Det här är berättelsen om ett land där korruption var vardag, där en liten elit levde gott på majoritetens bekostnad och där internationellt bistånd var avgörande för överlevnad.
Det är också en berättelse om en person som ville förändra allt det och som genuint verkade vilja befolkningens bästa. Metoderna kunde vara tveksamma men resultaten talade för sig själva.
Det här är berättelsen om Thomas Sankara och hans kamp för att få Burkina Faso att stå på egna ben. En kamp som kostade honom livet.
15 oktober, 1987
De sitter runt bordet, så som de gjort så många gånger tidigare. På agendan är en diskussion om en ny revolutionär uppförandekod, tänkt att underlätta arbetet mot korruption. Männen som utgör kabinetten småpratar innan en av dem förklarar mötet officiellt öppnat.
Men ordningen störs plötsligt av att tumultet utanför. En slirande bil, uppjagade röster och maskingevärseld tävlar om uppmärksamheten. I mötesrummet utbryter panik och männen slänger sig mot marken för att ta skydd. Men så ställer sig en av dem upp.
Thomas Sankara.
Hjärnan bakom revolutionen som på bara fyra år stöpt om Burkina Faso i grunden.
Medan han försiktigt reser sig upp möter han de andras blick, en efter en. ”Stanna här”, säger han. ”Det är mig de vill åt”. Sedan rör han sig mot dörren och öppnar den. Han höjer armarna över huvudet och går ut. Någon sekund senare hörs en ny salva från maskingeväret.
När Thomas Sankara ligger där på golvet, med kulhål över hela kroppen, är han bara 37 år gammal. Under hans ledning såg Burkina Faso en enorm utveckling, och gick med snabba steg mot att frigöra sig från korruptionens bojor. Men hans radikala och hastiga förändringar uppskattades inte av alla. Han fick fiender, både på hemmaplan och bland västvärldens storspelare.
Nu återstod bara frågan: vem mördade honom? Och varför?
Långt innan Thomas Sankara var påtänkt, styrdes dagens Burkina Faso av Mossikungadömena. Det var en samling löst sammansatta riken som regerade över regionen ända sedan 1200-talet. Mossifolket utgör än idag mer än hälften av landets befolkning.
Men 1896 invaderade Frankrike. Det tog lång tid för fransmännen att helt besegra motståndet, men år 1919 blev området slutligen en koloni känd som Franska Övre Volta. Namnet anspelade på att de övre delarna av floden Volta rinner genom landet.
Det är en vacker region med majestätiska baobabträd och vidsträckta slätter av den distinkta röda jorden. Men det är samtidigt en ogästvänlig plats, där värmen, återkommande torka och vattenbrist gör livet hårt för många. De norra delarna av landet ligger i den så kallade sahelzonen där Saharaöknen övergår i savann och grässlätter. Under de svåraste perioderna är marginalerna för överlevnad små.
Kolonin var lågprioriterad av fransmännen, som främst hade nytta av den för en begränsad bomullsproduktion och billig arbetskraft. Tvångsarbete, höga skatter och kolonialherrarnas våldsbruk var vanligt förekommande. Fattiga bönder fick sina spannmål rekvirerade av staten och mängder av unga män rekryterades från regionen för att bygga infrastruktur i för Frankrike viktigare kolonier, som Elfenbenskusten.
Självständigheten
Andra världskriget följdes av ökade krav på självstyre och på 1950-talet tog Frankrike beslut som steg för steg gjorde det möjligt. 1960 blev landet självständigt. Maurice Yaméogo, som hade lång bakrund inom den koloniala administrationen och som länge tillhört en elitklass av europiserade afrikaner, utnämndes till nationens förste president. Men hans politiska manövrer inför självständigheten förvandlade honom i praktiken till en envåldshärskare. Övre Volta, som landet nu hette, inledde därför sin självständighet som en de facto diktatur.
Korruption kom att prägla Övre Volta och den som gick i bräschen var Yaméogo själv. Trots landets oerhört ansträngda ekonomi förskingrade han stora summor pengar och spenderade miljoner på dyra bilar och lyxbostäder. Han gav eftertraktade jobb till familjemedlemmar och fängslade kritiker.
1965, samma år som han ”omvaldes” till president med 99,97 procent av rösterna, gifte han sig med den tjugotvååriga vinnaren av Fröken Elfenbenskusten-tävlingen. Ceremonin var lika överdåd som folkligt impopulär.
Höjda skatter, indragna bidrag, minskade löner för statligt anställda och minskad pension för veteraner – samtidigt som Yaméogo spenderade pengar på ett nytt presidentpalats – bidrog till att en storstrejk bröt ut i början av 1966. Fackföreningar, studenter, statsbor och den religiösa eliten reste sig mot Yaméogo, som svarade med att utlysa undantagstillstånd och hota dom strejkande med militärt våld. Men istället vände sig militären emot Yaméogo och tvingade honom att avgå.
En serie militärkupper
Så här i efterhand vet vi att Afrika lidit av de många militärer som tagit politisk makt runtom på kontinenten, men det här var en mer oskyldig tid. Här trodde man fortfarande att militären, med sin disciplin och struktur, var precis det som behövdes för att få bukt på politikernas vältrade i excesser och korruption. Som en följd hade militärens övertagande stort stöd av befolkningen, och många förutsatte att makten, efter en övergångsperiod, skulle lämnas tillbaka till folket.
