Patrice Lumumba och Kongos saboterade frigörelse
Häromveckan skedde ett oväntat genombrott i fallet på ett av historiens grövsta och mest uppmärksammade politikermord. En belgisk domstol beslutade att den belgiske diplomaten och förre EU-kommissionären Étienne Davignon, 93 år gammal, ska kunna ställas inför rätta för hans inblandning i mordet på Patrice Lumumba, Kongos förste premiärminister.
Men vem var Lumumba? Varför mördades han? Och vad blev konsekvenserna? Det här är berättelsen om Kongos saboterade frigörelse.
Patrice Lumumba föddes 1925 i Belgiska Kongos Kasaiprovins. Han hade bara några års utbildning, vilket var vanligt då kongolesers skolgång begränsades av den belgiska kolonialmakten, men beskrevs som ambitiös och intelligent. På egen hand kompletterade han sina studier och lärde sig att prata flytande franska.
Efter att ha tillbringat sitt unga vuxna liv som ölförsäljare och posttjänsteman avtjänade han ett ettårigt fängelsestraff för förskingring i mitten av femtiotalet. 1958 gick han samman med andra unga kongoleser och grundade partiet Mouvement National Congolais (MNC). Med sin penna och sina retoriska färdigheter blev Lumumba – långsmal, stilig och karismatisk – en populär röst i kampen för självständighet.
Krav på frihet hade höjts tidigare, men på femtiotalet blåste den revolutionära andan liv i motståndet. I januari 1959 bröt protester ut i Léopoldville, dagens Kinshasa, och intensiteten chockade belgarna som tvingades utlova ett vagt reformpaket.
Detta var en tid av politisk organisering i Belgiska Kongo och i början på 1960 hade över hundra politiska grupperingar formats. Nästan alla vilade på en grund av etnisk tillhörighet – naturligt i en etniskt heterogen nation där invånarna tvingats samman inom artificiella landgränser. Men Patrice Lumumbas parti utmärkte sig genom att tala om en nationell identitet och rikta sig till alla kongoleser.
De växande protesterna fick belgarna att inse att de höll på att tappa kontrollen – i somliga provinser hade befolkningen redan slutat betala skatt och erkände nu bara sina lokala partier hellre än den koloniala administrationen.
I januari 1960 bjöd Belgien in ledarna för tretton av de nya kongolesiska partierna till ett historiskt möte i Bryssel. Lumumba, som ett par dagar tidigare återigen hade fängslats – denna gång anklagad för uppvigling – släpptes och tilläts delta i sammankomsten, då han hade för stort inflytande för att exkluderas. Detta var första gången Belgien involverade kongoleser i beslutsfattandet.
Belgarna hoppades kunna övertyga kongoleserna om en långsam övergång till självständighet. Tvärtom möttes de av en enad front av kongolesiska ledare som krävde självständighet redan i juni samma år.
Kolonialmakten gick med på kravet. Val stundade i maj och planen var att stödja Belgienvänliga mittenpartier och på så sätt behålla sitt inflytande.
Men genom Patrice Lumumbas förmåga att trollbinda publiken med sina sprakande tal blev MNC valets största parti, dock utan egen majoritet. En politisk överenskommelse gjorde att Joseph Kasavubu från partiet Abako blev president och Lumumba premiärminister. Det nya landet fick namnet Republiken Kongo.
En tumultartad nationaldag
Både belgiska och kongolesiska dignitärer närvarade på självständighetsceremonin den 30 juni, som markerade slutet på kolonialiseringen och sjuttiofem år av förtryck, segregation, ekonomisk exploatering och massmord.
Även kung Baudouin av Belgien deltog. I ett tal gratulerade Baudouin Kongo för att ha nått frihet med hjälp av belgisk ”civilisering”. Klädd i en snövit uniform prydd med diverse hedersmedaljer beskrev han Kongos självständighet som kulmen på det arbete hans anfader Leopold II inlett i slutet av 1800-talet – samme Leopold II som bar ansvaret för upp till tio miljoner kongolesers död. Baudouin kallade även Leopold II för ett geni och rådde kongoleserna att inte ersätta systemen som Belgien inrättat innan de var säkra på att de kunde styra bättre själva.
