Sudan befinner sig i fritt fall – medan omvärlden vänder bort blicken. Kolonialismens splittringar och oläkta inbördeskrig har lagt grunden till dagens katastrof, och jakten på landets rikedomar förvärrar folkets lidande.
Området som utgör Sudan har en rik historia som sträcker sig tillbaka flera tusen år. Men som modern nation har Sudan bara existerat sedan 1956, när landet vann sin självständighet. Sedan 1899 hade regionen styrts som ett kondominat av både Storbritannien och Egypten under namnet Anglo-egyptiska Sudan, men i praktiken var det britterna som bestämde.
Komplicerad syn på etnicitet
Redan långt innan britternas ankomst var Sudan ett etniskt varierat område med omkring hundra språk. Landets historia har ofta beskrivits som en konflikt mellan, något förenklat, de muslimska araberna i norr och de svarta afrikanerna i söder, som de flesta var kristna eller följde egna inhemska religioner.
Det är svårt att inte generalisera när man pratar om etnicitet i Sudan. Området har varit bebott sedan förhistorisk tid och här uppstod några av Afrikas allra tidigaste statsbildningar. Det inflytelserika Kerma växte fram för redan 4 500 år sedan, följt av riket Kush som under lång tid rivaliserade med Egypten om makten längs norra Nilen.
Från 600-talet e.Kr. började muslimer från Arabiska halvön att ta sig allt längre söderut från det Egypten man hade lagt under sig. De misslyckades med att erövra Sudan militärt, men gradvis växte nya handelsförbindelser fram. Slavhandel blev en central del, där människor från olika sudanesiska folkgrupper fördes bort till Egypten och vidare ut i den muslimska världen.
Under de kommande århundradena bosatte sig mängder av folkgrupper i Sudan, från beduiner österifrån till nilotiska folk längre söderifrån. Nya gemenskaper uppstod där språk, religion och identitet smälte samman.
På medeltiden trängdes kristna nubiska monarkier successivt bort av muslimska kungadömen på frammarsch, och på 1800-talet invaderade Osmanska riket via en av sina satellitstater i Egypten. Det gjorde befolkningen ännu mer blandad och skapade nya motsättningar kring land, makt och religion.
Förenklingen i att porträttera Sudans historiska konflikt som en strid mellan araber och afrikaner har sin grund i att landets olika folkgrupper under sekler har gift sig “över gränserna” och att ens identitet hänger på mer än bara hudfärg. Vilket språk man talar och tro man tillhör spelar minst lika stor roll.
En som identifierar sig som arab kan i princip ha lika mörk hudton som en som identifierar sig som afrikan. Och många identifierar sig helt enkelt som en mix. Det finns många olika tolkningar och ingen officiell hållning.
Klart är i alla fall att de som har styrt över Sudan, både före och efter självständigheten, regelbundet har eggat på denna uppdelning mellan ”svart” och “arab”, muslim och icke-muslim, i ett försök att behålla politisk makt.
Kolonial segregation
Under sitt styre satsade exempelvis britterna mest i norra Sudan. Det var där man byggde bevattningssystem, tågräls, hamnar, skolor och sjukhus. Södra Sudan lämnades outvecklat. Strategin, en del av det så kallade indirekta styret, var en taktik som britterna använde på många håll i Afrika och skälen var flera:
Det fanns dels en geografisk, ekonomisk och logistisk anledning. Norra Sudan låg närmare Medelhavet och Storbritannien, och var enklare att knyta till de redan existerande men ständigt växande handelsnätverken. Det var även där bomullsproduktionen, viktig för britternas textilindustri, hade som störst potential.
Men dåtida idéer om ras spelade också roll. Britterna ansåg att de muslimska “araberna” i norr låg närmare den vita rasen och därför var bättre lämpade för administration och ett viss mått av självstyre. Medan man såg på ”afrikanerna” i söder som primitiva och inkapabla av ta hand om sig själva.
