Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln
Cabo Corso, Saint-Barthélemy och den koloniala glömskan
Fram tills relativt nyligen har idén funnits, både nationellt och internationellt, att Sverige aldrig har besudlats av kolonialismens eller den transatlantiska slavhandelns brott. Ett led i den romantiserade bilden av Sverige som ett moraliskt föredöme.
Men de senaste åren har denna bild börjat luckras upp, i takt med att den 9 oktober blivit mer etablerat som en dag att minnas det svenska slaveriets avskaffande. På det datumet år 1847 friköptes nämligen de sista förslavade människorna på den svenska kolonin S:t Barthélemy.
Nya Sverige
Slaveri avskaffades i Sverige redan år 1335, men det hindrade inte Sverige från att bedriva slavhandel utanför landets gränser. Ett tidigt försök gjordes i kolonin Nya Sverige, som på 1630-talet etablerades i ett område som idag utgörs av New Jersey, Delaware och Pennsylvania.
Det fanns åtminstone en förslavad afrikan i kolonin: den så kallade Anthony Swart, som anlände ombord fartyget Fågel Grip. Båten hade dessförinnan färdats genom Karibien och det var antagligen där han förvärvades. Han räknas än idag som den första namngivna förslavade afrikanen i Delawares historia. Ekonomiska svårigheter gjorde dock att Sverige förlorade kolonin till Nederländerna på 1650-talet. Men Sverige gjorde fler försök.
Cabo Corso
År 1645 fick Louis De Geer, en vallonsk köpman och industrimagnat som bosatt sig i Sverige, idén om att etablera en afrikansk koloni. Han hade siktet inställt på Guldkusten – ett område i nuvarande Ghana som var extremt rikt på guld – och sökte audiens hos drottning Kristina, med förhoppning om att upprätta kolonin under svensk flagg.
Den svenska kronan dröjde med att ge besked, och året efter skickade De Geer därför själv iväg ett handelsfartyg till kusten utanför det som idag är Nigeria. Där köpte besättningen elfenben och mer än tvåhundra förslavade afrikaner. Fartygets nästa stopp gjordes i Karibien, där de överlevande slavarna såldes i utbyte mot socker och tobak, exotiska varor i 1600-talets Sverige.
Fartygets återkomst till Göteborg 1647 visade att handeln var ekonomiskt gångbar. Ombord fanns dessutom fyra afrikanska förslavade, som skänktes till rikskanslern Axel Oxenstierna.
För den svenska kronan blev potentialen i slavhandeln uppenbar. År 1649, efter två ytterligare färder med andra skepp, fick De Geer slutligen tillåtelse av drottning Kristina att forma ett svenskt handelskompani.
Svenska Afrikakompaniet bildades samma år och 1650 upprättades kolonin Cabo Corso i det som idag är den ghananska staden Cape Coast. Strax därefter tog svenskarna över en holländsk handelsstation som de byggde om till ett fort och döpte till Karlsborg, efter den svenske tronarvingen och drottning Kristinas efterträdare Karl X Gustav. Sverige stod nu redo att ge sig in i slavhandeln på riktigt.
De europeiska stormakterna bevakade dock sina intressen på Atlanten och stängde ute Sverige, som, efter att ha förlorat Nya Sverige-besittningen, saknade en koloni i Amerika. Det gjorde att svenskarna inte hade en tydlig marknad för de förslavade som skeppades från Cabo Corso och därför inte kunde få till den så lukrativa triangelhandeleffekten.
I korta drag gick triangeln ut på att europeiska fartyg fulla av vapen, tyger och metaller seglade mot Väst- och Centralafrika. Där byttes varorna mot förslavade afrikaner som skeppades mot Nord- och Sydamerika där de sattes i arbete. Det som de förslavade producerade – socker, tobak, rom, bomull, etcetera – skickades sedan till Europa. Men utan en egen koloni i den nya världen uteblev effekten för svensk del.
Svenska Afrikakompaniet hittade lösningen på en ö utanför Gabons kust, idag känd som São Tomé och Príncipe. På 1650-talet styrdes ön av portugiserna och täcktes av sockerplantage i behov av nya slavar. Sverige fann sin handelspartner och under de kommande åren skeppades Karlsborgs förslavade dit i utbyte mot bland annat socker. År 1657 slöts dessutom ett kontrakt som innebar att Afrikakompaniet skulle skeppa mellan fem- och sexhundra slavar till den holländska västindiska kolonin Curaçao.