Patrice Lumumba hade inget tal schemalagt. Men medan han lyssnade på Baudouins ord bestämde han sig för att kringgå dagordningen. I slutet av ceremonin ställde han sig upp och bemötte Baudouins historierevision. I en lång och metodisk genomgång belyste han Belgiens många brott: den systematiska rasismen, den giriga utsugningen, den inhumana behandlingen av Kongos invånare.
Lumumbas tal rev ner applåder från de kongolesiska åhörarna men gjorde belgarna vansinniga och sargade hans relationer med den före detta kolonialmakten. I belgisk press utmålades han som en våldsam fanatiker.
Utmaningarna hopar sig
Kongo befann sig i en diplomatisk kris men landet var äntligen fritt. Dessvärre hägrade en serie monumentala prövningar vid horisonten. De många åren av särbehandling och förtryck gjorde att Kongo helt saknade utbildade läkare och gymnasielärare. 1960 fanns det endast trettio kongoleser med universitetsutbildning – detta i ett land nästan lika stort som hela Västeuropa. Det huvudsakliga området de tillåtits avancera inom var kyrkan och vid självständigheten hade omkring femhundra kongolesiska präster utbildats.
Dessutom hade Belgien genomfört en slags ekonomisk kupp. Efter det politiska mötet i januari 1960 som fastslog att landet skulle bli självständigt, hölls en ny konferens för att reda ut en rad ekonomiska frågor. Men eftersom sammanträdet inföll i april och maj, när Kongos ledare var upptagna med valkampanjen, representerades deras intressen av mindre kvalificerade delegater.
Nyutexaminerade kongolesiska universitetsstudenter ställdes mot erfarna belgiska politiker som under förhandlingarna la beslag på viktiga ekonomiska tillgångar genom att privatisera bolag som den belgiska staten tidigare ägt delar av, samtidigt som skulderna landet samlat på sig togs över av den nya kongolesiska staten.
Av förklarliga skäl saknade Kongos nya ledarskikt erfarenhet av att styra en nation. Många politiker såg äntligen sin chans att åtnjuta den privilegierade ställning som dittills varit förbehållen europeiska kolonisatörer, och parlamentets första beslut var att rösta igenom en höjning av ledamöternas årliga ersättning från hundratusen franc till en halv miljon. Lumumba, varse om vad en sådan löneökning skulle signalera, var en av få att protestera.
Kongokrisen blir ett faktum
Ett annat problem var bristen på högkvalificerade kongoleser, som gjorde att många tunga tjänster fortsatte att innehas av vita européer. Force Publique, den gamla koloniala armén som nu bestod av tjugotusen man, var inget undantag. Belgaren Émile Janssens var fortfarande general och kommenderade alltså en svart armé.
Den 4 juli, inte ens en vecka efter självständigheten, vägrade soldater i Léopoldville att lyda order och krävde löneförhöjning. Dagen efter kallade Janssens soldaterna till arméhögkvarteret, där han tillkännagav att Kongos nyvunna frihet inte skulle innebära några skillnader för dem: de skulle inte avancera och fortfarande lyda under en grupp vita officerare. Med en krita skrev han ”före självständighet = efter självständighet” på svarta tavlan.
Force Publiques kongolesiska soldater blev rasande. Samma natt, i en spontan revolt, gjorde flera av dem myteri.
Lumumba anklagade Belgien för uppvigling och sparkade Janssens. I ett försök att blidka soldaterna döpte han om armén till Armée Nationale Congolaise, befordrade alla kongolesiska soldater och bytte ut europeiska officerare mot kongolesiska.
Trots Lumumbas vädjan fortsatte soldaternas revolt. Många kongoleser, inte bara de i armén, förväntade sig mer eller mindre omedelbara samhällsförbättringar och tyckte att reformtakten var alldeles för långsam. Att politikerna stoltserade med fullproppade plånböcker och nya bilar gjorde bara saken värre.
Nu började ilskan även riktas mot europeiska civila. Armén splittrades i olika fraktioner, vissa lojala endast mot sig själva, andra mot ett visst parti eller en särskild folkgrupp. Plundring, mord och våldtäkter avlöste varandra medan tusentals vita flydde landet.
Den 10 juli skickade Belgien in sin militär, officiellt för att skydda sin befolkning, men de tog också kontroll över nyckelpositioner i landet, vilket Lumumba såg som en krigsförklaring.
