender and Nationality (november 2017, version 2)

Policy & Advocacy Report (vol. 4, nr. 15) av U.S. Committee for Refugees and Immigrants (maj, 2021)

Vetenskapliga artiklar:

"The Racial Wealth Gap in South Africa and the United States" av Grieve Chelwa, Mashekwa Maboshe & Darrick Hamilton i Review of Political Economy (vol. 36, nr. 2, 2024)

Artiklar:

"African asylum seekers afraid ahead of US election" av Kaine Pieri för BBC News (30 oktober, 2024)

"False data distort complex picture of South African farm murders" av AFP Fact Check (10 mars, 2025)

"Trump administration cancels travel for refugees already cleared to come to America" av Farnoush Amiri, Rebecca Santana & Gisela Salomon för Associated Press (22 januari, 2025)

I februari skrev jag om Mansa Musa och det väldiga Maliriket. I den texten berättade jag även om mystiken kring Musas väg till tronen. En snabb påminnelse: enligt den arabiske historikern Al-Umari, som levde på 1300-talet och skrev om Mansa Musas flådiga pilgrimsfärd till Mekka, ska Musa ha föregåtts av en regent som gav sig ut på haven för att korsa Atlanten. Men han återvände aldrig, vilket beredde vägen för Musa att själv ta över tronen.

I texten gick jag även igenom flera av teorierna kring resan. Och varför man inte omedelbart kan avfärda att expeditionen kan ha ägt rum, men varför det mesta ändå pekar på att resan inte skedde, åtminstone inte på sättet som Al-Umari påstod.

Bristen på bevis kring resan har inte hindrat berättelsen från att få fäste i vissa kretsar. År 1976 släppte den kontroversielle och Guyanafödde Ivan Van Sertima boken They Came Before Columbus. Han studerade vid Rutgersuniversitetet i New Jersey, en skola där han senare skulle bli professor i afrikanistik.

Read more

I början på april grävdes 15 palestinska hjälparbetare upp ur en massgrav i södra Rafah. De hade begravts i sina uniformer. I närheten hittades deras ambulanser, som bisarrt nog hade krossats och sedan också gömts under sanden.

Den makabra upptäckten blev kulmen på letandet efter den hjälppersonal som försvunnit en vecka tidigare, i samband med en utryckning i området.

IDF, Israels militär, förnekade inblandning medan letandet fortfarande pågick. Men senare, när offren hittades, justerade IDF sin version av händelseförloppet. Man sa nu att man visst kände till incidenten, men att den var ett resultat av att hjälparbetarna hade uppträtt misstänksamt. Man påstod att räddningsfordonen hade närmat sig israeliska trupper och dessutom kört utan sirenerna på. Soldaterna hade, ungefär av rädsla för sina egna liv, inte sett något annat val än att öppna eld.

Men på en av de uppgrävda kropparna hittades en mobil. Telefonen innehöll en film som visade upp en helt annan bild. Som visade upp ett krigsbrott.

I videosekvensen, publicerad av New York Times, ser man hur de tydligt uppmärkta ambulanserna kör i led. Det är strax innan gryning och framlyktorna och sirenerna är det enda som lyser upp den annars mörka vägen. Utan förvarning börjar de rappa skotten ljuda. Mannen som filmar försöker ta skydd, men förgäves. Strax innan han skjuts ihjäl fångar telefonen hans sista ord:

”Förlåt mig mamma. Jag ville bara hjälpa människor.”

Filmsekvensen tvingade militären att ändra sin version för andra gången. Nu medgav man att misstag hade begåtts, att hjälparbetarna inte alls uppträtt konstigt och att ambulanserna visst hade använt sina sirener. Man lovade att undersöka händelsen. Men som så ofta verkar kraven på en oberoende granskning falla för döva öron.

”Enligt det Hamaskontrollerade hälsodepartementet.” Alla som har följt förödelsen i Gaza har stött på den meningen. Det går att göra sig lustig över hur nästan panikartat journalister inkluderar frasen så fort det hiskeligt höga dödstalet på civila palestinier kommer på tal. Men jag har egentligen inget problem med uttrycket i sig.

I en situation där det folkmordsanklagade israeliska styret inte släpper in oberoende media och inga självständiga granskningar kan göras, är det naturligtvis av vikt för allmänheten att få veta vilken part som redogör för en viss uppgift.

Nej, det som är det verkliga problemet är bristen på konsekvens. IDF:s uppgifter tas av många medier som sanning. Som något trovärdigt och objektivt, något som inte behövs ses i ljuset av en historisk kontext. Men massakern på hjälparbetarna följer ett bekant mönster av vilseledande. Där IDF:s dödande av civila inledande viftas bort med ett förnekande. Som sedan följs av ett misstänkliggörande av offren. Som först efter press leder till ett medgivande om att det var en olycka och ett löfte om en utredning. Ofta uteblir dock några reella konsekvenser för de inblandade.

Ett av de mer kända fallen inträffade när den berömda journalisten Shireen Abu Akleh sköts ihjäl på Västbanken 2022. IDF skyllde först på palestinska militanta. Först efter att oberoende granskningar gjorts medgav Israel motvilligt att en av landets soldater antagligen hade skjutit henne. Än idag har ingen hållits ansvarig.

Men listan på liknande fall kan göras lång, och med tanke på de många hundratals palestinska journalister och hjälparbetare som IDF har mördat bara sedan 2023, finns det allt färre röster kvar som kan utmana Israels version av olika omtvistade händelseförlopp.

Om journalistiken nu ska tjäna allmänheten och vara konsekvent, är det hög tid att även IDF:s uppgifter förses med en brasklapp. Vad sägs om ”enligt IDF, som upprepade gånger mörklagt morden på civila”.

Denna text publicerades ursprungligen som en radiokrönika i Godmorgon världen i P1. Ni hittar den här. Jag publicerar den här också för de som av olika anledningar föredrar att läsa.