Berusade på tanken om slavhandelns rikedomar konkurrerade flera europeiska nationer om slavforten längs Afrikas västra kust – inklusive Karlsborg. Fästningen bytte ägare flera gånger och var i händerna på såväl danskar som holländare och engelsmän. Sverige lyckades bara behålla fortet i 13 år och tvingades bort från området 1663.
Blodmetaller
Trots att Sverige slängts ut ur Cabo Corso fanns fortfarande pengar att tjäna på slavhandeln. Under 1700-talet blev Sverige Europas främsta exportör av så kallat voyagejärn – stångjärn som tillverkats efter ett särskilt mått, var av specifik vikt och som hade försetts med en märkning.
Traditionen av järntillverkning sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden i Väst- och Centralafrika, så de afrikanska samhällen och kungadömen som européerna var i kontakt med under den transatlantiska handeln hade tillgång till egna järnverktyg och -vapen.
Men innovationer inom den europeiska järnindustrin hade ökat produktionstakten i Europa, vilket gjorde det attraktivare för afrikanska riken att importera järnet därifrån. Den större tillgången gjorde att voyagejärn kom att fungera som en slags valuta i handeln med förslavade.
Men även annat svenskt järn efterfrågades, som användes för att exempelvis producera gevärspipor och bojorna som höll slavarna fångna. Storbritannien var den främsta köparen av det svenska järnet – av de 25 000 ton landet importerade på 1730-talet kom 20 000 från Sverige – och exporten blev en oerhört viktig motor i Sveriges växande ekonomi.
Saint-Barthélemy
Det kortvariga och misslyckade kolonialprojektet Cabo Corso avskräckte inte Sverige från att göra ett nytt försök drygt hundra år senare, denna gång på den lilla karibiska ön Saint-Barthélemy. Ön hade kolonialiserats av Frankrike 1648, men 1784 gick fransmännen med på att låta Sverige ta över styret i utbyte mot nederlagsrätt i Göteborg.
Då Saint-Barthélemy i princip saknade naturtillgångar och bördig jord som lämpade sig för plantager, togs beslutet att göra om ön till en frihamn. I en tid då det amerikanska frihetskriget just hade avslutats men nya sjöslag var att vänta hade den här sortens neutrala handelsnav stor potential att bli lukrativa.
När köpet gick igenom bodde mellan 700 och 800 personer på ön. Ungefär en tredjedel var förslavade svarta, resten bestod av fria vita, framför allt fransmän.
Slavhandeln sågs som en självklar del av kolonins fortsatta verksamhet. I 1790 års tulltaxa slogs det fast att det var avgiftsfritt att föra in förslavade till ön:
”Fri införsel och handel af svarta slafvar eller så kallade nya negrer från Africa förunnas alla nationer utan att erlägga någon avgift vid utlossandet.”
Däremot togs en tullavgift ut vid exporten av de förslavade. I ett försök att stimulera den svenska slavhandeln behövde svenska fartyg som importerade förslavade bara betala halva avgiften. Genom ett privilegiebrev utfärdat av kung Gustav III fick Svenska Västindiska Kompaniet rätten att bedriva all handel.
Kort efter att de första svenskarna anlänt till Saint-Barthélemy – till en början handelsmän, sedan tjänstemän och ett litet förband soldater – identifierades en vik på öns västra delar som en lämplig plats att upprätta en stad runt. Både de fria vita och slavbefolkningen rekryterades för att anlägga en hamn och bygga hus och vägar. Staden döptes till Gustavia, efter den svenske kungen.
Statusen som frihamn lockade mängder av människor till Gustavia, särskilt efter utbrottet av de franska revolutionskrigen år 1792. Flera europeiska stormakter drogs in i en militär konflikt som kom att vara i ett decennium, och en större del av den västindiska handeln började gå via det neutrala Saint-Barthélemy. År 1800 hade Gustavia vuxit till femtusen invånare och blev därmed en av de folkrikaste städerna inom det svenska riket.
Situationen för Saint-Barthélemys förslavade förbättrades inte efter Sveriges intåg. 1787 infördes Code Noir, som delade upp befolkningen i tre grupper: vita, förslavade och ”fria kulörta” – svarta som frigjorts eller fötts av fria mödrar och som tilläts äga land men saknade politiskt inflytande. Då ”fria kulörta” utgår från vithet som norm brukar gruppen idag istället omnämnas som ”fria svarta”.