Dagen därpå intensifierades kaoset ytterligare. Moïse Tshombe, som styrde över Katanga – en provins vars koppargruvor stod för en tredjedel av Kongos intäkter – utropade regionen till en självständig stat. I ryggen hade han både belgiska militära rådgivare och gruvföretag, däribland Union Minière du Haut-Katanga (UMHK), världens tredje största kopparproducent. Företaget slutade betala skatt till Kongo, uppmanade Belgien att formellt erkänna Katanga och hjälpte till att finansiera Tshombes utgifter.
Mindre än två veckor efter Kongos frigörelse höll landet på att kollapsa. Hur Lumumba valde att hantera den explosiva situationen skulle bli avgörande för nationens framtid. Och hans eget liv.
Lumumba satsade sina kort på FN, som under ledning av Dag Hammarskjöld såg det som ett tillfälle att demonstrera organisationens fredsbevarande potential. Inom ett par dagar flögs FN-styrkor in för att återställa lag och ordning.
Lumumba krävde att FN också skulle kasta ut de belgiska soldater som kopplat greppet om regioner runtom i landet. Den 14 juli 1960 antog FN en resolution som begärde Belgiens tillbakadragande.
Lumumba fortsatte att pressa FN, möjligen ovetande om exakt hur reglerat dess mandat var, och ombad organisationen att hjälpa Kongo återta utbrytarstaten Katanga. När FN avböjde, med hänvisning till att de inte hade rätt att påverka Kongos inrikespolitik, anklagade Lumumba organisationen för att företräda Belgiens intressen. Även USA tackade nej till en militär intervention.
Parallellt utropade Kasai, Kongos mest diamantrika provins, sin självständighet den 9 augusti 1960. I ren desperation vände sig Lumumba till Sovjetunionen för assistans, som svarade med att tillhandahålla militära fordon.
Med stor möda kunde den kongolesiska armén slå ner revolten i Kasai. Men priset blev högt. 250 000 människor drevs på flykt och de internationella rapporterna om att den kongolesiska armén massakrerat civila var förödande för anseendet.
Ett annat problem var att Lumumba, genom att bjuda in Sovjet, bidrog till att göra Kongo till ett av kalla krigets huvudarenor. Förutom den gamla fienden Belgien hade han nu gjort sig ovän med både USA, FN och medlemmar av sin egen regering, som argumenterade för en mer återhållsam retorik och politik. I väst växte rädslan för att en kommuniststat höll på att bildas i hjärtat av Afrika och under sommaren varnade CIA-chefen Allen Dulles för att Lumumba var en ny Fidel Castro ”eller värre”.
Kvällen den 5 september 1960 hördes president Joseph Kasavubus röst i ett radioframträdande. På sitt tafatta manér läste han upp ett förskrivet meddelande som avslöjade att Lumumba med omedelbar verkan hade avskedats. Både massakrerna i Kasai, som i västerländsk press beskrevs som folkmord, och kommunistanklagelserna skapade ett gyllene tillfälle att göra sig av med den allt mer oberäknelige ledaren.
Men några timmar senare var det Lumumbas välbekanta stämma som ekade ur radioapparaterna, med budskapet att det var han som i själva verket hade sparkat presidenten. Den politiska förvirringen var total.
I väst såg man Lumumba som eskalerande irrationell och temperamentsfull. På varsitt håll började CIA och Belgien planera för hans permanenta ”radering”.
När läget inte såg ut att kunna bli mer komplicerat utannonserade Joseph-Désiré Mobutu att han temporärt hade ”neutraliserat” de rivaliserande Joseph Kasavubu och Patrice Lumumba.
Mobutu hade bakgrund inom Force Publique och som journalist, var tidigt med i MNC och hade fungerat som Lumumbas personlige assistent och en av hans närmaste rådgivare. Under sommarens armémyteri hade han befordrats till överste och arméstabschef.
Vad Lumumba inte visste, eller inte ville tro på, var ryktena om att Mobutu ett par år tidigare hade rekryterats som informatör åt de amerikanska och belgiska underrättelsetjänsterna.