Denna särskiljning skapade med åren en enorm politisk, ekonomisk, militär och kulturell ojämlikhet. Som en följd kom norra Sudan att dominera när landet blev självständigt. Av de omkring åttahundra jobben som britterna lämnade efter sig inom statsapparaten, gick bara sex till tjänstemän från södra Sudan.
I augusti 1955, ett halvår innan självständigheten, gjorde soldater i södra Sudan myteri när de insåg att de skulle ledas av nordsudanesiska officerare. Den nya regeringen lyckades slå ned revolten, men i november 1958 tog militären över makten i landet genom en kupp ledd av general Ibrahim Abboud.
Hans vision var att ena Sudan genom att sprida islam i söder. Moskéer byggdes, vilodagen ändrades från söndag till fredag och sydsudaneser begränsades i sin praktik av kristendom eller inhemska religioner.
Med den taktiken skulle freden inte hålla i sig länge.
Decennier av inbördeskrig
Under de kommande decennierna avlöste svaga regeringar, militärjuntor och statskupper varandra under det som kallas för det första sudanesiska inbördeskriget. 1972 nådde parterna ett avtal som fick slut på stridigheterna och inledde landets längsta sammanhållande period av fred.
Den varade i bara elva år. För de grundläggande tvisterna hade aldrig lösts och 1983 bröt Sudans andra inbördeskrig ut. Bakgrunden var komplicerad:
Landets centraliserade styre marginaliserade mångas politiska inflytande och det streds om kontroll över naturresurser – framförallt oljan som i slutet på sjuttiotalet hade upptäckts i söder.
I söder var man även upprörd över vad man ansåg var en fortsatt försummelse. Man hade för lite inflytande över ekonomin och saknade fortfarande betydande investeringar i olika infrastruktur- och utvecklingsprojekt.
1983 allierade sig Sudans dåvarande president Jaafar al-Nimeiry med Muslimska brödraskapets lokala gren i form av Hassan al-Turabis National Islamic Front (NIF) och introducerade sharialagar även i landets icke-muslimska södra delar. Detta såg många sydsudaneser som ett omfattande svek då de enligt det tidigare fredsfördraget hade lovats kulturell och religiös autonomi.
Förtrycket spred sig snabbt: samtliga av samhällets institutioner rensades på oliktänkande, politiska motståndare fängslades utan rättegång och dissidenter torterades.
Under ledning av översten John Garang föddes därför Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA) 1983, en rebellgrupp som sa sig strida för ett demokratiskt och sekulärt Sudan.
Kriget var förödande. Regimtrogna miliser ödelade byar man ansåg sympatisera med rebeller, internationellt bistånd undanhölls från svältande invånare och miljontals drevs på flykt. Men mellan 1986 och 1988 skedde framsteg i förhandlingarna och man föreslog bland annat vapenvila och en paus av sharialagarna.
Fredsförhoppningarna grusades dock 1989 då sudanesiska soldater återigen tog över i en militärkupp, denna gång ledd av översten Omar al-Bashir.
Omar al-Bashirs trettioåriga välde
Al-Bashir gjorde ingen hemlighet av sina intentioner. Kort efter att han tagit över makten framträdde han på ett rally med en Koran i ena handen och en AK-47:a i den andra. Inför publiken deklarerade han:
”Jag lovar här inför er att rensa ut ur avfällingarna, legosoldaterna, folkets fiender och de väpnade styrkornas fiender ur våra led. Den som förråder nationen förtjänar inte äran att leva.”
Al-Bashir ville skapa en islamistisk diktatur, stängde ned tidningsredaktioner, bannlyste fackföreningar, deklarerade att sharialagarna skulle fortsätta, inskränkte kvinnors rättigheter något enormt och motarbetade Sudans icke-arabiska kulturer.
Men även muslimer som av olika anledningar vände sig emot utvecklingen straffades hårt. 1992 avgav al-Bashirs lärda en fatwa som slog fast att:
”En upprorsmakare som tidigare var muslim är nu en avfälling, och en icke-muslim är en icke-troende som utgör ett hinder mot spridningen av islam; islam har beviljat tillstånd att döda dem båda.”