Lagstiftningen var med några få justeringar en kopia av en fransk förlaga och sanktionerades av Högsta domstolen i Stockholm. Den slog bland annat fast hur förslavade skulle bestraffas, vilka tider på dygnet de fick röra sig och hur de fick umgås. Samtidigt fortsatte nya förslavade att importeras, både från Afrika och från andra karibiska öar.
Som redan frihetsberövade och otillåtna att äga något var böter, straffarbete och fängelse uteslutet som straffmetoder för slavarna. Därför föredrogs kroppsbestraffning. Den vanligaste metoden var rapp med den så kallade negerpiskan. Offret, med ansiktet mot marken, spändes då upp mellan fyra pålar för att motta piskrappen med ryggen. Var offret en gravid kvinna grävdes en grop i marken där magen fick plats, för att ”skydda” barnet. Men även brännmärkning, halsjärn och dödsstraff förekom.
Det var vanligt att öns vita män hade svarta kvinnor som konkubiner. De mixade barn som sedan föddes blev slavar, såvida papporna inte valde att frige dem. Fria svartas frihet var villkorad och de riskerade att förslavas vid allvarliga brott, såsom att härbärgera förslavade. Code Noir-lagen dikterade även att de exempelvis inte fick bära vapen, utöva medicin eller samlas för bröllop eller fest utan den svenske militärkommendantens tillåtelse. De må, i jämförelse med slavarna, ha varit fria men de var i allra högsta grad diskriminerade.
Med en ökad handel och växande befolkning var Saint-Barthélemys framtidsutsikter ljusa. Men utvecklingar på världsarenan gjorde snart kolonin till en huvudvärk för den svenska staten. En stor anledning var slutet på Napoleonkrigen samt USA:s krig mot Storbritannien år 1815. Att vara en neutral frihamn i tider av fred var inte lika värdefullt.
Under de kommande decennierna drabbades ön dessutom av flera orkaner och feberpandemier, med hundratals dödsfall och ödelagda byggnader som följd. Saint-Barthélemy var tänkt att fylla den svenska statskassan och vara en källa till export av exotiska lyxprodukter men blev tvärtom en börda för Sveriges ekonomi.
Under 1790-talet hade antislaverirörelsen fått fart i Storbritannien. Men trots att stormakten förbjöd slavhandel – om än inte slaveri – år 1807 fortsatte handeln med människor på Saint-Barthélemy.
Och Sverige försökte samtidigt skaffa sig nya karibiska kolonier. Ett exempel var Guadelope, en tidigare fransk koloni, som hade enormt mycket större potential för produktion av socker och andra kolonialvanor. Sverige fick ta över ön 1813, men på grund av förhandlingar i samband med Napoleonkrigens avslut tvingades Sverige lämna tillbaka den efter bara ett drygt år.
Det var först 1845, efter decennier av påtryckningar från Storbritannien, som Sverige beslutade sig för att helt avskaffa slaveriet. Men innan det kunde ske var slavägarna tvungna att kompenseras för sina förluster. Det tog två år för den svenska staten att samla ihop tillräckligt med pengar. Den 9 oktober 1847 var processen färdig och öns samtliga slavar friköptes. Många av dem tros ha lämnat Saint-Barthélemy.
Att Sverige stod för notan var inte populärt hos alla. I ett anförande inför adelsståndet i Riddarhuset i Stockholm beklagade sig greve Johan August Anckarsvärd över beslutet:
”Ständerna hafva beviljat hundra tusentals riksdaler till friköpandet af svarta slafvar på Barthelemy, men aldrig har man ömmat för sina hvita, skattdragande bröders öde här hemma.”
Talet citerades i en artikel publicerad i Aftonbladet den 7 december 1847.
De kommande åren präglades ön av fattigdom – svenska offentliga byggnader förföll och invånare utvandrade. Kolonin blödde pengar och Sverige försökte hitta någon som ville ta över den. Den 8 mars 1877 publicerade Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning en artikel som nämner Hugo Nisbeth, en svensk publicist som nyligen besökt Saint-Barthélemy på uppdrag av finansdepartementet. Väl på plats konstaterade han att vanstyre ägt rum medan guvernörerna levt som ”förnäme herrar”. Artikeln argumenterade för vilka reformer som behövde genomföras för att undvika öns status som ”döende koloni” och göra den till en ”rik och härlig lustgård”.