Nu tog han i praktiken över Kongo i en militärkupp. Revolten underlättades av CIA som bland annat sköt till vapen och de pengar Mobutu behövde för att säkerställa arméns lojalitet. Resultatet blev en interimsregering bestående av kongoleser som nyutexaminerats från universitetet. Joseph Kasavubu fick sitta kvar som president och de sovjetiska rådgivare som Lumumba tagit hjälp av kastades ut ur landet.
Själv sattes Lumumba i husarrest. En grupp FN-soldater hindrade hans fiender från att ta sig in, medan Mobutus soldater omringade hemmet och hejdade honom från att lämna bostaden.
Trots husarresten fortsatte Lumumba att insistera på att han fortfarande var premiärminister. Kongo var nu splittrat i fyra delar: Kasavubus och Mobutus regering i väst, med stöd av västvärlden, Lumumbas anhängare i öst, med stöd av Sovjet, samt de två ekonomiskt viktiga utbrytarstaterna Katanga och Sydkasai i söder, båda med stöd av belgiska bolag.
De amerikanska planerna på att oskadliggöra Lumumba fortskred i rädsla för att han när som helst skulle kunna göra politisk comeback. I oktober landade CIA-kemisten Sidney Gottlieb i Kongo. Det var samme man som nyligen varit inblandad i planerna på att lönnmörda Fidel Castro och som på 1950-talet hade lett forskningsprogrammet MK-Ultra, som med hjälp av olagliga metoder försökte uppnå beteendemodifikation, eller hjärnkontroll. Med sig hade han ett handbagage som innehöll ett dödligt gift tänkt att appliceras i Lumumbas tandkräm eller mat.
Månaden efter anlände en man med kodnamnet QJ/WIN till Kongo. Han hade rekryterats i Europa för att utföra mordet och beskrevs som en skrupelfri person med ett kriminellt förflutet.
Men komplotten föll samman när Larry Devlin, den lokala chefen för CIA:s operationer i Kongo, motsatte sig tillvägagångssättet. Han såg inte hur de skulle kunna infiltrera Lumumbas beskydd och ansåg att CIA redan var på god väg att göra sig av med Lumumba på andra sätt. Giftet dumpades i Kongofloden.
Skuggoperationen må ha avblåsts, men USA fortsatte att motarbeta Lumumba i de politiska finrummen. I flera veckor hade det på FN-kontoret i New York debatterats vilken av Kongos delegationer som skulle få representera landet – Lumumbas eller Kasavubus? Den 24 november, efter påtryckningar från USA, röstade FN:s generalförsamling för att bjuda in Kasavubus sändebud, ett internationellt erkännande av hans legitimitet.
En riskabel flykt
Lumumba insåg nu att hoppet var ute för att en FN-medling skulle återställa hans politiska makt. En regnig novemberkväll flydde han sin husarrest genom att gömma sig i en av de bilar som körde hem servicepersonalen efter dagens pass.
Målet var att ta sig till Stanleyville i öst där hans politiska stöd var som störst. Därifrån hoppades han kunna återta kontrollen genom en konkurrerande regering. Men hans flykt blev omtalad och snarare än att skynda till Stanleyville valde hans karavan, som inkluderade hans familj och närmaste allierade, att köra genom flera byar och samhällen där de möttes av jubilerande folkmassor. Beslutet fick han dyrt betala.
Strax före midnatt den 1 december, ungefär halvvägs till Stanleyville, nådde gruppen Sankurufloden. En bro saknades och de tvingades korsa det breda vattendraget i en liten båt. Lumumba ingick i den första gruppen att ta sig över medan hans fru och yngste son ingick i den som väntade kvar. Framme på andra sidan hoppade Lumumba på båten igen för att åka tillbaka och hämta sin familj. Men under tiden som gått hade Mobutus soldater hunnit ifatt dem. De lurade vid flodbanken.
Patrice Lumumba greps, misshandlades och transporterades till arméfängelset i Thysville, strax söder om Léopoldville, medan närvarande FN-soldater, under order om att inte ingripa, stod och tittade på. På vägen dit bevittnade flera journalister hur den kongolesiska armén sparkade och förnedrade Lumumba framför en oberörd Joseph-Désiré Mobutu.
Scenerna skadade FN:s anseende – hur kunde organisationen som hade en stor interventionsstyrka på plats, en styrka som dessutom lyckats skydda belgiska civila, nu stå handfallen medan den rättmätige premiärministern misshandlades framför omvärldens ögon?