Föga förvånande fortsatte inbördeskriget, med mänskligt lidande på en ofantlig skala. Trots de fina orden om demokrati och religionsfrihet begick även SPLA grova övergrepp, medan regeringen och dess allierade till och med använde sig av förslavning i striderna mot sina södra rivaler.
Snart splittrades även motståndsrörelsen i flera delar, mellan rebeller som ville uppnå ett enat sekulärt Sudan och de som ville se ett självständigt Sydsudan. Flera av de stridande parterna kidnappade civila och rekryterade barnsoldater.
När ett fredsavtal till slut nåddes år 2005 hade upp till två miljoner människor dött och desto fler flytt. Som del av överenskommelsen skulle södra Sudan hålla en folkomröstning huruvida man ville fortsätta tillhöra nationen eller utträda.
I januari 2011 röstade 98,83 procent av deltagarna för ett utträde och det nya landet Sydsudan bildades.
Darfurkriget
Om de första och andra sudanesiska inbördeskrigen lite simplifierat kan ses som en konflikt mellan nord och syd, kan Darfurkrisen ses en strid mellan landets centrala och västliga delar.
Med hänvisning till en orättvis maktbalans och en rasistisk behandling av områdets icke-arabiska invånare tog rebellgrupperna Sudans befrielserörelse (SLA) och Justice and Equality Movement (JEM) till vapen i Darfur år 2003. Regionen är kolossal, till ytan större än Sverige, och invånarna upplevde sig med rätta åsidosatta.
Deras krav på ökat inflytande möttes av ett fruktansvärt våld, och samtidigt som kriget i syd gick mot sitt slut exploderade alltså en ny väpnad konflikt i väst.
Omar al-Bashir såg återigen etnisk utrensning som sitt bästa verktyg. Sudans flygvapen släppte bomber över byar, kvinnor utsattes för massvåldtäkter, och regeringssponsrade miliser, kända som Janjaweed, fick fri lejd att mörda, plundra och begå sexuella övergrepp på den, i huvudsak, icke-arabiska befolkningen.
Upp till 400 000 människor miste livet i kriget, som beskrivs som ett folkmord, och miljontals tvingades från sina hem. Darfur fick på mitten på nollnolltalet bred internationell uppmärksamhet med stora insamlingar och George Clooney-ledda kändisgalor.
Men som så ofta förut flyttades sedan den internationella blicken mot nya konflikter. Att världens ögon inte längre riktades mot Darfur betydde dock inte att stridigheterna upphörde.
Tortyr, systematiska våldtäkter och modernt slaveri skulle fortsätta vara förenade med Omar al-Bashirs herradöme. Och att nå ett fredsavtal försvårades av att rebellerna, precis som i söder, splittrades i mindre fraktioner som hade skilda mål och dessutom började strida mot varandra.
Två fredsfördrag, år 2006 i Abuja och 2011 i Doha, signerades dock mellan regimen och vissa av rebellerna men stridigheterna har aldrig helt upphört.
Mellan 2008 och 2010 åtalade ICC, internationella brottmålsdomstolen, al-Bashir för bland annat krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Han kunde länge ducka anklagelsens genom att porträttera dem som en del av en västerländsk neo-kolonial konspiration och utvika att besöka länder som förbundit sig att gripa honom.
Det som till slut, efter trettio år vid makten, skulle bidra till att välta omkull honom var ekonomin.
En kapad sudanesisk revolution
I december 2018 gjorde ökade levnadskostnader att demonstrationer bröt ut i flera sudanesiska städer. Kraven på ekonomiska reformer utvecklades till ett krav på al-Bashirs avgång, och protesterna växte.
Regeringen mötte de fredliga demonstranterna med våld och i februari 2019 utlyste al-Bashir undantagstillstånd i ett försök att återta kontroll.
Den som för många kom att representera demonstrationerna var den då 22-åriga Alaa Salah. På en tidlös bild syns hon när hon ovanpå en bil reser sig över folkmassan, klädd i en vit dräkt och med ena fingret höjt mot himlen. Där, under våren då allt verkade möjligt, blev hon symbolen för Sudans demokratisering. Symbolen för de unga, många av dem kvinnor, som gick i bräschen för proteströrelsen som skulle utmynna i den sudanesiska revolutionen.