Det var en plats där vissa trodde att värdefulla mineraler frodades i marken och plockades som växter. Ett gigantiskt imperium som fungerade som ett centrum för handel och religion, och som försåg Europa, Nordafrika och Mellanöstern med det så eftertraktade guldet.

Men det var också en plats som kan ha inspirerat européerna att ge sig ut längre på haven än någonsin tidigare, med konsekvenser som ingen kan ha anat. Det här är berättelsen om Mansa Musa och Maliriket.

Det måste ha sett ut som en hägring. Året var 1324 och bland sanddynorna snirklade ett tåg av hästar, kameler och människor. Över dem vajade stora röda flaggor med gula symboler på.

Upp till 60 000 man ingick i karavanen, allt från soldater till tjänstemän och betjänter. 500 av dem var förslavade och bar på varsin stav av rent guld, som vägde nästan två kilo vardera. De många kamelerna bar upp över 100 kilo tunga laster med guldstoft.

Mitt bland soldaterna red en man i vackra kläder. Dåtida skrifter beskriver honom som ung och stilig, med brun hy och ett ”angenämt ansikte”. Hans namn var Mansa Musa, ledaren för Maliriket, det dittills största imperiet som Afrika skådat.

Expeditionen var egentligen en muslimsk pilgrimsfärd och slutdestinationen var Mekka. Genom att göra färden på detta flådiga och påkostade sätt, var Mansa Musa på väg att utannonsera Maliriket som en ny och respektingivande aktör på den internationella arenan.

Idag vet vi att resan markerade ett av de mest avgörande tillfällena i Västafrikas historia. Rikedomarna som visades upp hänförde omvärlden och gav Maliriket status som ett mytomspunnet land där en flod av guld rann.

Men de gav också upphov till nyfikna funderingar och sluga planer. För med guldet som Mansa Musa strödde omkring sig blev följdfrågorna naturliga: Vilka andra rikedomar doldes i Afrika, på andra sidan om den väldiga Saharaöknen? Och hur kunde man lättast komma åt dem?

Ungefär så här brukar Mansa Musas pilgrimsfärd beskrivas. Men i själva verket finns många versioner av berättelsen. Historiska händelser, särskilt sådana som inträffade för så här längesen, är sällan så okomplicerade som de kanske inledningsvis framstår.

Innan jag fortsätter på berättelsen om Mansa Musa, vad hans motiv var för pilgrimsfärden och vilka konsekvenser den fick, måste vi backa bandet. Inte till den allra första början, men tillräckligt långt tillbaka för att visa på vilket sätt Mali var del av ett större mönster. Ett mönster där västafrikanska riken reste sig, spridde ut sig över stora områden, och sedan kollapsade.

Det historiska Ghana

Längs stränderna av mellersta Nigerfloden, partiet där den böjer sig i en enorm båge och flyter genom nuvarande Mali och Niger, har människor slagit sig ner och bildat samhällen i tusentals år. Ett av de äldsta, Mema, tros ha befolkats så tidigt som på 3800-talet f.Kr. Arkeologiska utgrävningar tyder på att det under det sista millenniet f.Kr. följdes av andra utmärkande orter, som Dia och Djenné-Djeno.

Det sistnämnda samhället existerade länge nog för att bli en tidig del av den viktiga transsahariska handeln mellan Nord- och Västafrika, och i dess ruiner har glaskulor från Sydostasien grävts fram, tecken på hur långt handelsnätverken sträckte sig.

En begränsad och oregelbunden handel mellan Nord- och Västafrika hade pågått långt tidigare, men mellan år 100 f.kr. och 100 e.kr., introducerades kamelen i Nordafrika från den arabiska halvön, först i Egypten och sedan långsamt över resten av Nordafrika.

De djuren kan bära betydligt tyngre laster än hästar och åsnor, och istället för hovar har de stora och runda fötter med två tår, som förhindrar dem från att sjunka ned i sanden och gör att de enklare kan röra sig genom ett mjukt eller föränderligt underlag. Dessutom gör pucklarna på ryggen, där fett lagras, att djuren kan klara sig utan vatten i upp till en vecka. Kamelerna var perfekta för Saharas ogästvänliga miljö och gjorde det möjligt med fler och mer omfattande handelsexpeditioner.

De som ledde expeditionerna var ofta nomader, som tillhörde ett folk som i väst traditionellt har kallats för berber och som är en nordafrikansk ursprungsbefolkning. Berber är idag en kontroversiell term som kritiker menar är nedsättande. Själva kallar de sig för amazigh i singular och imazighen i plural, vilket kan översättas till ungefär ”fria män”, och det är även så jag kommer att referera till dem.

Även efter att arabiska muslimer erövrat hela Nordafrika på 600- och 700-talet fortsatte nomaderna att vara avgörande som guider. Kamelkaravanerna kunde bestå av så många som 2000 djur och trotsade hettan, sandstormarna, banditerna och de förrädiskt skiftande sanddynerna.

De rörde sig via flera olika rutter från oas till oas där de sökte skydd i skuggan och fyllde på sina vattenreservoarer. Kontroll över oaserna – både politiskt och militärt – var av största vikt eftersom de ofta gav kontroll över hela handelsrutten. Och i takt med att handeln växte blev rutterna extremt lukrativa.

Den utmattande och farliga färden genom öknen tog ungefär två-tre månader. Efter det nådde expeditionerna fram till slutdestinationen, det så kallade Sahel. Ordet kommer ifrån arabiskans ”sahil” vilket betyder ungefär ”kust” och refererar till bältet som spänner från Senegal i väst till Sudan i öst och som markerar Saharas övergång till savann och grässlätter.

Ordet avslöjar hur man såg på öknen som ett slags hav, där kamelerna fungerade som fartyg och oaserna som hamnar. Här, på södra sidan om öknen, fanns flera riken och samhällen att handla med, som Gao i nuvarande Mali och Kanem i dagens Tchad.

