Djupt inne i regnskogarna i sydvästra delarna av nuvarande Nigeria utvecklades allt mer organiserade samhällen på 900-talet. Ett av dem benämnde sitt rike Igodomigodo och leddes av en kung med titeln ogiso, ungefär ”himlens härskare”. Under sig hade han ett råd av ärftliga dignitärer: uzama.
Metaller, tyger, salt och smycken utbyttes med de omkringliggande staterna och handelsvägarna sträckte sig långt. Jordbruk och handel skapade förutsättningar för specialiserat hantverk. En tradition av att tillverka trä- och terrakottaskulpturer växte fram, och med tiden kom även brons och mässing att få en framträdande plats i rikets konst.
Enligt en version av den muntliga traditionen gled kungadömet in i en period av instabilitet kring 1100- eller 1200-talet. Ogison tappade inflytande och folket ska ha bett kungen från den närliggande stadsstaten Ife att skicka över en person kapabel att leda nationen.
Kungen skickade sin son, prins Ọranyan, som tillsammans med en lokal Igodomigodo-kvinna fick sonen Eweka – den första i en ny dynasti av kungar kallade obas. Riket kom att kallas Edo, vilket var och fortfarande är namnet på befolkningen och deras språk. Även själva staden som territoriet centrerades kring kallades Edo. Idag är riket dock mer känt som kungadömet Benin, en stat som inte ska förväxlas med den moderna republiken med samma namn. Staden Edo kallas idag Benin City.
Eweka stabiliserade landet, men hans makt var inte absolut: uzamarådet hade fortfarande stort inflytande och spelade en avgörande roll i utnämningen av nya obas. En framtida oba skulle kraftigt förskjuta denna maktbalans till kungamaktens fördel. Men enligt den muntliga traditionen hade hans väg till tronen kunnat sluta helt annorlunda utan hjälp från en kvinna.
Emotan – en kunglig beskyddare
Kvinnan hette Emotan och försörjde sig som försäljare på marknaden i Benin City. Berättelserna om henne placerar hennes liv kring slutet av 1300-talet och första hälften av 1400-talet. Efter sin mans död ska hon ha flyttat in i en liten hydda intill marknaden, där hon också tog hand om barnen till andra marknadsbesökare. Det har gjort att hennes verksamhet i senare återberättanden har liknats vid stadens första dagis.
En av dem hon kom i kontakt med på marknaden var prins Ogun, en medlem av den kungliga familjen.
Ett par år tidigare hade hans pappa Ohen – den dåvarande kungen av Benin – avlidit och en maktkamp hade tagit vid. Ogun bannlystes av sin äldre bror och tvingades fly landet. Emotan träffade Ogun när han var tillbaka i Benin City för att utmana sin lillebror om tronen. Under åren som gått hade hans äldre bröder avlidit och hans yngre bror – Uwaifiokun – hade roffat åt sig titeln som oba.
Enligt den muntliga traditionen svepte Uwaifiokuns soldater fram på gatorna i jakt på Ogun, som gömde sig undan de ständiga räderna i Emotans hydda. Efter att ha undgått upptäckt smög han sig till palatset där han dödade sin bror och tog över styret. Som tack för hjälpen fick Emotan en position som Iyeki, en titel som gavs till den som ser till att marknadens regler upprätthålls.
När Emotan dog en kort tid senare lät Ogun plantera ett heligt träd på platsen där hon brukade sälja sina varor. Trädet föll på 1800-talet, men 1954 restes en bronsstaty på platsen där det en gång hade stått.
Enligt traditionen var det alltså delvis tack vare Emotans beskydd som prins Ogun kunde knipa titeln som oba av Benin omkring år 1440. För att markera sin upphöjning till kung tog han det nya namnet Ewuare, som översätts till ungefär ”problemen har upphört”.
Ewuare bygger sin makt
Innan Ewuare fått grepp om tronen hade mycket av Benins makt legat i händerna på uzamarådet, men under Ewuares styre underminerades det gradvis. Han skapade nya administrativa positioner under sig, byggde en mur runt palatset för att fysiskt separera det från resten av Benin City och odlade myten om sig själv.
Ända sedan riket grundades hade Benins högsta ledare ansetts ha en gudomlig koppling, något som Ewuare spädde på genom att inleda den årliga Igue-festivalen, ett firande tänkt att hylla hans övernaturliga krafter. Tids nog ansågs Ewuare kunna påverka allt från väder och skördar till fertilitet.