Inte ens efter fängslandet av Lumumba kunde hans motståndare andas ut. En allierad till honom, politikern Antoine Gizenga, gick vidare med Lumumbas plan att i Stanleyville forma en regering som kunde utmana Joseph Kasavubus. För många invånare var Lumumba sinnebilden av Kongos frihet och trots att han var inburad fortsatte regeringen i Stanleyville att vinna stöd.
Under tiden uthärdade Lumumba hemska förhållanden i Thysville. Han hölls fången i en fuktig cell, förvägrades skor och att byta kläder och serverades hälsovådlig mat. Ändå lyckades han utöva sitt inflytande över soldaterna i fängelset. I januari 1961 revolterade flera av dem och Kasavubu och Mobutu tvingades ingripa personligen. De lyckades återställa ordningen endast genom att lova soldaterna mer pengar.
Ett dödligt beslut
Incidenten oroade amerikanska och belgiska politiker, som fruktade att Lumumba hade potentialen att genomföra en statskupp om han frisläpptes. Kasavubu och Mobutu ville göra sig av med Lumumba men var rädda för att en rättegång eller avrättning utförd av dem själva skulle vända befolkningen mot deras unga regering.
De tog beslutet att överlämna Lumumba till utbrytarstaten Katanga. Två andra politiska fångar gick samma öde till mötes: den före detta sport- och ungdomsministern Maurice Mpolo och senatens tidigare vicepresident Joseph Okito. Båda var kända som långvariga Lumumba-anhängare.
Den 17 januari flögs Lumumba, Mpolo och Okito till Élisabethville, Katangas huvudstad. Under den sex timmar långa flygningen misshandlades fångarna av soldaterna som eskorterade dem. Efter ett tag låste piloterna dörren till cockpit i ett försök att undslippa det traumatiserande ljudet av misshandeln och av rädsla för de okontrollerbara soldaterna.
Väl framme fördes Lumumba, Okito och Mpolo till ett tomt hus inte långt från flygplatsen, medan slagen – knytnävar, sparkar, gevärskolvar – fortsatte hagla. De släpades in i badrummet där de utsattes för regelrätt tortyr. Även några av Katangas ministrar och statens självutnämnde president, Moïse Tshombe, deltog i våldet.
Senare samma kväll, efter mörkrets inbrott, kördes fångarna till en avlägsen skogsglänta. Militärfordonens framlyktor lyste upp redan grävda gravar. En efter en radades de tre männen upp mot ett träd och avrättades. Med all hast flydde de inblandade mordplatsen. Lumumba var bara 35 år gammal.
I över fyrtio år vidhöll Belgien att landet inte varit inblandat i mordet på Lumumba. Men i den belgiske historikern och journalisten Ludo De Wittes bok De moord op Patrice Lumumba från år 1999 presenterades nya bevismaterial. Bland annat hjälpte belgiska rådgivare till att utarbeta planen att överlämna Lumumba till Katanga och belgiska officerare närvarade både under misshandeln och tortyren samt hade befäl över dödspatrullen.
Undanröjda spår
Lokalbor hade hört skottlossningen och upptäckte gravarna, så slarvigt igenfyllda att en arm stack upp ur marken. Dagen efter morden var belgare återigen på plats när liken grävdes upp. De lindades in i dukar, lastades ombord på ett fordon, transporterades långt därifrån och dumpades i djupare gropar.
Men de inblandades nervositet fick dem att några dagar senare gräva upp de ruttnande kropparna igen. Den här gången styckades de med en bågfil innan kroppsdelarna löstes upp i tunnor med svavelsyra. Benen och tänderna maldes ner och spreds för vinden. Lumumbas anhängare skulle inte ha någon fysisk gravplats att vallfärda till.
Inget uttalande ägde rum förrän den 10 februari, omkring tre veckor efter avrättningarna. Den officiella versionen av händelseförloppet var att Lumumba, Okito och Mpolo lyckats fly fångenskapen. Hittelöner utlovades. Tre dagar senare meddelade Katangas inrikesminister att ”rymlingarnas” kroppar hade påträffats – männen påstods ha upptäckts av lokala bybor som sedan mördade dem. Ministern vägrade avslöja detaljer om händelseförloppet eller var kropparna låg begravda, men visade upp dödsfallsintyg signerade av en belgisk läkare.