Araberna kallade den här regionen för bilal al Sudan, ungefär de svartas land. Salt var en av de viktigaste varorna som muslimerna från norr hade att erbjuda – saltet var svårt att få tag på i det subsahariska Afrika och kunde användas för att konservera mat, en ovärderlig egenskap. Bland det som muslimerna ville byta till sig stod elfenben och mest av allt guld högst upp på listan. Men även slavhandel förekom, nåt som ökade i popularitet med tiden och som jag kommer återkomma till i en framtida text.

Ett av de kändaste rikena som araberna från norr handlade med var Ghana. I ett geografiskt verk från år 833 vittnade den persiske polyhistorn al-Khwārizmī om landet. Det sträckte sig från de sydöstra delarna av nuvarande Mauretanien till västra Mali. Det här historiska kungadömet ska alltså inte förväxlas med den nuvarande nationen Ghana.

Enligt muntlig tradition grundades det historiska Ghana av soninkefolket redan på 300-talet e.Kr. Soninke är en folkgrupp som tillsammans med andra grupper som mandinka, bambara och vai utgör en stor kulturell och språklig grupp som tillsammans brukar benämnas som mandefolk och som hittas i stora delar av Västafrika.

På tidiga medeltiden blev Ghana, via kontrollen över guldhandeln, regionens ledande makt.

Läget i Sahelbältet gjorde riket till en naturligt knytpunkt i relationen mellan nord och syd, och Al-Hamdani, en medeltida arabisk författare, hävdade att Ghana hade världens mest värdefulla guldgruvor.

Efter att ha köpt stora block med salt satte Ghana det i system att sälja vidare det man själv inte behövde. Blocken passerade från kameler till åsnor och människor, som bar varorna ännu längre söderut, mot Västafrikas skogar där saltets värde, på grund av hur ovanligt det var där, mångdubblades.

Det var från dessa här trakter Ghana importerade guldet som landet sedan skeppade norrut. Rykten om mängden guld som flödade genom riket spreds över stora områden och på 900-talet skrev den persiske historikern Ibn al-Faqih om hur han föreställde sig att guldproduktionen gick till.

”I Ghana växer guld i jorden som morötter gör, och plockas vid soluppgången”.

På 1000-talet beskrevs Ghanas huvudort – potentiellt ruinerna Koumbi Saleh i dagens Mauretanien – som en stad delad i två.

I den ena bodde muslimerna i täta kvarter, många av dem handelsmän som kommit norrifrån, andra svarta afrikaner som konverterat. Här fanns marknader, imamer, böneutropare och tolv moskéer. Runt stan fanns brunnar som försåg befolkningen med vatten.

I den andra delen av stan bodde de som följde Ghanas icke-muslimska kung. Här levde befolkningen i hus av sten och trä medan kungen och hans hov levde i kupolformade byggnader innanför en stor stenmur. Vissa ur eliten hade guldsmycken inflätade i håret. Här bodde också ledarna för de lokala religionerna och i stan fanns även en helig lund som var stängd för besökare.

Ungefär en mil skilde de två orterna, och även om gles bebyggelse på sätt och vis kopplade samman dem, gjorde separationen att grupperna kunde leva i harmoni sida vid sida utan att riskera att kränka varandra med sina respektive riter. Det hände dock att somliga ur Ghanas lokalbefolkning konverterade till islam, men i sådana fall var det vanligt att de ändå behöll delar av sin traditionella religion. Ghanas kung hade även flera muslimer i sitt hov, från översättare till rådgivare och kassörer, något som vittnar om islams ökande inflytande i riket.

Namnet Ghana tros egentligen ha varit titeln på landets härskare och själva sägs befolkningen ha kallat sitt land Wagadu. Det var det här kungadömet som den moderna nationen Ghana inspirerades av när den år 1957 blev en självständig stat och valde ett nytt namn för att ersätta det koloniala namnet Guldkusten.

Den arabiska historikern al-Bakrī föddes på 1000-talet i Al-Andalus, namnet som muslimerna gav den iberiska halvön och som de vid den tidpunkten kontrollerade. Enligt honom hade Ghana en matrilinjär tronföljd – tronen ärvdes alltså inte av kungens son utan av kungens systers son. Enligt al-Bakrī berodde det på att kungen aldrig kunde vara helt säker på att hans barn var hans egna, medan det inte rådde någon tvivel om att systerns barn hade kungligt blod i sig eftersom hon fött dem.

Ghana sägs ha varit en militär kraft som kunnat producera en stor armé på 200 000 man, en armé man använde för att lägga andra riken och samhällen under sig. Men på 1070-talet började Ghanas makt dala, någon som sammanföll med almoravidernas framväxt, en muslimsk dynasti från Nordafrika.

Historiker är oense om vad som hände med Ghana. Ibland pratas det om att almoraviderna erövrade Ghana med våld, ibland att Ghana av andra anledningar kom under deras inflytande. Klart är dock att Ghana fortsatte existera i flera hundra år till, och det verkar som att befolkningen i allt högre utsträckning konverterade till islam.

Men Ghanas dagar som ett imperium var förbi.

Imperiernas cykel

Ett imperium är per definition en stat som genom krig, handel eller politiska manövrer lägger andra stater och folkslag under sig. Ibland kan det gå relativt friktionsfritt att styra över en sådan spridd grupp människor, som kanske talar olika språk, ber till olika gudar, kommer ur olika kulturella traditioner.

Men ofta präglas imperier tvärtom av inre motsättningar. Motsättningar som, när imperiet är starkt, går att hantera. Men när imperiet av olika anledningar försvagas – på grund av bråk om tronföljd, svagt ledarskap, klimatförändringar, ekonomiska kriser, yttre hot eller annat– har motsättningarna en tendens att koka över. Kanske försöker en av de tidigare självständiga staterna då att bryta sig loss. Kanske lyckas den med att återigen få sin frihet, och kanske får den då sällskap av andra kungadömen, stadsstater och folkgrupper som också törstar efter självstyre. På så sätt krackelerar imperiet, och splittras återigen till flera mindre självbestämmande regioner.