Ewuare tillskrivs också en förändring av successionsordningen som stärkte kungamakten på uzamarådets bekostnad: tronen skulle gå till obans förstfödde son, vilket begränsade rådets inflytande över valet av efterträdare.
Med ett utökat mandat inledde Ewuare en serie erövringar av närliggande samhällen, och i de byar och städer som togs över inrättade han administrativa ämbeten som han fyllde med sina allierade. Varje erövrad region innebar fler människor att beskatta och med de ökande intäkterna kunde de militära kampanjerna fortsätta. Från Benin City, rikets kärna, styrdes en rad mindre och delvis självständiga samhällen och landgränserna expanderade dramatiskt, från ett kompakt kungadöme till ett litet imperium.
Ett av rikets främsta kännetecken var den enorma Beninmuren, lokalt känd som iya. “Mur” är egentligen fel term, eftersom den snarare bestod av en gigantisk samling jordvallar som grävts fram för att dels skydda landet, dels skilja olika levnads- och odlingsområden.
Anläggningarna kring Benin City var särskilt omfattande, medan de på landsbygden ofta var mindre. Tillsammans har nätverket av jordvallar och diken uppskattats sträcka sig omkring 1 600 mil. Det rörde sig alltså inte om en enda sammanhängande mur, utan om ett stort antal sammanlänkade avgränsningar kring städer, byar och odlingsområden.
Dateringen av de olika delarna är osäker, men anläggningarna växte fram under många århundraden. Ewuare tros ha haft en viktig roll i utbyggnaden av huvudstadens försvarsverk. Idag ligger ”muren” i ruiner, ett resultat av erosion och krig. Sedan förfallet har befolkningen även använt bitar av vallarna som byggmaterial.
Benins blomstrande handel främjade konstscenen och Ewuare uppmuntrade fler att engagera sig i den. Koppar fortsatte att importeras längs handelsvägarna som Ewuare byggt ut och moderniserat. Rikets hantverkare skapade detaljerade föremål i trä och elfenben och använde importerad metall för att gjuta verk i mässing och brons.
En del av skulpturerna – idag kända som Beninbronserna – föreställde djur eller människor i kungliga regalier och användes i ceremonier, som delar av altare och som väggdekorationer. Ewuare är även den som anses ha populariserat användandet av korallsmycken, som än idag utgör en viktig del av den kungliga munderingen i sydvästra Nigeria.
På egna villkor
Ewuare regerade fram till sin död omkring år 1473, och lite mer än ett decennium senare kom de första européerna. Det var portugisiska utforskare som år 1485 rörde sig från stränderna in i regnskogen och till slut kom i kontakt med Benin. Snabbt insåg de att de hade att göra med ett stolt och självsäkert rike.
Byteshandel med bland annat peppar, bomullstyger och korallpärlor följde och 1514 skickades två beninska ambassadörer till Lissabon för att be om missionärer och efterfråga skjutvapen. Rådande regler förbjöd dock Portugal att sälja skjutvapen till icke-kristna, eftersom man var rädd för att de skulle hamna i muslimers händer. I A.F.C. Ryders artikel ”The Benin Missions” citeras ett brev som kung Manuel I av Portugal skickade till sin beninska motpart:
”När vi ser att ni har omfamnat kristendomens lärdomar som goda och trofasta kristna, finns det inget i vårt rike som vi inte gladeligen kommer att hedra er med, vare sig det är skjutvapen, kanoner eller andra krigsvapen för användning mot era fiender.”
Manillor, armband av brons, mässing eller koppar formade som en hästsko, producerades i Europa och skeppades ner mot den västafrikanska kusten där de kom att fungera som ett betalningsmedel för produkterna portugiserna köpte.
Afrikanerna de handlade med värderade manillorna olika och föredrog skilda mått och vikter. Även manillornas användningsområden skiftade. I Benin var det vanligt att smälta ner dem, varpå de närde landets produktion av brons- och mässingsskulpturer. Konstscenen frodades och flera av statyetterna kom även att avbilda portugisiska soldater, kompletta med svärd, stålhjälmar och musköter.
Handel med människor förekom också. Slaveri existerade i Benin långt före européernas ankomst och delades, enligt den nigerianske historikern Philip A. Igbafe, in i två kategorier. Förslavade som tillhörde oban och förslavade som ägdes av andra invånare i Benin.