Efter att ha förlitat sig på militären så många gånger tidigare chockades al-Bashir av att armén den här gången vände sig mot honom. Ytterligare manifestationer samt demonstranternas veckolånga sittprotest på militärens högkvarter fick landets väpnade styrkor att avsätta honom den 11 april. Al-Bashir placerades i husarrest.
Men istället för att inleda en demokratisk process tog militären därefter över landet i form av den så kallade Transitional Military Council (TMC). Sudans folk, som hade efterfrågat demokrati, fortsatte protesterna då de upplevde att militären inte var ärlig i sina löften att lämna ifrån sig makten.
Officiellt leddes TMC av generallöjtnant Abdel Fattah al-Burhan, men många Sudankännare menade att den verkliga ledaren var hans andreman: Mohamed Hamdan Dagalo, mer känd som Hemedti.
Hemedti hade varit delaktig i Darfurkriget och hans Janjaweed-miliser var ansvariga för en myriad krigsbrott. Sedan 2013 går Janjaweed-milisen under namnet Rapid Support Forces (RSF), en paramilitär grupp som tidigare styrdes av al-Bashirs regering men nu, strax efter revolutionen 2019, tjänade under TMC. Det var RSF som, på order av TMC, ledde de våldsamma attackerna mot fredliga demonstranter som kulminerade i Khartoummassakern i juni 2019.
I juli 2019 nådde militären och representanter för civilsamhället en överenskommelse med hjälp av medlare från Etiopien och den Afrikanska unionen. I korta drag skulle makten delas mellan militära och civila ledare. Strax efter valdes Abdalla Hamdok till premiärminister och tillsammans siktade parterna på att demokratiska val skulle hållas 2022.
Men en djup ekonomisk kris – förvärrad av covid-19-pandemin – osämja kring hur makten skulle fördelas samt hur övergången till civilt styre skulle gå till ledde till att valet aldrig ägde rum. För hösten 2021 tog istället Abdel Fattah al-Burhan och Hemedti över i en militärkupp. I och med det gick landets unga demokratiseringsprocess upp i rök: den nya regimen grep politiker och satte den civila premiärministern Abdalla Hamdok i husarrest.
Stora folkliga protester tog över gatorna men slogs våldsamt ned av militären och i januari 2022 avgick Hamdok officiellt. FN, EU och Afrikanska Unionen fördömde kuppen och i kölvattnet av övertagandet fördjupades Sudans ekonomiska nödläge.
Det var al-Burhan som nu var Sudans de facto ledare. Men Hemedtis inflytande var också stort. Hans RSF hade sedan tidigare fått kontroll över en betydande andel av Sudans guldgruvor – guld som han sedan dess hade börjat skeppa till bland annat Förenade Arabemiraten och Rysslands ökända Wagner Group i utbyte mot vapen och stöd. RSF-trupper fungerade också som legosoldater i den Saudiarabien-ledda koalitionen i Jemens fasansfulla inbördeskrig.
Sudans pågående inbördeskrig
Trots att al-Burhan och Hemedti hade en lång historia av samarbete började deras relation snabbt att krackelera. De kom exempelvis inte överens om vilka roller som tjänstemännen från den forne diktatorn Omar al-Bashirs regim skulle inneha. Inte heller om tidsplanen för när RSF formellt skulle bli en del av Sudans reguljära armé (SAF).
I april 2023, efter månader av ökade spänningar, mobiliserades RSF-soldater runt om i landet. SAF-trupper beordrade dem att skingras men de vägrade. Några dagar senare briserade allt. Huvudstaden Khartoum skakades av explosioner och tunga eldstrider, och våldet bröt ut så plötsligt att befolkningen inte hann söka skydd. Snart spred det sig till andra delar av landet och ett nytt inbördeskrig var ett faktum.
Den snabba eskaleringen av våldet exemplifieras av vad som hände med Khamis Abakar.