Men kanske börjar sedan ett av dessa mindre riken att på nytt lägga sina grannländer under sig. På så sätt påbörjas imperiecykeln igen.

I Västafrikas historia har flera riken haft precis den här utvecklingen. Med det försvagade Ghana uppstod ett maktvakuum som fylldes av ett folk och kungadöme känt som Sosso, även dem ett mandefolk. Det här var ett rike som under Ghanas glansdagar ingått i imperiet men som nu var fritt och hade egna drömmar om ökad makt och expandering.

Västafrika har en rik tradition av muntligt berättande och central för den är de så kallade grioterna. De går också under namn som jali, djeli eller gewel. Men det som utmärker dem är att de är poeter, lovsjungare, historieberättare, historiker och musiker, allt i ett. Det är genom dessa personer som den muntliga traditionen har bevarats och berättats vidare över generationerna i hundratals år, alltid med instrument i hand, som exempelvis koran eller balafonen.

Sossos mest kända ledare var en kung vid namn Soumaoro Kanté och som levde i början på 1200-talet. Enligt muntlig tradition ska han ha varit en brutal härskare. I grioternas berättelser utmålas han som en ondskefull magiker och i vissa versioner som en demon som rövar bort unga flickor. Förutom Ghana hade han erövrat flera närliggande kungadömen och utsatte deras folk för trakasserier, orimligt höga skatter och våld.

I mandinkafolkets Mali, ett av kungadömena som tvingats lyda under Sosso, hade den lokala ledaren tagit emot en siare. Enligt siaren skulle ledaren gifta sig med en ful eller vanställd kvinna som skulle ge honom en son som en dag skulle bli en mäktig kung. Problemet var att den här ledaren redan var gift med en annan kvinna och redan hade en son.

Enligt berättelsen träffade dock ledaren en kvinna som matchade siarens beskrivning, och med profetian färskt i minnet gifte han sig med henne. Sonen som de sedan fick döptes till Sundiata, men var ett svagt barn som hade problem att gå. Under sin uppväxt fick han konstant utstå hån från ledarens första fru och son.

Sundiatas tillvaro blev bara värre när hans pappa dog, eftersom pappans önskemål om att Sundiata skulle bli ny ledare inte respekterades. Istället lät pappans första fru kröna sin egen son – alltså Sundiatas äldre halvbror. På grund av fortsatta trakasserier och hot tvingades Sundiata till slut gå i exil i grannlandet Mema.

I Mema sägs Sundiata ha gått igenom en förändring, blivit stark som ett lejon och förvandlats till en skicklig krigare och jägare. Samtidigt fortsatte Sossorikets expansion med den onda Soumaoro Kanté i spetsen.

När Kantés våldsvåg svepte över Mali sägs de desperata invånarna ha skickat ett hemligt sändebud till den landsförvisade Sundiata och bett honom att återvända. Han sägs ha bildat en koalition av flera klaner eller mindre kungadömen som under en avgörande strid år 1235 slutligen lyckades besegra Kanté och hans armé.

Efter segern sägs Sundiata och ledarna för hans olika allierade klaner ha samlats under en ceremoni i staden Kangaba. I utbyte mot att ledarna fick varsitt område att styra över erkände de Sundiata som sin högste ledare och tecknade under Kouroukan Fouga, en tidig konstitution. Genom att ena klanerna bildade Sundiata det som skulle bli Västafrikas nya supermakt – Maliriket.

Malirikets storhetstid

Den här berättelsen är ett slags nationalepos och kallas för The Epic of Sundiata. Eftersom det rör sig om en muntlig tradition finns det ingen enskild fastställd version och den berättas på flera olika sätt.

Av allt att döma var Sundiata Keita själv inte en muslim, eller om han var det verkar han inte ha varit någon djupt troende sådan. I senare versioner av den muntliga legenden påstås dock Keita-dynastin, alltså Malirikets styrande familj, härstamma från Bilal ibn Rabah, en svart man med ursprung i nuvarande Etiopien som var en av profeten Muhammads allra första följare och islams första böneutropare.

Att söka nära kopplingar till tidiga respektabla muslimer var ett vanligt sätt för västafrikanska ledare att upphöja sig själva – att cementera sin roll som rättmätig härskare i en tid då islam var på uppgång och spreds snabbt i stora delar av världen.

Oavsett hur troende Sundiata Keita verkligen var är det klarlagt att Mali som rike kom att bli mer och mer muslimskt. Att konvertera hade uppenbara fördelar. Det gjorde bandet starkare till de muslimska handelsmännen som kom på besök norrifrån och det gav ökat skydd mot muslimska slavräder eftersom det fanns regler, åtminstone i teorin, om att muslimer inte fick förslava andra muslimer.

I blöjan på 1300-talet hade européer ännu inte hade lyckats segla ned för Västafrikas kust, och de var därför tvungna att gå genom muslimerna för att ta del av Västafrikas guld. Det var ju muslimer som dominerade den transsahariska handeln, samma handel som långsamt förde guldet norrut.

Maliriket blev en knutpunkt i nätverket, precis som det antika Ghana tidigare hade varit. I Maliriket utvann man koppar som man, tillsammans med andra metaller, läder, bomull och förslavade människor bytte mot guldet som det fanns enorma mängder av i länderna i södra Västafrika. Efter att ha importerat guldet skeppade Maliriket vidare det man inte behövde, norrut mot Nordafrika, Mellanöstern och Europa. Även kolanötter var en populär vara som Mali importerade söderifrån.

Maliriket storhetstid inföll med Mansa Musa, Sundiata Keitas ättling och mannen som den här texten inleddes med. ”Mansa” är inget förnamn, det är en titel som betyder ungefär kung eller kejsare, och det är inte känt exakt när han föddes. Men han kom till tronen år 1312 och var en hängiven muslim. Det sägs att den som sökte audiens hos honom var tvungna att strö sand över sitt huvud och sina axlar som ett sätt att visa vördnad och att Mansa Musa aldrig själv pratade när han gjorde offentliga framträdanden. Istället viskade han sina instruktioner till en talesperson som utannonserade hans ord.