I ”Slavery and Emancipation in Benin, 1897–1945” betonar Igbafe samtidigt att uttrycket evien-oba, bokstavligen ”obans slavar”, historiskt har missförståtts som att hela befolkningen bokstavligen var förslavad. I själva verket betecknade uttrycket monarkins undersåtar och underströk kungamaktens överordnade ställning. Även fria invånare använde det för att uttrycka sin gemensamma tillhörighet som obans undersåtar.
Slavhandeln med européer var till en början småskalig. Portugiserna var främst intresserade av att köpa slavar för att byta mot guld längre västerut vid sitt nybyggda fort Castelo de São Jorge da Mina, eller El Mina, i nuvarande Ghana. Men parallellt med att nya kolonier grundades i Amerika ökade efterfrågan på slavar. Omkring 1516 började Benin begränsa exporten av manliga slavar, sannolikt för att behålla arbetskraft och män som kunde användas i krig. Begränsningarna utvecklades till ett långvarigt exportförbud för män, medan handeln med förslavade kvinnor fortsatte.
Kungadömet förlitade sig även på försäljningen av tyger, elfenben och peppar. I den amerikanske historikern Christopher Ehrets bok The Civilizations of Africa – A History to 1800 beskrivs kvinnorna som de främsta producenterna av Benins bomullstextilier och de som framför allt drog ekonomisk nytta av tillverkningen. Textilhandeln bidrog därmed till att stärka deras ekonomiska och sociala ställning.
Från mitten av 1500-talet anlände brittiska köpmän till riket och i början på 1600-talet fick de sällskap av nederländska sjömän. Många europeiska vittnesmål finns nedskrivna om Benin Citys storlek och karaktärsdrag, men flera av dem är motsägelsefulla och baseras på andrahandskällor. I några av dem jämförs Benin City med städer som Lissabon och Amsterdam och får komplimanger för sina ”breda gator” och hus ”byggda i rader, i gott skick, nära varandra, som här i Europa”. I andra källor verkar betraktaren vara tämligen likgiltig inför staden.
Storbritannien och Nederländerna möttes av ett rike som var ganska ointresserat av att behaga dem. Benins insisterande på att handeln skulle ske på rikets villkor kan ha bidragit till att européerna på sikt vände sig mot andra mer samarbetsvilliga västafrikanska stater.
Mot slutet av 1600-talet präglades Benin av interna maktkamper som försvagade kungamakten, även om rikets fortsatta historia skulle rymma både kriser och återhämtningar. Deltagandet i slavexporten ökade åter, framför allt med människor som förslavats utomlands eller i kungadömets utkanter.
Förutom att försöka göra sig till en mer attraktiv handelspartner var det ett led i att trygga tillgången till skjutvapen och krut som man ansåg sig behöva för att kunna upprätthålla sin skakiga maktposition. Landgränserna var ofta flytande och expanderade eller minskade beroende på kungens förmåga att avkräva lojalitet från de omkringliggande samhällena. I jämförelse med andra västafrikanska riken, som Ashanti och Dahomey, blev Benins roll i slavhandeln dock aldrig särskilt stor.
Ett ökat deltagande i den internationella slavhandeln var en strategi som var effektiv under en tid och som riket kunde använda för att avvärja en mer omfattande kris. Men på 1800-talet skulle Storbritanniens insisterande på att diktera villkoren för byteshandeln mellan länderna utmynna i slutet för Benin som självständig stat.
En påtvingad handel
Kungadömet Benin fortsatte att existera som en regional makt långt in på 1800-talet, men på grund av tvister om tronföljden, konflikter med västafrikanska grannar och européernas intrång var tillvaron pressad.
Storbritannien gjorde flera försök att påverka Benin. I början på 1860-talet besöktes kungadömet av den brittiske utforskaren och konsuln Richard Francis Burton, vars rapporter beskrev Benin som ett samhälle utan moral där ”blodiga sedvänjor” och “ogrundad barbarism” regerade. Han påstod sig ha sett kroppar fastsurrade vid träd, där ögonen pickats av gamar, och platser där människoskallar låg utspridda som småstenar.
På så sätt kläddes försöken att överta Benins naturtillgångar i en moralisk skrud och uppdraget utmålades som en ädel strävan efter att utradera slavhandeln och offrandet av människor.