Runtom i världen – London, New York, Moskva, Warszawa, Amsterdam, Dakar, New Delhi – bröt protester ut mot mordet på Lumumba. I Belgrad samlades trettiotusen unga jugoslaver utanför Belgiens ambassad, som till slut stormades och vandaliserades. I Léopoldville ledde Lumumbas unga änka Pauline en demonstration utanför FN:s kontor. Hennes krav på att återfå Lumumbas kropp för en ordentlig begravning gick, av förklarliga skäl, inte att tillmötesgå.
Efter mordet på Lumumba fortsatte maktkampen i Kongo mellan olika fraktioner, blodigare och mer oöverskådlig för varje år. 1965 tog Joseph-Désiré Mobutu slutligen över i en ny militärkupp, den här gången högst ovillig att dela makten med någon. Läs mer om hans trettioåriga välde och hur det hänger ihop med den nuvarande humanitära katastrofen i Kongo här.
En segdragen ursäkt
Trots västerländska försök att utmåla Lumumba som en vansinnig extremist som enbart hade sig själv att skylla, har han i efterhand blivit en martyr och en global symbol för antiimperialism, självständighet och panafrikanism.
Strax efter utgivningen av Ludo De Wittes bok inledde Belgien en officiell utredning. 2002 presenterades resultatet. Belgien ansåg sig inte ha en direkt koppling till Lumumbas mord men medgav att landet hade ett ”moraliskt ansvar” då man inte hade förhindrat det. Utrikesministern Louis Michel bad formellt om ursäkt för Belgiens roll i mordet på Lumumba.
Den 30 juni 2020, inför sextioårsjubileet av Kongos självständighet och under den sommarens Black Lives Matter-protester, uttryckte kung Philippe av Belgien sin “djupaste ånger” för de ”förflutna oförrätter” och de ”smärtsamma episoder” som Belgien åsamkat landet under kolonialiseringen.
Det var första gången en belgisk monark erkände någon form av skuld, men kritiker var snabba med att påpeka att ånger inte är detsamma som en ursäkt. Adam Hochschild, författare till Kung Leopolds vålnad, boken som nytände intresset för Belgiens brott i Afrika, har sällat sig till dem som anser att landet bör betala skadestånd till Kongo.
Två år senare, sommaren 2022, återlämnade Belgien en guldtand som tillhört Lumumba. Hans familj tog emot den under en liten ceremoni i Bryssel.
Reliken var det enda som återstod av den mördade Lumumba och tanden hade länge behållits som en slags trofé av Gerard Soete, en belgisk poliskommissionär som deltog i styckningen av Lumumbas kropp. 2016 beslagtog den belgiska staten tanden sedan Soetes dotter visat upp den i samband med en tidningsintervju.
Under ceremonin bad den belgiska premiärministern Alexander De Croo om ursäkt för landets inblandning i mordet på Lumumba:
”För överföringen av Patrice Emery Lumumba till Katanga fick de dåvarande kongolesiska myndigheterna hjälp av belgiska diplomater, tjänstemän och militärer.
Den parlamentariska undersökningskommissionen drog därför slutsatsen att den belgiska regeringen visade en tydlig brist på omsorg om Patrice Lumumbas fysiska integritet och att den, efter hans mord, medvetet spred osanningar om omständigheterna kring hans död.
Flera ministrar i den dåvarande belgiska regeringen bär därför ett moraliskt ansvar för de omständigheter som ledde till detta mord.
Detta är en smärtsam och obehaglig sanning. Men den måste sägas.
Belgiska ministrar, diplomater, tjänstemän eller militärer kan ha saknat avsikt att låta mörda Patrice Lumumba – det finns inga bevis som styrker det. Men de borde ha förstått att hans överföring till Katanga utsatte hans liv för fara.
De borde ha varnat. De borde ha vägrat all medverkan till överföringen av Patrice Lumumba till den plats där han avrättades.
De valde att inte se. De valde att inte agera.
En man mördades för sina politiska övertygelser, sina ord, sina ideal.
Som demokrat finner jag detta oförsvarligt.