Det var i egenskap av just troende som han genomförde sin mest berömda akt: pilgrimsfärden till Mekka år 1324. I den hyllade boken African Dominion sammanfattar den amerikanske historikern Michael A. Gomez de olika uppgifterna om hur mycket guld Mansa Musa hade med sig på färden. Han kommer fram till motsvarande 16 ton guld.

Idag uppskattar man att endast omkring 205 000 ton guld har utvunnits genom hela människans historia. Och ungefär hälften av den mängden har utvunnits under de senaste 50 åren. Att Mansa Musa, under ett och samma tillfälle, hade med sig 16 ton guld är alltså en smått ogreppbar siffra och vittnar om hur mån han var att göra ett stort avtryck på sin värld.

Mansa Musas givmildhet under resans gång är legendarisk och han påstås ha strött guld omkring sig under färden. Dignitärer, värdar, representanter för moskéer, men också vanligt folk och fattiga människor tog emot värdefulla gåvor, och i Kairo sägs hans frikostighet ha sänkt värdet på guld under en tioårsperiod. Det har fått medier som Time Magazine och BBC, men också bloggar, poddar och Instagramkonton, att utnämna Mansa Musa till världens genom tiderna rikaste person.

Men historiker menar att en sådan uppgift är nästintill omöjlig att verifiera, mycket för att inflationen över ett så långt tidspann – vi pratar ju nästan 700 år här – blir svårkalkylerat, men också för att det finns så många olika parametrar att bedöma rikedom utifrån.

Personligen vet jag inte hur mycket en sån titel egentligen spelar roll. Oavsett om han var rikast genom historien eller inte, är det klarlagt att han för sin tid var extremt rik, och det är intressant nog att notera, särskilt med tanke på den västerländska myten som så länge utmålade Afrika söder om Sahara som en plats som helt saknade både civilisation och välstånd.

Med all uppmärksamhet den berömda pilgrimsfärden har fått är det viktigt att poängtera att mycket av informationen om den förlitar sig på uppskattningar. Det finns en rad olika skildringar om resan, och många skrevs långt efteråt. De är, likt alla vittnesmål, präglade av författarens agenda, erfarenhet och partiskhet. En medeltida historiker kunde exempelvis hävda att pilgrimsfärden bestod av 20-, 30- eller 60 000 människor, men det fanns inget sätt för den historikern att veta med säkert hur stort Mansa Musas entourage faktiskt var. Det förklarar varför uppgifterna om färden skiljer sig så mycket åt och understryker varför man bör vara försiktig med att ta siffrorna bokstavligt.

En ytterligare instickare:

Ibland, när Afrikas förkoloniala historia diskuteras, finns det numera en tendens att glorifiera den tidens ledare, kungadömen och imperier. Det är förståeligt, särskilt eftersom vi alla har matats med myten att det förkolonala Afrika endast var en vild plats med avsaknad av civilisation. Det är därför på många sätt logiskt varför vissa människor vill upphöja denna förkoloniala period och nästan blir nostalgiska över tiden då "vi" brukade vara kungar, drottningar, kejsare och liknande.

Men imperier bildas sällan fredligt. De är av sin natur produkter av våld, krig och erövring. Och det gäller för Afrika precis som att det gäller för imperier på andra håll i världen. För att undvika fällan att okritiskt inta information om vad dessa "historiens stora män" har uppnått, är det värt att komma ihåg att imperier är komplexa. De är inte enbart av ondo. Men de är inte uteslutande av godo heller, bara för att de fanns i Afrika.

Enligt historikern Michael A. Gomez var överflödet som Mansa Musa poserade med under sin resa både ett led i att visa upp Mali som ett prestigefyllt rike och att tysta eventuella kritiker på hemmaplan som tvivlade på huruvida Musa var den rättmätige regenten. Det var ett spektakel för både en utländsk och inhemsk publik.

Det finns nämligen en rad oklarheter om just hur Mansa Musa kom till tronen. Många av källorna som berättar för oss om Mansa Musa är utländska och kommer från kända muslimska dåtida utforskare och historiker som Ibn Khaldun, Ibn Battuta och al-Umari. De inhemska muntliga källorna är misstänksamt tysta om Mansa Musa, vilket är anmärkningsvärt eftersom det var under hans styre som Maliriket upplevde sin storhetsperiod. Att de lokala dåtida källorna knappt omnämner honom skulle alltså kunna vara en slags tyst protest mot hur han kom till makten.

Motivet med pilgrimsfärden kan också ha varit att knyta starkare band till den muslimska världen, vilket kunde innebära båda skydd och kommersiella möjligheter. Kanske hoppades Mansa Musa locka utländska besökare och ännu fler handelsmän till Mali genom att projicera riket som ett land fullt av överflöd.

I Kairo togs Mansa Musa emot av den egyptiske sultanen an-Nasir Muhammad och de dåtida källorna berättar något olika versioner av hur mötet gick till. Musa ska ha gett sultanen en gåva på 50 000 guldmynt och själv tog Musa emot en present bestående av hästar, kameler, tjänstemän och proviant. Mötet verkar alltså ha varit varmt och vänskapligt.

Men uppgifter berättar också om att sultanens gästar förväntades knäböja framför honom och kyssa marken. Musa ska ha vägrat med motiveringen att han endast knäböjde inför Gud. Enligt vissa versioner av berättelsen ska de båda ledarna därefter ha suttit sig intill varandra och haft en lång konversion, men i andra versioner sägs det att Musa tvingades stå under hela samtalet, ett maktspel från sultanens håll.