Människooffer förekom i Benin och ingick, enligt historikern James D. Graham, i religiösa riter samt vissa ceremonier och begravningar. Offren tros ofta ha varit förslavade eller kriminella som dömts till döden. Graham hävdar att dessa sedvänjor, brutala som de var, i regel var mer begränsade i omfattning än vad europeiska skildringar gav intryck av. Han menar att missförstånd, överdrifter och uppgifter baserade på rykten bidrog till bilden av Benin som en synnerligen blodtörstig stat.
Andra historiker har argumenterat för att människooffer blev vanligare mot mitten av 1800-talet som en konsekvens av att svaga obas använde religiösa idéer för att stärka sin ställning, eller som svar på att kristendomen och islam spred sig närmare och hotade lokala traditioner.
1892 pressades Ovonramwen, dåvarande oba av Benin, att skriva på ett avtal som gav britterna rätt till fri handel inom landet, garanterade att Benin skulle rådfråga Storbritannien inför vissa beslut samt utlovade ”allmänna framsteg mot civilisation”. Det kan bara spekuleras i huruvida kungen verkligen var medveten om vad han signerade. Kanske hoppades han få en mäktig allierad i britterna, kanske gick avtalets detaljer förlorade i översättningen.
För britterna var syftet uppenbart. I den nigerianske historikern Philip A. Igbafes The Fall of Benin citeras ett brev som den brittiske generalkonsulen Claude Maxwell MacDonald skickade till Storbritanniens utrikesdepartement:
”Det råder ingen tvekan om att Beninterritoriet är väldigt rikt och är av yttersta betydelse. Mineraler, gummi arabicum, kopal, palmolja, frön, etc., finns i stora mängder.”
Men Ovonramwen var inte övertygad om att britternas intresse endast grundade sig i ekonomiskt utbyte. Länge hade en folkgrupp kallad itsekiri fungerat som mellanhänder mellan Benins köpmän i regnskogarna inåt landet och européerna vid kusterna, och trots att avtalet utlovade fri lejd fortsatte Ovonramwen att kräva tull av itsekirihandlarna, vilket resulterade i högre priser för britterna. Det hörde dessutom till kungens befogenheter att stänga marknaderna om hans önskemål inte hörsammades, något han beordrade med jämna mellanrum.
Britterna försökte upprepade gånger förmå honom att ändra sig innan konflikten utmynnade i att Ovonramwen införde ett handelsförbud år 1896. Ursinniga brittiska köpmän förbannade både kungen och Benins ”ociviliserade” kultur.
Ett förödande nederlag
I oktober 1896 tog James Phillips över som generalkonsul. I ett brev till det brittiska utrikesdepartementet skrev han att han var övertygad om att den enda lösningen var att avsätta Benins kung och installera ett råd i hans ställe som kunde ”öppna upp” landet.
Den 2 januari 1897, innan departementet hunnit svara, gav han sig av mot Benin City, trots protester från itsekirihandlarna. Med sig hade han flera koloniala tjänstemän, representanter för brittiska handelsföretag samt ett par hundra västafrikanska bärare, betjänter och guider.
En så stor grupp var inte obetydlig och uppfattades som ett hot. Gruppen nåddes snart av ett sändebud som meddelade att kungen inte kunde ta emot dem eftersom han var upptagen med en ceremoni, men att Phillips var välkommen om en månad. Engelsmännen ignorerade meddelandet och gruppen fortsatte sin marsch.
Två dagar senare blev de anfallna av beninska soldater som gömt sig alldeles intill, dolda under den vildvuxna skogens buskar, löv och grenar. Endast två européer överlevde bakhållet som i västerländsk press blev känt som ”Beninmassakern”. I Sverige rapporterade till exempel Eskilstuna-Kuriren att en brittisk expedition ”i fullt fredlig afsikt” blivit överfallen och ”dödats till sista man”.
Berättelsen om britter som mördats i Afrikas mörka djungler av soldater, utsända av en ”barbarisk kung”, väckte förskräckelse i den västerländska pressen. Exempelvis skrev den svenska tidningen Nya Norrlänningen att ”konungen är anhängare till jujusekten” och ”gillar menniskooffer”. Tidningen ansåg att det var ”högst besynnerligt, att erfarna tjenstemän vågat närma sig sådana barbarer utan tillräckliga försigtighetsmått”, och kravet var tydligt: ”Konungen af Benin måste nu tuktas.”