Abakar var en tidigare medlem av rebellgruppen Sudanese Liberation Movement (SLM) som stred mot bland annat Janjaweed-miliserna i Darfur under nollnolltalet. Men 2020, i samband med demokrateringsprocessen efter den sudanesiska revolutionen, valdes Abakar att bli guvernör för delstaten Västra Darfur av den nya premiärministern Abdalla Hamdok.
I juni 2023 besköt RSF flera bostadsområden med artilleri och hade ihjäl en stor grupp civila. I ett tv-framträdande fördömde Abakar attackerna, pekade ut RSF som gärningsmännen, varnade för ett pågående folkmord och efterfrågade internationell hjälp.
Bara timmar senare kidnappades Abakar av RSF-soldater och utsattes för omfattande tortyr innan han dödades. På sociala medier spreds filmklipp på hur hans livlösa kropp släpades efter en bil och sedan stenades.
Det finns flertalet mindre miliser som deltar på olika sidor av kriget, men på nationell nivå står huvudkonflikten ännu mellan Sudans armé och det paramilitära RSF. Och det är dragkampen mellan al-Burhan och Hemedti som än idag sliter landet i stycken.
Situationen förvärras dock av att en rad länder, från Ryssland och Iran till Egypten och Etiopien, involverar sig med det främsta målet att berika sig på det väldiga landets naturtillgångar.
Längst verkar Förenade Arabemiraten gå – gulfstaten vars ambitioner om att bli en regional storspelare har vuxit den senaste tiden. Landet har länge åtrått afrikanskt guld. Vissa siffror pekar på guld till ett värde av 35 miljarder dollar årligen smugglas ut ur kontinenten och att upp till 85 procent av det hamnar i emiratet, som därefter blir en mellanhand i handeln med resten av världen.
På liknade sätt blir guldgruvorna som RSF har erövrat under det ohyggliga kriget en nyckel i relationen med emiratet. För genom att ösa pengar över den paramilitära gruppen kan Förenade arabemiraten säkra ett stadigt tillflöde av mineralen.
Men RSF får inte bara stöd monetärt. Flera rapporter pekar på att Förenade arabemiraten spelar en viktig roll i vapeninförseln. I september 2024 avslöjade exempelvis New York Times att emiratet använt ett påstått biståndscenter för att smuggla in vapen och manövrera drönare. Landet utgör alltså en direkt anledning till att kriget är så utdraget, till att RSF kan förgripa sig på så många.
Inget slut i sikte
Det är som vanligt civilbefolkningen som drabbas när makthungriga män och expansionistiska nationer drabbar samman. Idag klassas Sudans humanitära kris som en av världens värsta.
Ingen ”vinnare” är ännu i sikte, tvärtom riskerar landet just nu att splittras i två mellan den reguljära armén i öst och RSF i väst. Den 30 augusti 2025 rapporterade BBC om RSF:s nya taktik för att kunna erövra el-Fasher, den sista SAF-utposten i väster. En taktik som vittnar om det fullkomligt dystopiska läget:
Baserat på satellitbilder har RSF sedan i maj grävt fram en flera mil lång mur runt staden, i form av vallar. Muren verkar vara tänkt att spärra in de en till två miljoner människorna som sökt skydd i stan, för att rent fysiskt hindra förnödenheter från att smugglas in. RSF verkar ha som mål att göra hela el-Fasher till en så kallad kill zone.
Runtom i landet dödas civila med en iskall likgiltighet. Och det sexuella våldet är likaså utbrett. Enligt FN och Human rights watch använder RSF och deras allierade miliser våldtäkt som del av en etnisk utrensning – att tvinga svarta afrikanska kvinnor att föda ”arabiska barn”. Metoderna påminner om de som janjawidmiliserna använde sig av under folkmordet i Darfur på nollnolltalet.
Enligt FN befinner sig över tio miljoner människor på flykt inne i Sudan, medan ytterligare runt fyra miljoner har sökt skydd utomlands, i något av grannländerna. Över trettio miljoner människor är i behov av humanitärt stöd men endast omkring tretton miljoner har fått det. Hela tjugofyra miljoner människor bedöms lida av akut matbrist.