I slutändan gick mötet ändå vägen och Musa stannade några månader i Kairo innan han fortsatte till Mekka och Medina, där han besökte profeten Muhammads grav. Det frikostiga spenderandet under resan gjorde att Mansa Musa, på tillbakavägen, var tvungen att låna ihop summan som krävdes för att ta sig från Kairo till Mali. Igen, han må ha varit extremt rik, men hans resurser var inte oändliga.

Mansa Musa var inte den första västafrikanska regenten att genomföra pilgrimsfärden, men han gjorde det på ett mer spektakulärt sätt än någon före honom. Resan satte bokstavligen Mali på den internationella kartan. Några decennier efter färden avbildades han på den detaljerade katalanska världskartan från år 1375. Han är klädd i en flott dräkt och sitter på en tron med en krona av guld på huvudet. I vänster hand håller han i en guldstav och med höger hand sträcker han fram en guldklimp mot en kamelryttare som kommer ridandes från sitt ökenläger.

Markeringar på kartan visar sedan hur handelsvägarna rör sig genom Sahara, över Medelhavet och in på halvön som idag utgörs av Spanien och Portugal. Kartan illustrerar hur européer i slutet på 1300-talet såg framför sig den transsahariska handeln. I A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution skriver den brittiske historikern Toby Green att kartan visar hur Malis kontroll över guldet blev själva signumet för riket ur ett europeiskt perspektiv.

En annan intressant aspekt av Musas pilgrimsfärd var att den nådde Mellanöstern inte långt före skjutvapnen blev vanliga i den regionen. Hade han kommit dit aningen senare hade han kanske haft möjlighet att införskaffa dem, något som hade kunnat ge Maliriket en ännu större fördel gentemot sina grannar och förändrat landets öde i grunden.

När Musa återvände till Västafrika gjorde han det med den nyvunna respekten som pilgrimsfärden innebar. De antika och viktiga handelsstäderna Gao och Timbuktu, båda i nuvarande Mali, inkorporerades i riket. Musa hade även med sig flera namnkunniga muslimer med sig hem från färden, personer han rekryterat under resans gång, och en av dem ritade Djingareybermoskén som i ombyggd form än idag fungerar som ett landmärke i Timbuktu.

Musa lät även bygga ett kungligt palats. Timbuktu kom senare att utvecklas till ett myllrande handelscentrum som lockade besökare från ändå Marocko och Egypten. Mansa Musa la grunden för det Timbuktu som senare skulle bli ett framstående muslimskt lärosäte. Under sin guldålder bildade de tre moskéerna Djingareyber, Sankore och Sidi Yahya en institution för islamiska studier med plats för drygt 20 000 elever.

Mansa Musas pilgrimsfärd till Mekka är den enskilt mest berömda händelsen under hela Malirikets existens. Men det finns en annan berättelse, som är mindre omskriven men minst lika fascinerande. Den historien handlar om Mansa Musas företrädare, en man som långt före Christofer Columbus var påtänkt, var besatt av idén att korsa Atlanten.

Det maliska försöket att korsa Atlanten

Den enda skriftliga källan till berättelsen om Malirikets försök att ta sig över Atlanten kommer från den arabiske historikern al-Umari, född år 1300 i Damaskus. I ett av sina verk återger al-Umari ett samtal mellan Mansa Musa och Musas värd i Kairo, staden han passerade på väg till Mekka. Värden var guvernören för ett område som heter gamla Kairo, och under samtalet ska han ha frågat Mansa Musa hur det kom sig att han blev kung. Enligt al-Umari uppgav Musa att han fick ta över tronen när hans företrädare lämnade Maliriket för att hitta ”slutet på Atlanten”.

Enligt berättelsen ska den här föregångaren ha låtit hundratals skepp fyllda med sjömän, proviant och guld lämna Västafrikas kust. I många moderna återgivningar, exempelvis på olika sajter och Instagramkonton, påstås ofta att föregångaren hette Abu Bakr II. Men det stämmer inte, för en mansa med det namnet har aldrig regerat i Mali. Misstaget beror sannolikt på en felaktig översättning. I själva verket var föregångaren en kung känd som Mansa Qu, alternativt hans son Muhammad ibn Q.

Endast ett av skeppen som skickades iväg återvände, och den överlevande kaptenen vittnade om att resten av expeditionen försvunnit när den nådde ”en flod med en fruktansvärd ström mitt i havet”.

Kanske borde Musas företrädare ha avskräckts av att hundratals fartyg försvann eller förliste, men han var uppenbarligen övertygad om att kaptenen missförstått, överdrivet eller bara inte var kompetent nog. För nästa steg blev helt enkelt att utrusta en ny expedition som han själv ledde. Enligt al-Umari ska den nya expeditionen ha bestått av 2000 skepp, en siffra som man återigen får ta med en nypa salt.

Den här gången återvände inga av skeppen. Och när Maliriket som en följd stod utan kung fick Mansa Musa ta över tronen.

I African Dominion skriver Michael A. Gomez att den här fantasifulla berättelsen inte omedelbart kan avfärdas. Malirikets territorium hade vid det här tillfället expanderat något enormt och nådde Atlantens stränder i nuvarande Senegal och Gambia. Genom historien har det legat i människans natur att vilja utforska det okända – exempelvis det som ligger på andra sidan av ett hav – och för Mali hade det på många sätt varit naturligt att vilja fortsätta expandera sitt rike.

Gomez spekulerar i att den ”fruktansvärda strömmen mitt i havet” kan ha varit en referens till den mäktiga Kanarieströmmen. Den rör sig söderut från dagens Marocko till Senegal, innan den övergår i den Nordatlantiska ekvatorialströmmen och flyter västerut mot Mexikanska gulfen. Där går den över i golfströmmen som flyter tillbaka mot Europa och Nordafrika. Därifrån flyter strömmen söderut och påbörjar cykeln igen. Om berättelsen skulle vara helt påhittad – om Maliriket aldrig försökt korsa Atlanten – menar Gomez att det skulle vara underligt att de hade kunskap om en sådan specifik sak om hur Atlanten fungerar.