Straffexpeditionen
Att tukta Benin var precis vad britterna planerade och nu hade de fått en anledning som många västerlänningar kunde sympatisera med. I februari 1897 anlände den så kallade straffexpeditionen med krigsskepp, maximkulsprutor, raketer och omkring 1 200 man rekryterade från alla håll och kanter i det brittiska imperiet. De rörde sig genom djungler och träskmarker mot Benin City och brände byar längs vägen. Väl framme i staden besegrade de snabbt försvarsstyrkorna. I Sverige konstaterade Ölandsbladet att britterna ”efter en förtviflad strid intagit den vilde och blodtörstige negerrkonungens af Benin huvudstad”.
De rapporterade förlusterna på den brittiskledda sidan var små. Hur många människor som dödades på Benins sida är däremot osäkert. Britterna använde kulsprutor, artilleri och raketer, men omfattningen av dödandet och hur många av offren som var civila är svårt att fastställa utifrån det bevarade källmaterialet.
I The Brutish Museums: The Benin Bronzes, Colonial Violence and Cultural Restitution hävdar den brittiske arkeologen Dan Hicks att attacken innebar massakrer på civila genom ”bombningen av städer och byar” och att civila, inklusive kvinnor och barn, föll offer för bränderna som britternas raketer gav upphov till.
Dan Hicks återgivningar har dock kritiserats, bland annat av den svenske arkeologen Staffan Lundén. I artikeln ”Distorting history in the restitution debate” ifrågasätter han beläggen för Hicks uppgifter om dödandets omfattning och civila massakrer genom bombardemang.
En påstodd stad av blod
I samband med erövringen av Benin City möttes britterna, enligt egen utsago, av “hiskeliga syner”. Enligt britterna hade mängder av Benin Citys förslavade och fångar offrats i en religiös rit med förhoppningen att motverka invasionen. De brittiska rapporterna avlöste varandra och vittnade om att ”hela staden var fylld av skallar och kroppar i varierande stadier av förruttnelse”. I Sverige citerades vittnesmålen i flera tidningar, vars beskrivningar av ”Blodstaden” måste ha satt skräck i läsarna och bekräftat fördomarna om det ociviliserade Afrika. Varbergsposten skrev exempelvis:
”Kom man innanför offerplatsernas mur, var anblicken ännu förfärligare. Vi funno sju stora med 14 till 16 fot höga murar omgifna offerplatser. Där inne funnos 50 fot långa offeraltare; längs murarna stodo i elfenben utskurna afgudabilder, till hvilka offrades. Framför hvarje afgudabild var en liten upphöjning, där förmodligen offret måste lägga sitt hufvud. Altarna voro alldeles öfverhöljda af lefradt och torkadt människoblod. Stanken var olidlig.”
I Loot: Britain and the Benin Bronzes skriver författaren Barnaby Phillips, som i arbetet med boken har intervjuat invånare i dagens Benin City, att det var svårt att få folk att prata om händelserna. Han spekulerar i att det eventuellt kan bero på att ett erkännande av att de inträffade på något sätt skulle legitimera oförrätterna som britterna begick mot Benin.
Flera av invånarna han pratade med avfärdade berättelserna som påhittade eller ansåg att man med dagens mått och människosyn inte kan förstå livet i 1800-talets Benin. Andra hävdade att blodbadet skedde under en sorts panik. Det omfattande människooffrandet ska i så fall inte ha varit anledningen till att britterna anföll, utan ha orsakats av själva invasionen. Dan Hicks poängterar att några av kropparna som britterna påträffade kan ha dödats av britterna själva under invasionen.
Oavsett omständigheterna kring det utbredda dödandet kunde Storbritannien nu ytterligare rättfärdiga sin attack. I väst blev narrativet att landet besegrade en sadistisk och djävulsdyrkande regim.
En skamlös plundring
Medan britterna hyllades för sitt införande av ”civilisation”, inledde man plundringen av Benins kulturarv. När soldater sökte igenom Benin City fann de hundratals, tusentals, föremål av historisk, konstnärlig och religiös vikt, inklusive Beninbronserna: föremålen i mässing, brons, trä och elfenben som stadens smeder och hantverkare skapat under sekler.
