Claudette Colvin (1939-2026)
Claudette Colvin var juridiskt avgörande för att avskaffa bussegregationen – men passade inte in i rörelsens berättelse.
De flesta känner till Rosa Parks, som i december 1955 vägrade ge upp sin plats till en vit man på Montgomery, Alabamas segregerade bussar. Hennes protest blev startskottet för bussbojkotten i Montgomery, som i sin tur var en av den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsens signaturaktioner.
Men nio månader tidigare, den 2 mars 1955, gjorde den 15-åriga Claudette Colvin en liknande protest. Colvin föddes 1939, kom från en fattig familj och gick i en av Montgomerys segregerade svarta skolor.
En dag åkte hon och tre klasskamrater hem med en av bussarna, vars tio främsta rader var reserverade för vita trots att de flesta kollektivresenärer var svarta. Flickorna satte sig ändå i den vita delen. Under resans gång fylldes bussen med passagerare och när en vit kvinna tvingades stå bad chauffören de unga svarta tjejerna att flytta på sig. Hennes kompisar ställde sig upp men Colvin, som var politiskt intresserad, satt kvar.
Hon arresterades för brott mot segregationslagarna men vidhöll sin konstitutionella rätt att få sitta var hon ville. Colvin var inte den första att någonsin protestera på det här sättet, men hon utmärkte sig genom att trots sin unga ålder vilja ta fallet vidare. Hon tog kontakt med Fred Gray, en av Montgomerys två svarta jurister.
Svarta amerikaner utsattes regelbundet för våld av polisen, Ku Klux Klan eller helt vanliga vita amerikaner. För många aktivister var det därför högprioriterat att försöka minimera riskerna.
Detta var innan Malcolm X hade blivit en rikskänd politisk kraft och långt innan the Black Panthers bildades – inom medborgarrättsrörelsen dominerade fortfarande idén att svarta hade störst chans till juridiska framsteg om man uppfattades som proper, vältalig och praktiserade icke-våld.
Det var en idé som aktivisterna höll fast vid, trots att polisens batonger, vattenkanoner och schäfrar, samt segregationisternas rep, facklor och bomber gjorde sitt bästa för att motbevisa dem.
Av dessa anledningar var ledarna för den lokala medborgarrättsrörelsen länge tysta om Colvins fall. Hon var ung, hade inget jobb, kom från en enkel bakgrund och blev dessutom snart gravid med en man hon inte var gift med. Man var rädd för att vit media för enkelt skulle kunna plocka isär henne och utmåla henne som moraliskt förkastlig.
Därför blev senare Rosa Parks – 42 år gammal och respekterad medlem i medborgarrättsorganisationen NAACP – den mediala frontpersonen för bussbojkotten. Sannolikt spelade även kolorism in, då Colvin var mörk medan Parks var ljus och därför, enligt rådande syn på ras, uppfattades som mindre hotfull och mer sympatisk.
Parks spelade en enorm roll i mobiliseringen av stöd för kampen. Men rent juridiskt hade Colvin en större påverkan. Hon var en av fyra målsägande i det monumentala Browder v. Gayle-fallet – tillsammans med Aurelia Browder, Susie McDonald och Mary Louise Smith – som 1956 ledde till att en federal domstol slog fast att bussegregation stred mot konstitutionen. Ett beslut som senare fastställdes av USA:s högsta domstol.
Efter all uppståndelse flyttade Colvin till New York där hon under större delen av sitt arbetsföra liv jobbade som vårdbiträde.
Idag kom nyheten att Colvin har dött, 86 år gammal. Hon var en av medborgarrättsrörelsens mer dolda giganter, och hennes liv är en påminnelse om att det bakom de allra kändaste ikonerna alltid finns personer vars bidrag och insatser är ovärderliga – osynliggjorda människor som förändrar, även när de aldrig blir de namn som historien helst minns.
En lika viktig lektion i dagens motståndsrörelser.