Han poängterar också att de stora mängderna guld som påstås ha lastats ombord på båtarna tyder på att expeditionen kan ha haft ett kommersiellt syfte, att Malis sjöfarare hoppades hitta nya handelspartners eller handelsrutter.

I sin bok Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World, 1471 to the Second World War bygger den amerikanske journalisten Howard W. French vidare på teorin och föreslår att havsäventyret kan ha haft syftet att nå Sydeuropa, för att på så sätt kringgå nordafrikanerna som historiskt fungerat som en mellanhand i handeln mellan Mali och Europa.

Men trots de intressanta hypoteserna talar det mesta emot att expeditionerna ägde rum. För det första träffade al-Umari aldrig själv Mansa Musa utan förlitade sig på andras vittnesmål när han skrev ner berättelsen många år efter Musas besök i Kairo. För det andra var båtarna som Maliriket troligen hade tillgång till på den här tiden knappast lämpade för uppdraget. Från Östafrika hade man sedan länge färdats genom indiska oceanen med hjälp av olika sorters segelskepp, men vid Mansa Musas tid är den allmänna uppfattningen att man i Västafrika ännu inte hade utvecklat några egna segelfartyg.

Enligt vittnesmål från tidiga europeiska besökare längst den västafrikanska kusten – från århundradet efter att Mansa Musa levde – utgjordes de västafrikanska båtarna av en slags kanoter, visserligen väldigt stora, men de passade bättre för att färdas längs floder och kuster snarare än att korsa hav. I brist på bevis som tyder på motsatsen, har historiker antagit att samma typer av kanoter användes även på Musas tid.

Det som kanske är det största argumentet för varför ¨expeditionen inte inträffade är att ett sådant stort projekt borde ha omnämnts på andra håll, inom lokal muntlig tradition eller i andra dåtida skriftliga källor. Men al-Umaris skriverier är den enda platsen där berättelsen omnämns. Dessutom har man inte kunnat hitta några arkeologiska fynd som kan styrka att resan, eller ens förberedelserna inför den, verkligen hände. Bristen på bevis har de senaste decennierna inte hindrat vissa från att ändå påstå att resan inte bara ägde rum utan att Malirikets fartyg nådde fram och på så sätt ”upptäckte” Amerika.

En möjlig teori är att Mansa Musas berättelse om resan över Atlanten var en slags täckmantel för den verkliga anledningen till varför han kröntes till kung, eftersom hans väg till makten inte var helt okomplicerad. Hans företrädare – den tidigare nämnda Mansa Qu eller Muhammad ibn Q – kom nämligen från en annan gren inom den kungliga Keita-familjen, och det finns de historiker som fört fram teorin att Musa kan ha röjt undan dem med våld för att ta över tronen, och att berättelsen om försöken att korsa Atlanten var påhittad för att dölja spåren.

En kombination är också möjlig. Kanske gjordes ett första försök att korsa Atlanten men att den andra var påhittad. Kanske är det även därför de inhemska muntliga källorna är så tysta om Mansa Musa och istället föredrar att berätta om Sundiata Keita, rikets grundare. Men med så få källor är det omöjligt att fastställa.

Ett imperium i sönderfall

Mansa Musa kan inte ha vetat om det själv, men trots att han regerade över ett enormt imperium som upplevde sin storhetsperiod, höll det mäktiga Maliriket långsamt på att krackelera. Successionsordning, vem som ersätter en regent på tronen, har alltid varit av största intresse. Det har också alltid varit en källa till oenighet, konflikt, till och med krig.

I våra patriarkala samhällen har pressen att producera en manlig arvinge historiskt varit stort eftersom det traditionellt varit vanligt med så kallad agnatisk tronföljd, alltså att endast manliga ättlingar kan ärva den högsta titeln. I Sverige införde vi exempelvis full så kallad kognatisk tronföljd först 1980, i samband med kronprinsessan Victorias födelse. Det betyder att det förstfödde barnet, oavsett kön, ärver tronen.

Om det bland europeiska kungligheter ibland har varit ett problem att det saknas en manlig arvinge, har man i Västafrika generellt haft motsatt problem: de manliga arvingarna har varit för många. Inom Islam har man rätt till upp till fyra fruar, som alla alltså har chans att producera söner. Addera dessutom alla älskarinnor och konkubiner som också kan ge en kung nya pojkar. Till det kan man lägga till kungens egen familj, som ofta var stor och kunde bestå av bröder, farbröder, till och med kusiner som potentiellt alla hoppades på att en gång få styra.

De många manliga arvingarna innebar alltså en grogrund för konkurrens och bråk. I samhällen med enkla och tydliga regler för vem fick ärva tronen hade bråken kunnat undvikas, men i många västafrikanska riken saknade man det. Det man istället hade var invecklade regler som kunde tydas och förstås på flera olika sätt, vilket bidrog till att många såg sig som potentiella arvingar. Och Maliriket var inget undantag.

Mansa Musa härskade i 25 år – en period av stabilitet. När han dog år 1337 tog hans son Maghan över som mansa. Men han regerade i bara fyra år innan Musas bror, Sulayman, avsatte honom och argumenterade att han, i egenskap av den äldste, hade rätt till makten. Politisk instabilitet tog rot.

En av Sulaymans fruar var hans kusin, en kvinna känd som Qasa, och som första fru hade hon särskild status, ungefär som en drottning, och tillsammans styrde de över riket. Men över tid gled dem isär – Sulayman verkar ha föredragit en annan kvinna som inte tillhörde den kungliga familjen. Han sägs även ha fängslat Qasa, eller åtminstone ha placerat henne under husarrest. Detta gjorde andra medlemmar av aristokratin och den kungliga familjen ursinniga, framförallt de kvinnliga, och protester bröt ut. De fortsatte tills Qasa började insinuera att Sulayman borde röjas undan – ett riskabelt spel – varpå hennes stöd gick upp i rök.