En del behölls av soldaterna som krigstroféer, men många såldes på auktioner för att hjälpa till att täcka kostnaderna för invasionen. Bland köparna fanns många västerländska museer samt privata samlare. I Sverige har Etnografiska museet haft en mindre samling i sin ägo. British Museum har över niohundra föremål från det historiska kungadömet Benin i sina samlingar.
När föremålen ställdes ut i Storbritannien uppstod en debatt om huruvida de verkligen var skapade av beninska hantverkare eller om de var gåvor från portugiserna, som hade besökt kungadömet redan på 1400-talet. Och om beninierna själva var upphovsmännen, måste väl portugiserna åtminstone ha visat dem hur de skulle bära sig åt för att skapa föremålen?
En annan teori var att de hade producerats av folk som ansågs ligga något närmare den vita ”rasen” – som egyptierna eller etiopierna. Diskussionen reflekterade den dåtida synen på subsahariska afrikaner som kulturellt underlägsna, men senare studier har fastslagit att skulpturerna började tillverkas före den första kontakten med européer och att de otvivelaktigt är av inhemskt ursprung.
Några av de mest slående stulna konstverken är elfenbensmaskerna som föreställer drottning Idia, mamman till Oba Esigie som styrde över Benin mellan cirka 1514 och 1550. Två nästan identiska exemplar finns på Metropolitan Museum of Art i New York och British Museum i London. Mindre varianter finns på Seattle Art Museum och hos en privat samlare. Ett exemplar som tidigare fanns på Linden-Museum i Tyskland återlämnades 2022.
Exakt hur många föremål som stals är omöjligt att veta eftersom inget protokoll fördes, men vanliga uppskattningar är att det rör sig om tusentals. Förutom handgjorda objekt stals även massvis med elefantbetar.
Det råder delade meningar om det exakta händelseförloppet, men klart är att Oba Ovonramwens palats, samt diverse monument och religiösa platser, snart stod i lågor. Elden spred sig och förstörde även civila hus, träd och buskage. Enligt vissa källor ödelades delar av den väldiga Beninmuren under britternas invasion.
När de insett att striden var förlorad hade Ovonramwen och hans adel flytt staden, liksom många av de vanliga invånarna som hade överlevt invasionen. För att undvika att styra över en stad i ruiner och för att locka tillbaka oban så att han kunde arresteras deklarerade britterna, enligt Philip Igbafe, att alla av Benin Citys förslavade som kom tillbaka till staden före sina herrar skulle få sin frihet. Flera slavar tog sin chans, vilket försvagade obans makt, och efter ett halvår på flykt återvände även han. Ovonramwen knäböjde framför en folksamling och kapitulerade formellt.
I september inleddes rättegången. Två av Ovonramwens rådgivare dömdes till döden och avrättades genom arkebusering samtidigt som britterna införde ett nytt, mer medgörligt råd. Ovonramwen skonades men släpades ut ur Benin City och sattes i exil i den nigerianska hamnstaden Calabar.
Kampen för att få föremålen tillbaka
Efter Benins fall blev staten en del av Storbritanniens växande nigerianska koloni. Sedan Nigerias självständighet 1960 har kraven på återlämning av de stulna föremålen ökat. 1976 bad landet exempelvis om att få låna en av elfenbensmaskerna för att fira Festac ’77, den stora afrikanska konst- och kulturfestivalen. British Museum vägrade med hänvisning till att masken var för skör för att transporteras.
Nigeria är inte ensamt om att kräva tillbaka förkoloniala klenoder från en västvärld som har svarat med att framföra kreativa argument för varför de bör behållas. Förklaringarna har inkluderat allt från att ursprungsländerna inte klarar av att ta hand om föremålen på ett adekvat sätt till att fler människor får chans att se dem om de ställs ut i metropoler som New York, London och Berlin.
Diskussionen om tillbakalämning har varit obekväm för amerikanska och europeiska museer eftersom den väcker den naturliga följdfrågan om varför objekten över huvud taget finns i västvärlden – en fråga som inte kan besvaras utan att gå in på grymheterna som begicks i kolonialismens namn.
Pressade har några västerländska museer gått med på att låna ut föremålen under en begränsad tid, något som föga förvånande inte har blidkat ursprungsländerna. De senaste åren har dock en förändring börjat kunna skönjas. 2018 uppskattade en fransk rapport att enorma mängder av Afrikas materiella kulturarv återfinns utanför kontinenten, och rekommenderade att Frankrike skulle skicka tillbaka alla objekt som införskaffats på oetiskt vis.