Sverige lyckades aldrig vända utvecklingen på Saint-Barthélemy. En överenskommelse nåddes med Frankrike år 1877, öns ursprungliga kolonialmakt, om att ta tillbaka den. Bara en folkomröstning stod i vägen. Av öns över tvåtusen invånare deltog drygt trehundrafemtio personer, och bara en av dem röstade för att ön skulle fortsätta tillhöra Sverige. Den 16 mars 1878 skedde den officiella överlämningen och Sveriges äventyr som formell kolonialmakt var över.
Dubbel kolonial glömska
Sverige blev aldrig en stor spelare i det transatlantiska slaveriet och stod bara för en bråkdel av den totala handeln. Men mot bakgrund av bilden av Sverige som en nation helt utan skuld är det ändå värt att notera att det fanns en riktig ambition om att handla med fler förslavade. Eller som historikern Fredrik Thomasson skriver i sin hyllade bok Svarta Saint-Barthélemy: Människoöden i en svensk koloni 1785-1847:
”Det som räddade Sverige från att medverka i slaveriets allra värsta brott var dess misslyckande att delta i plantagejordbrukets av profithunger drivna grymhet. Sveriges ambition var dock just att delta i plantageekonomin och försöken att erhålla ytterligare kolonier fortsatte in på 1800-talet. När Sverige tilldelades Guadeloupe av Storbritannien 1813 var entusiasmen stor, och hade Guadeloupe förblivit svenskt hade det svenska slaveriet gestaltat sig annorlunda”
Trots att framsteg har skett argumenterar Thomasson för att det än idag råder en dubbel kolonial glömska. Synen på Sveriges roll som kolonialmakt i Afrika och Karibien präglas av ”en minnesförlust när det gäller koloniala missgärningar mot den svarta befolkningen – men också av den tid då Sverige trots sina ambitioner misslyckades med att bli en betydande kolonialmakt.”
Därför är det fortsatt viktigt att belysa den 9 oktober och verka för inrättandet av en officiell minnesdag.
Läs mer:
Böcker:
Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796 av Ingegerd Hildebrand (1951)
Ön som Sverige sålde av Bengt Sjögren (1966)
Det kungliga svenska slaveriet av Göran Skytte (1985)
Africans in New Sweden: The Untold Story av Abdullah R. Muhammad (2013)
”Den svenska slavhandelns fader” av Mats Granberg för Norrköpings Tidningar (17 juli 2014)
Svarta Saint-Barthélemy: Människoöden i en svensk koloni 1785-1847 av Fredrik Thomasson (2022)
Vetenskapliga artiklar:
”Foreign Markets for Swedish Iron in the 18th Century” av Karl-Gustaf Hildebrand i Scandinavian Economic History Review (vol. 6, nr 1, 1958)
”32 piskrapp vid quatre piquets. Svensk rättvisa och slavlagar på Saint Barthélemy” av Fredrik Thomasson i Historielärarnas förenings årsskrift (2013)
”’Voyage Iron’: An Atlantic Slave Trade Currency, its European Origins, and West African Impact” av Chris Evans och Göran Rydén i Past & Present (vol. 239, nr 1, 2018)
Artiklar:
Artikel utan rubrik på sidan 2 i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (8 mars 1877)
”Det svenska slavjärnet” av Jan Lönn för Dagens Nyheter (13 november 2007)
”Sveriges slavhistoria avslöjad” av Niklas Zachrisson för svt.se (7 oktober 2013)
”Slavhandeln lyfte Sverige” av Maria Ripenberg för Upsala Nya Tidning (6 oktober 2014)
”Sveriges omstridda strategi – i avskaffandet av slavhandeln” av Martin Schibbye för Blankspot (25 juni 2020)
Övrigt
Handelskompanier och kompanihandel: Svenska Afrikakompaniet 1649–1663: En studie i feodal handel” av György Nováky (1990)
”När Sverige skulle bli kolonialmakt” av Hans Norman för Populär Historia (14 mars 2001, hämtad 27 augusti 2021)
”Svensk handel med slavar 1784–1847. Varför infördes och avskaffades slaveriet på den svenska kolonin S:t Barthélemy” av Martin Schibbye vid Stockholms universitet (2007)
”Svenska järn- och stålindustrins historia” av Jernkontoret (21 november 2018, hämtad 27 augusti 2021)