Sulayman styrde i över två decennier och lyckades hålla ihop det väldiga imperiet. Kring år 1350 var Maliriket enormt. Den östliga gränsen nådde nästan till dagens Tchad och Algeriet. Den södra till de norra delarna av dagens Burkina Faso och Elfenbenskusten. Och den västra ända till nuvarande Senegal och Gambia. Upp till femtio miljoner invånare tros ha befolkat riket.

Men i och med Sulaymans död skenade allt. Allehanda familjemedlemmar gjorde anspråk på tronen, kungarnas styre blev kortvariga och den än gång så mäktiga armén delades upp mellan olika fraktioner som stred sinsemellan över kontrollen. Söderifrån började Mossifolket göra räder. I väst gjorde woloffolket i det som idag är Senegal uppror och skapade ett eget, självständigt, kungadöme. Maliriket hade blivit för vidsträckt, för oregerligt. Misslyckandet med att säkra landgränserna gjorde kungadömena som utgjorde imperiet djärvare, och en efter en började de bryta sig loss.

Ett av dessa kungadömen, eller statsstater, att göra uppror var Gao på 1430-talet. En av Västafrikas äldsta och viktigaste handelsstäder kom nu att ännu en gång bli självständig. Här kan vi återigen skåda den imperialistiska cykeln. Från 1460-talet, under ledning av en krigisk kung känd som Sunni Ali, började det här lilla kungadömet erövra så många av sina grannar att det till slut själv blev ett imperium – det enorma Songhairiket. Till skillnad från Mali, där mandinkafolket var i kontroll, skulle Songhai bli en ett mer multietniskt projekt, och växa till en stat som dominerade större delen av Västafrika på 1500-talet.

Efter att ha förlorat vidsträckta territorium till det framväxande Songhai stapplade ett kraftigt försvagat Mali genom 1500-talet och in på 1600-talet. Och där, under det seklet, upphörde kungadömet att existera.

En underskattad katalysator för global förändring?

Mansa Musa lyckades med sitt mål att projicera Maliriket som ett mäktigt imperium, värd en plats bredvid andra av Medeltidens inflytelserika kungadömen. Tanken på Mali som en plats dränkt i guld gjorde riket känt i delar av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. För människor i de regionerna blev Mali associerat med handel och rikedom. Men pilgrimsfärden drog även till sig en annan slags uppmärksamhet.

På 1400-talet, bara några decennier efter att Mansa Musa och hans guld synts på den katalanska världskartan, inleddes det vi kallar för upptäcktsresornas epok. En tid där Västeuropa gick från att vara ett förhållandevis obetydligt hörn av världen, till att få sitt stora genombrott.

Tidigare har den europeiska viljan att hitta sjövägen till Indien angetts som skälet till upptäcktsresornas epok inleddes. Utgår man från den tanken blir Afrika som ett sidospår, ett enda stort hinder som man var tvungen att runda för att nå till slutdestinationen. Men i den Born in Blackness argumenterar författaren Howard W. French för att utforskandet av Afrika – och att få ta del de enorma rikedomarna som Mansa Musa visat upp – var ett mål i sig självt. Afrika var sitt eget pris, sin egen slutdestination. På 1400-talet gick portugiserna i bräschen för att utforska Afrikas västra kust och korrespondensen de lämnade efter sig vittnar om deras försök att komma i kontakt med en mäktig kung som fanns längre in i fastlandet och sas styra över rike de kallade för ”Melli”.

Skriverierna och vittnesmålen om staden Timbuktus välstånd nådde också Europa och gjorde det till en mytomspunnen plats. Ryktena om stadens väldiga rikedomar fick exempelvis Storbritannien och Frankrike att sponsra expeditioner till det som kom att kallas för ”Afrikas Eldorado” ända in på 1800-talet, ovetande om att staden då sedan länge hade spelat ut sin roll som viktig metropol.

De kan inte ha vetat det då, men portugisernas utforskande av Afrikas kust på 1400-talet var påväg att förändra världen i grunden. Den skulle aldrig bli sig lik igen. Och för Afrika väntade ett nytt mörkt kapitel.

Läs mer:

Böcker:

Peoples and Empires of West Africa; West Africa in History, 1000–1800 av George Stride och Carolina Ifeka (1971)

Ancient and Mali av Nehemia Levtzion (1980)

In Search of Sunjata: The Mande Oral Epic as History, Literature and Performance av Ralph Austen (1999)

Corpus of Early Arabic Sources for West African History av Nehemia Levtzion och J.F.P. Hopkins (2000)

The History of Islam in Africa av Nehemia Levtzion och Randall L. Pouwels (2000)

Medieval West Africa: Views From Arab Scholars and Merchants av Nehemia Levtzion och Jay Spaulding (2003)

Empires of Medieval West Africa av David Conrad (2005)

Sundiata: An Epic of Old Mali av Djibril Tamsir Niane (2006)

A Cultural History of the Atlantic World, 1250–1820 av John K. Thornton (2012)

African Dominion: A New History of Empire in Early and Medieval West Africa av Michael A. Gomez (2018)

A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution av Toby Green (2019)

Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World by Howard W. French (2021)

Vetenskapliga artiklar

”The Thirteenth- and Fourteenth-Century Kings of Mali” av Nehemia Levtzion i The Journal of African History (vol. 4, nr 3, 1963)

”The Age of Mansa Musa of Mali: Problems in Succession and Chronology” av Nawal Morcos Bell i The International Journal of African Historical Studies (vol. 5, nr 2, 1972)

”The Inland Niger Delta Before the Empire of Mali: Evidence from Jenne-Jeno” av Roderick J. McIntosh och Susan Keech McIntosh i The Journal of African History (vol. 22, nr 1, 1981)

"History, Oral Transmission and Structure in Ibn Khaldun's Chronology of Mali Rulers" av Ralph Austen och Jan Jansen i History in Africa (vol. 23, 1996)