Som liberal finner jag det oacceptabelt.
Och som människa finner jag det avskyvärt.Jag vill också framföra en varm hyllning till de två andra män som avrättades samtidigt som Patrice Emery Lumumba: Maurice Mpolo och Joseph Okito.
Detta moraliska ansvar hos den belgiska regeringen har erkänts, och jag bekräftar det åter i dag, denna officiella dag då Belgien tar farväl av Patrice Emery Lumumba.”
De Croo fördömde också den belgiska koloniseringen i stort:
”Liksom slaveriet var den koloniala modellen i sig ett fördärvligt system. Det var just en modell – ett system – och det kastar en skamfläck över vårt lands historia.
Vi måste erkänna detta öppet och utan undanflykter om vi vill bygga en uppriktig och ärlig relation med de länder vi en gång ockuperade: Kongo, Rwanda, Burundi.
Den belgiska regeringen fördömer entydigt kolonialismen som ett system för styre och en ideologi – i Kongo, i Burundi, i Rwanda och på andra håll.
Detta system ledde till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, till många former av diskriminering och till en i grunden djupt problematisk syn på afrikaner hos vissa belgare.
Denna föreställning har lämnat spår som består än i dag och tar sig uttryck i rasism som fortfarande alltför ofta förekommer i det belgiska samhället.
Jag fördömer denna rasism med största kraft. Det är hög tid att en gång för alla sätta stopp för den.”
I skrivande stund är det ännu inte känt om och när rättegången mot Étienne Davignon ska inledas. 93 år gammal är han den enda inblandade i mordet på Lumumba som ännu är vid liv.
Läs mer:
Böcker:
The Political Economy of Third World Intervention: Mines, Money, and U.S. Policy in the Congo Crisis av David Gibbs (1991)
The Rise and Fall of Patrice Lumumba: Conflict in the Congo av Thomas R. Kanza (1994)
Peace Enforcement: The United Nations Experience in Congo, Somalia, and Bosnia av Jane Boulden (2001)
The Assassination of Lumumba av Ludo De Witte (2001),
The Congo: From Leopold to Kabila: A People’s History av Georges Nzongola-Ntalaja (2002)
The State of Africa: A History of the Continent Since Independence av Martin Meredith (2005)
Strategic Intelligence: Understanding the Hidden Side of Government av Loch K. Johnson (2006)
Legacy of Ashes: The History of the CIA av Tim Weiner (2007)
The Congo Wars: Conflict, Myth and Reality av Thomas Turner (2007)
Lumumba: Africa’s Lost Leader av Leo Zeilig (2008)
Congo: The Epic History of a People av David Van Reybrouck (2010)
Belgium and the Congo, 1885–1980 av Guy Vanthemsche (2012)
The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed, and Endeavor av Martin Meredith (2014)
Death in the Congo: Murdering Patrice Lumumba av Emmanuel Gerard och Bruce Kuklick (2015)
Katanga 1960–63: Mercenaries, Spies and the African Nation that Waged War on the World av Christopher Othen (2015)
Artiklar:
”The C.I.A. and Lumumba” av Madeleine G. Kalb för New York Times (2 augusti 1981)
Belgium must apologize for colonialism, face its racism” av Raf Casert för Associated Press (11 februari 2019)
”Belgian King Expresses ’Deepest Regrets’ For DR Congo Colonial Abuses” på BBC (30 juni 2020)
”The Widow Who Led A Bare-Chested Protest Against An Assassination” av Eromo Egbejule för OZY (5 juli 2020)
“Belgium returns Patrice Lumumba’s tooth to family 61 years after his murder” av Jason Burke för The Guardian (20 juni 2022)
“Patrice Lumumba: Why Belgium is returning a Congolese hero’s golden tooth” av Damian Zane för BBC News (20 juni 2022)
“Belgium prime minister officially apologizes for the death of Patrice Lumumba” av Jean-Pierre Stroobants för Le Monde (21 juni 2022)
“Belgian court sends ex-diplomat, 93, to trial over 1961 murder of Congo leader” av Jennifer Rankin för The Guardian (17 mars 2026)
‘”Africa Will Write Its Own History.’ Who Was Patrice Lumumba?” av Matthew Mpoke Bigg för New York Times (19 mars 2026)