När jag ser bilden på Alaa Salah idag tänker jag främst på vad som hade kunnat bli. Kanske kan hennes dröm fortfarande realiseras. Men då behövs ett starkt internationellt samfund och att press läggs på de länder – fram för allt Förenade Arabemiraten – som genom sin själviska involvering förlänger lidandet. De många inhemska civila grupper som dagligen riskerar sina liv för att hjälpa befolkningen behöver allt stöd de kan få.
Tyvärr har vi de senaste åren sett hur många internationella biståndsorganisationer och människorättsinstitutioner – från FN och ICC till Amnesty och Rädda barnen – har fått sina mandat urholkade av stora delar av västvärlden. Ofta som ett resultat av att dessa organisationer och institutioner har ifrågasatt Israels folkmordsanklagade förödelse i Gaza.
Konsekvenserna av det riskerar nu att bli monumentala.
Läs mer:
Böcker:
The Secret War in the Sudan: 1955–1972 av Edgar O'Ballance (1976)
War and Slavery in Sudan av Jok Madut Jok (2001
The Root Causes of Sudan's Civil Wars: Peace Or Truce av Douglas H. Johnson (2003)
Sudan: Race, Religion and Violence av Jok Madut Jok (2007)
The State of Africa av Martin Meredith (2011)
South Sudan: From Revolution to Independence av Matthew LeRiche & Matthew Arnold (2012)
Breaking Sudan: The Search for Peace av Jok Madut Jok (2017)
Artiklar:
Life of Shame of Amputees in The Sudan av Sheila Rule för The New York Times (16 juni 1986)
”In Sudan, No Clear Difference Between Arab and African” av Somini Sengupta för The New York Times (2004)
"Qur'an and AK-47: the 30-year rule of Sudan's Omar al-Bashir" av Jason Burke för The Guardian (11 april 2019)
"Who are the major international actors involved in Sudan's violence?" av Ali Abbas Ahmadi för The New Arab (18 april 2023)
”A journey across Sudan's capital Khartoum, a city transformed by war" av Khalid Abdelaziz för Reuters (24 april 2023)
”Sudanese warring parties dig in as Jeddah talks falter again" av Khalid Abdelaziz och Nafisa Eltahir för Reuters (6 december 2023)
”FN:s varning: Risk för världens största hungerkris i Sudan" av Emilia Lindell för DN (8 mars 2024),
"After a year of war in Sudan, what is the situation now?" av Areesha Lodhi för al-Jazeera (11 april 2024)
”One Year of War in Sudan: How Two Rival Generals Wrecked Their Country" av Abdi Latif Dahir och Declan Walsch för The New York Times (15 maj 2024)
”EU expected to impose sanctions on six Sudanese military figures fuelling war" av Jennifer Rankin för The Guardian (5 juni 2024)
"Villagers flee in terror as 150 reportedly killed in Sudan rebel attack" av Mohammed Tawfeeq och Hamdi Alkhshali för CNN (6 juni 2024)
"Barrier being built around besieged Sudan city, satellite images show" av Anne Soy för BBC (30 augusti 2025)
"Världens värsta kris – människor tvingas äta djurfoder för att överleva" av Erik Esbjörnsson och Saeed Alnahhal för DN (2 september 2025)
"Milis isolerar svältande i Sudan – bygger mur runt staden" av Erik Esbjörnsson för DN (2 september 2025)
Övrigt:
”Civil War in Sudan" av Center for Preventive Action (19 april 2024).
Tack för detta. Jag visste bara en bråkdel av allt det här. All girighet, själviskhet och maktlystnad gör mig förtvivlad. Varför, varför är maktfördelning alltid så skev? Varför slutar det alltid med våld och förödelse? Varför fokuserar makthavarna så ofta på fel saker? Historien upprepar sig gång på gång, och tillåts göra det. Hoppet är förstås det sista som överger en, men man kan inte låta bli att bli cynisk. Finns det nåt man som enkel människa kan göra?