Folkmordet i Gazas historiska paralleller
Förnekelse och påtvingad svält då och nu
Listan kan naturligtvis göras ännu längre men när jag tänker på det livesända folkmordet i Gaza är det två historiska paralleller som dyker upp först.
Folkmordsförnekarna – de som hellre fördömer demonstranter än israeliska ministrar som rakt ut säger att de ska förgöra Gaza, eller som upprörs mer över slogans och konstverk än tiotusentals mördade och desto fler lemlästade civila – kastar mig tillbaka till våren 2004, då jag som 17-åringen för första gången läste Philip Gourevitchs We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families, en bok om folkmordet i Rwanda.
En av flera minnesvärda passager var den om hur Bill Clinton-administrationen länge förbjöd sina anställda från att beskriva katastrofen som ett folkmord:
New York Times rapporterade om det redan när det begav sig. Det här citatet är från en artikel publicerad i tidningen den 10 juni 1994:
”I ett försök att undvika ökad moraliskt grundad press att stoppa massmorden i Rwanda har Clintonadministrationen instruerat sina talespersoner att inte beskriva dödsfallen där som folkmord, trots att vissa högt uppsatta tjänstemän anser att det är precis vad de representerar.
Det beslutet har gjort administrationen oense med FN:s generalsekreterare och en grupp framstående experter som säger att det inte råder någon tvekan om att våldet, som sägs ha dödat minst 200 000 människor och kanske så många som 400 000, är en del av den avsiktliga och utbredda utrotningen av en folkgrupp.
Men amerikanska tjänstemän säger att en så tydlig stämpel skulle kunna provocera fram offentliga krav på åtgärder som administrationen är ovillig att vidta. Istället för att jämföra massakern med till exempel dödsfallen under Röda Khmererna i Kambodja har utrikesdepartementet och nationella säkerhetsrådet utarbetat riktlinjer som instruerar talespersoner att endast säga att ’folkmordshandlingar kan ha inträffat’.”
Naiv som jag var då, ungdomligt övertygad om att de grövsta av människans kapitel låg bakom oss, kunde jag knappt föreställa mig en värld som skulle tillåta det att hända igen.
Men nu står vi här ännu en gång. Och vår patetiska svenska regering har först nu, i juli 2025, börjat prata om att ”mana på” för att EU ska ”se över” associationsavtalet med Israel. Men naturligtvis bara en del av det. Att helt riva det kommer inte på tal.
Även om man enbart skulle utgå från saker som hänt sedan hösten 2023 (vilket man inte bör) är det här något som regeringen, om den ens varit någorlunda potent, borde fört fram typ andra veckan i oktober det året, när det var alldeles uppenbart vad Israel var på väg att göra med Gaza.
De israeliska ministrarna var ju öppna med det från början: allt prat om palestinier som ”mänskliga djur”, allt snack om att palestinier bär kollektivt ansvar för 7 oktober, löftena om att strypa tillgången till mat, vatten och medicin, fantasierna om att atombomba Gaza, drömmarna om att annektera allt större delar av Palestina.
Det är för sent för verkningslösa ord från svenska ministrar, floskler om att de ”driver på” Israel att släppa in nödhjälp eller ”manar” Israel om att värna internationell rätt. Svidande sanktioner. Omedelbar bojkott. Fullständig isolering. En regelrätt intervention? Det är vad som behövs.
För just nu svälts Gazas resterande befolkning medvetet ihjäl av Israel. Medan de palestinier som vågar sig ut till de nyinrättade distribueringscentren riskerar att bli offer i de nästan dagliga massakrerna.
Igår varnade över 100 hjälporganisationer, däribland Rädda Barnen och Läkare utan gränser, för att massvälten kommer att spridas okontrollerat om inte omvärlden agerar. Men obegripligt nog, omänskligt nog, saknas den ”politiska viljan”.
Många historiska folkmord har fulländats, inte främst med vapen, utan genom gärningsmännens skapande av såna fasansfulla förhållanden att hunger och sjukdomar blir de slutgiltiga bödlarna.
Ta Tysklands folkmord i Namibia 1904-1908 som exempel. Tyskarnas kolonisering av området inleddes på 1880-talet och den våldsamma behandlingen av lokalbefolkningen utmynnade i att två folkgrupper, nama och herero, gjorde väpnat motstånd.
I juni 1904 anlände general Lothar von Trotha, en veteran i tyskarnas koloniala armé. Med sig hade han 6000 soldater, fler än det fanns tyska nybyggare i kolonin, och en övertygelse om att motståndet endast kunde krossas genom terror. I Martin Merediths The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed, and Endeavor citeras ett av Von Trothas uttalanden:
”Jag känner tillräckligt många stammar i Afrika. De är sig lika på så sätt att det enda som får dem att ge vika är våld. Min policy har varit och kommer fortsätta att vara att bruka våld genom ren terror och till och med grymhet. Jag ska förinta de rebelliska stammarna genom att utgjuta en ström av blod och pengar. Endast då kommer det att vara möjligt att så någonting nytt och bestående.”