Hösten 2020 röstade även Frankrikes nationalförsamling för att permanent återlämna en mindre samling föremål till landets före detta afrikanska kolonier. Hösten 2021 ställdes tjugosex objekt stulna från Dahomey, som idag är en del av den moderna republiken Benin, ut i Paris en sista gång innan de återlämnades. Även Senegal har fått tillbaka ett 1800-talssvärd tillhörande den antikoloniale ledaren Omar Tall.
Frankrike är inte ensamt. Våren 2021 försäkrade universitetet i Aberdeen i Skottland samt konstmuseet Humboldt Forum i Berlin att de skulle återlämna sina Beninbronser. Sommaren 2021 fick de sällskap av Metropolitan Museum of Art i New York som utannonserade att de skulle överlämna två bronser. Under 2022 utlovade även parter som engelska Great North Museum: Hancock och Horniman Museum, amerikanska National Museum of African Art och National Gallery samt den tyska staten att de skulle lämna tillbaka sina bronser.
Flera av utfästelserna har också omsatts i handling. År 2022 överförde Smithsonian äganderätten till 29 Beninföremål till Nigeria, och 2025 återlämnade Nederländerna 119 föremål.
En fullständig repatriering av Beninbronserna samt andra afrikanska kulturarv är fortfarande långt borta och diskussionen har snarare handlat om en ombalansering där Nigeria och andra berörda afrikanska länder får överta en större andel av föremålen. I takt med att fler museer och stater väljer att ge tillbaka objekten ökar dock pressen på dem som hittills varit ljumma inför idén.
Vem ska förvalta de återlämnade skatterna?
Våren 2023 tog diskussionen en ny vändning när Nigerias dåvarande president, Muhammadu Buhari, genom en deklaration erkände Ewuare II, nuvarande ceremoniell oba av Benin City, äganderätt till de plundrade Beninföremålen. Han fick alltså ansvar för förvaringen och förvaltningen av dem som återlämnades. Beslutet gav därmed obaämbetet en central roll i föremålens framtid. Det innehöll samtidigt bestämmelser om säker förvaring och samarbete med erkända institutioner för att bevara dem.
Kritiker, både i väst och i Nigeria, har sedan dess hävdat att Beninbronserna, i form av världsskatter, bör visas upp offentligt och att återlämningskampanjen präglats av naivitet.
Försvarare av Buharis beslut menar å sin sida att det hela är en nigeriansk angelägenhet och att utländska parter inte har rätt att diktera hur landet hanterar sin egendom. Vissa menar även att det inte är mer än rätt att Ewuare II får ansvara för skulpturerna, eftersom många av dem en gång stals från det kungliga palatset. De påpekar också att Benins kungliga familj var den styrande makten vid tillfället och att den nigerianska staten ännu inte existerade vid plundringen.
Ewuare II har förespråkat ett kungligt museum där de återlämnade bronserna ska kunna visas. De tidigare planerna på att låta det separata museiprojektet Edo Museum of West African Art, numera Museum of West African Art (MOWAA), husera återlämnade föremål har däremot lagts åt sidan.
Konflikten om museets roll blev tydlig i november 2025, när anhängare till oban störde en förhandsvisning och den planerade öppningen sköts upp på obestämd tid.
Samtidigt har en del återlämnade bronser visats på National Museum i Benin City. Återlämnandena har därmed följts av en fortsatt strid om vem som ska förvalta kulturarvet och var det ska möta sin publik.
Läs mer:
Böcker:
Naukeurige Beschrijvinge der Afrikaensche Gewesten av Olfert Dapper (1668)
The Benin Massacre av Alan Boisragon (1897)
A Short History of Benin av Jacob Egharevba (1960)
Benin and the Europeans, 1485–1897 av A.F.C. Ryder (1969)
Africa and the Development of International Law av Taslim Olawale Elias (1972)
The Return of Cultural Treasures av Janette Greenfield (1989)
The Art of Benin av Paula Girshick Ben-Amos (1995)
History of Africa av Kevin Shillington (1995)
Dawn to Dusk: Folktales from Benin av Iro Eweka (1998)
The Civilizations of Africa – A History to 1800 av Christopher Ehret (2002)
Forgotten Africa: An Introduction to its Archaeology av Graham Connah (2004)
Encyclopedia of African History av Kevin Shillington (red.) (2004)
A History of Nigeria av Toyin Falola och Matthew M. Heaton (2008)
Heroic Africans: Legendary Leaders, Iconic Sculptures av Alisa LaGamma (2011)
Nigerian Women of Distinction, Honour and Exemplary Presidential Qualities av Jubril Olabode (2012)
Discovering the Kingdom of Benin av Amie Jane Leavitt (2013)
Britain’s Forgotten Wars: Colonial Campaigns of the 19th Century av Ian Hernon (2016)
The Brutish Museums: The Benin Bronzes, Colonial Violence and Cultural Restitution av Dan Hicks (2020)
Loot: Britain and the Benin Bronzes av Barnaby Phillips (2021)
Vetenskapliga artiklar:
”The Benin Missions” av A.F.C. Ryder i Journal of the Historical Society of Nigeria (vol. 2, nr 2, 1961)
”The Slave Trade, Depopulation and Human Sacrifice in Benin History: The General Approach” av James D. Graham i Cahiers d’Études Africaines (vol. 5, nr 18, 1965)
”The Fall of Benin: A Reassessment” av Philip A. Igbafe i The Journal of African History (vol. 11, nr 3, 1970)
”Slavery and Emancipation in Benin, 1897–1945” av Philip A. Igbafe i The Journal of African History (vol. 16, nr 3, 1975)
”The Origin of the Eweka Dynasty of Benin: A Study in the Use and Abuse of Oral Traditions” av Gbemisola Ajoke Akinola i Journal of the Historical Society of Nigeria (vol. 8, nr 3, 1976)
”The Annexation of Benin” av Thomas Uwadiale Obinyan i Journal of Black Studies (vol. 19, nr 1, 1988)
”The Origins of the Benin Kingship in the Works of Jacob Egharevba” av Stefan Eisenhofer i History in Africa (vol. 22, 1995)
”A Study of the Portuguese-Benin Trade Relations: Ughoton as a Benin Port, 1485–1506” av Michael Ediagbonya i International Journal of Humanities and Social Sciences (vol. 2, nr 2, 2015)
“Rapport sur la restitution du patrimoine culturel africain. Vers une nouvelle éthique relationnelle” (engelska: “The Restitution of African Cultural Heritage. Toward a New Relational Ethics”) av Felwine Sarr och Bénédicte Savoy (2018).
“Distorting history in the restitution debate. Dan Hicks’s The Brutish Museums and fact and fiction in Benin historiography” av Staffan Lundén i International Journal of Cultural Property (vol. 31, nr. 2, maj 2024)
Artiklar:
”Engelsk expedition nedhuggen” i Eskilstuna-Kuriren (13 januari 1897)
”England och konungen af Benin” i Nya Norrlänningen (16 januari 1897)
”Beninstaden eröfrad efter en vild strid” i Ölandsbladet (3 mars 1897)
”Människooffren i Benin” i Varbergsposten (31 augusti 1897)
”The Controversial Mask of Benin” av Alma Robinson för Washington Post (11 februari 1977)
”British Museum to Return Benin Bronzes to Nigeria” av Kieron Monks för CNN (14 december 2018)
”University of Aberdeen to Return Pillaged Benin Bronze to Nigeria” av Lanre Bakare för The Guardian (25 mars 2021, hämtad 17 september 2021)
”Benin Bronzes: Germany to Return Looted Artefacts to Nigeria” på BBC (30 april 2021)
“Ownership of the Benin Bronzes is Transferred from the Nigerian Government to Oba of Benin” av Francesca Aton för ARTnews (27 april 2023)
”Who Owns the Benin Bronzes? The Answer Just Got More Complicated” av Alex Marshall för New York Times (4 juni 2023)
“Where Does Repatriated African Artwork Really End Up?” av Ralph Leonard för UnHeard (27 januari 2024)
“Nigeria’s New Museum of West African Art Calls Into Question the Future of Encyclopedic Museums” av Chidinma Iwu för ARTnews (22 februari 2024)
”Nigeria Debates the Fate of Returning Benin Bronzes” av Noah Anthony Enahoro för New Lines Magazine (2 april 2024)
“Protesters in Nigeria disrupt opening of major West African art museum” av Ope Adetayo för Associated Press (10 november 2025)
“Political row delays opening of Nigeria’s Museum of West African Art” av Geraldine Kendall Adams för Museum Association (13 november 2025)