Och visst skedde regelrätta strider. Herero- och namaklanerna lyckades till och med vinna vissa slag. Men de moderna tyska vapnen – artilleri och kulsprutor – blev till slut övermäktiga.
Efter en avgörande strid vid Waterberg sommaren 1904 tvingades 50 000 hereroer, de allra flesta civila, ut i Kalahariöknen. Tyskarna jagade efter och avrättade så många eftersläntrare som möjligt. Men eftersom de inte skulle hinna ifatt alla och deras egna vattenransoner var på väg att ta slut, fattade von Trotha beslutet att spärra av alla kända vattenhål och att bevaka gränsen till öknen. De hereroer som återvände eller försökte uppsöka källorna skulle skjutas på plats.
Det flyende hererofolket dog fort, de allra flesta av törst. Frenetiskt grävde de hål i marken i hopp om att hitta vatten och de hade bara torra buskage som skydd mot de kalla nätterna. Döda människor och boskap låg utspridda som strössel längs riktningen de färdades.
Men von Trotha var inte nöjd. I början på oktober 1904 utfärdade han “Vernichtungsbefehl”, utrotningsordern:
”Jag, den store generalen för de tyska trupperna, adresserar hererofolket med detta brev. Hereroerna är inte längre tyska subjekt ... Hereroerna måste lämna landet. Annars kommer jag att tvinga dem med vapen. Inom de tyska gränserna kommer varje herero, beväpnad eller obeväpnad, med eller utan boskap, att skjutas.”
Patruller formades för att leta rätt på hereroer som fortfarande befann sig i kolonin, dels de som överlevt slaget vid Waterberg men inte lyckats fly in i öknen, dels de 20000- till 30000 hereroer som var bosatta på andra håll i landet. De samlades ihop och sköts, stacks ihjäl, brändes inne eller hängdes. Varken kvinnor, barn eller äldre skonades.
Ibland lurades hereroer fram med försäkringar om att de var i säkerhet, för att minuter senare massakreras. Trots att utrotningsordern bara gällde hereroer hade tyska soldater ibland svårt att skilja på lokalbefolkningen och medlemmar av andra folkslag dödades också.
Av ekonomiska skäl fanns det dock makthavare i Tyskland som såg värdet i att hålla hererofolket vid liv som billig arbetskraft. I början på 1905 byggdes därför anstalter som kom att inhysa infångade hereroer, majoriteten kvinnor och barn. Mängder av hereroer som överlevt perioden i vildmarken genom att äta insekter och rötter överlämnade sig själva. De svältande benranglen stapplade fram och föll ihop framför soldaternas stövlar.
Platserna de fördes till var rena koncentrationsläger. Eller ”humanitära städer” som israeliska ministrar kanske hade kallat det idag. Enheterna låg i närheten av tyska bosättningar så att fångarna skulle finnas till hands för diverse arbeten, som att anlägga tågräls, bygga vägar eller lasta av och på fartygstransporter. Många hyrdes även ut till företag eller privatpersoner, som använde dem i hushållet eller som fältarbetare.
I lägren trängdes de ihop i överfulla salar omgärdade av taggtråd, de fick endast lite okokt ris och mjöl till mat och tvingades jobba från att solen gick upp till långt in på natten, hela tiden utsatta för kroppsbestraffning. Heinrich Vedder, en tysk missionär som besökte lägret vid hamnstaden Swakopmund, vittnade om att fångarna ”drevs till döden som om de vore boskap, och som boskap blev de också begravda”.
Terrorn var metodisk och tjänade ett syfte, något som framgår i ett brev skrivet av Tyska Sydvästafrikas viceguvernör Hans Tecklenburg och som citeras i David Olusoga och Casper W. Erichsens Kejsarens förintelse Tysklands bortglömda folkmord:
”Ju mer hereroerna genom sina egna kroppar får uppleva konsekvenserna av upproret, desto mindre kommer de följande generationerna vara benägna till revolt ... De framtida generationerna, som möjligtvis kommer att vara något uppblandade med damarablod, kommer på så sätt redan med bröstmjölken insupa en underlägsenhet i förhållande till den vita rasen.”
Hösten 1905 utlyste von Trotha en liknande utrotningsorder riktad mot namafolket som gick samma öde till mötes i koncentrationslägren. När tyskarna var klara hade de haft ihjäl upp till 80 procent av hererofolket och omkring hälften av namafolket.
”Hur kunde det hända” var frågan jag ställde mig då, som en aningslös tonåring. Idag vet jag.
Vi har i snart två års tid sett hur Israel jämnat Gaza med marken, mördat nästan 60000 människor och skapat en hel generation av barn utan armar, ben och föräldrar. Nu svälter de aktivt de som hittills överlevt och är i färd att förverkliga drömmarna om en fullständig etnisk utrustning av palestinierna. Allt medan kamerorna rullat och våra politiker låtit det ske.
”Hur kunde det hända?” borde för evigt vara diskvalificerad som en genuin fråga.
Läs mer:
Let Us Die Fighting av Horst Drechsler (1966)
Kejsarens förintelse: Tysklands bortglömda folkmord av David Olusoga och Casper W. Erichsen (2014)