För Övre Voltas invånare blev det snart dock uppenbart att det här bara var början på en serie revolter som under de kommande decennierna skulle avlösa varandra. Först installerades överstelöjtnant Sangoulé Lamizana som president. Han tjänade fram till 1980, då han störtades i en ny militärkupp. Den nye presidenten, översten Saye Zerbo, hann bara styra i knappt två år innan också han avsattes, den här gången av majoren Jean-Baptiste Ouédraogo.
Nästa statskupp inträffade redan 1983. Men den skilde sig från de andra. För nu kom en man med grandiosa visioner för Övre Volta till makten.
Thomas Sankaras väg till makten
Thomas Sankara föddes 1949 i den lilla staden Yako i norra Franska Övre Volta. Han tillbringade sin barndom i Gaoua, nära gränsen till Ghana och Elfenbenskusten, där pappan var stationerad vid gendarmeriet, en militärt organiserad poliskår. Eftersom pappan var anställd av kolonialmakten hade familjen en relativt privilegierad ställning. De bodde i ett tegelhus uppe på en kulle ovanför staden, tillsammans med de andra av gendarmeriets familjer. Familjen stack också ut genom att vara katoliker i ett land där dom flesta var muslimer.
I skolan blev privilegiet uppenbart när han kom i kontakt med barn från lägre samhällsklasser. Men han bevittnade även hur positivt särbehandlade barnen till franska tjänstemän blev.
Som den förstfödde sonen av vad som till slut blev elva barn hade Sankara en fördelaktig position även i hemmet. Han fick mer utrymme att uttrycka sina åsikter och uppmanades att inta en slags ledarposition: hans gavs ansvar att uppfostra och utbilda sina yngre syskon, som i sin tur började se på honom nästan som en extra förälder.
Sankara var en duktig elev, särskilt i franska och matte, och som sjuttonåring började han på den nystartade militärhögskolan i huvudstaden Ouagadougou. Där fick han, förutom militär träning, utbildning inom flera akademiska ämnen och lärde känna unga framtida makthavare. Men den kanske viktigaste personen var historie- och geografiläraren Adama Touré, som introducerade honom för koncept som neokolonialism, imperialism, kommunism och socialism.
1969 blev Sankara en av få elever som valdes ut att få fortsätta sin utbildning på militärhögskolan i Antsirabe i Madagaskar. Där kompletterade han sina studier med jordbrukskunskap, läste Karl Marx för första gången och blev vittne till protesterna mot den Frankrikevänliga regimen som skakade landet 1972.
Året efter kom Sankara tillbaka till Övre Volta och var med i en beväpnad gränskonflikt mot Mali som bröt ut i december 1974. Han hade befäl över en trupp som framgångsrikt deltog i ett av få slag i det annars händelsefattiga kriget. I pressen blev han känd som en krigshjälte, men det var en titel han själv undvek.
Han slogs istället av hur meningslös konflikten var och sörjde hur den drabbade vanliga civila, människor som hade det mesta gemensamt men hamnat på varsin sida om en kolonial landgräns.
Under tiden blev han dock nära vän med en annan framstående soldat, Blaise Compaoré, och fick rykte om sig som en löftesrik officer President Sangoulé Lamizana – som hade tagit över i en statskupp 1966 – utsåg Sankara till ledare för ett nytt militärläger i staden Pô 1976. Där skulle välbehövliga elittrupper skulle fostras.
Sankara blev en populär ledare. Han uppmuntrade sina soldater till att läsa böcker, mobiliserade dem för att hjälpa lokala bybor med olika byggprojekt, spelade gitarr i ett jazzband tillsammans med sin vän Compaoré, Han höll föreläsningar om samhällsfrågor, anordnade filmvisningar utomhus, ordnade konton åt soldaterna på en lokal bank och lärde dem att hantera sina pengar. Vanligtvis åt militära ledare separat, men Sankara åt tillsammans med sina soldater som sakta men säkert började avguda honom.
Men Sankara bekymrades mer och mer över landets många utmaningar. Befolkningen var fattig, läskunnigheten låg och korruptionen hög. Matpriserna steg och de som hade möjlighet förskingrade pengar. De stal till och med av hjälpsändningarna som omvärlden skickade till landet för att motverka svält och sålde dem vidare för egen vinning.
Så när översten Saye Zerbo tog över presidentposten i en militärkupp 1980 var Sankara försiktigt positiv till den nya regimens löften om framsteg. Men han misstänkte samtidigt att det nya ledarskapet saknade den progressiva visionen som behövdes för att förändra landet.
Fortfarande omtyckt blev Sankara befordrad till kapten och i september 1981 rekryterad till tjänsten som informationsminister inom den nya administrationen. Han accepterade posten motvilligt, eftersom han ogärna ville alliera sig med en regim som han inte visste var han hade.
Men egentligen hade han inget val: att bli informationsminister var inte så mycket ett jobberbjudande som en militär order, och som en soldat var han tvungen att följa den. Hans villkor var dock att tjänsten endast skulle vara tillfällig och att hans vän Compaoré skulle ta över hans chefskap på militärlägret.
Som minister stack Sankara ut: han föredrog att cykla till jobbet hellre än att använda tjänstebilen, åt sina måltider på billiga gatukök, och uppmuntrade pressen att inte skönmåla regeringen i sin rapportering.
Trots löftena om motsatsen fortsatte korruption och repression att vara del av den nya regimen: beslutsfattare drog in strejkrätten, fängslade aktivistiska studenter och gjorde sig fiende med fackföreningarna. Som en portest sa Sankara plötsligt upp sig i april 1982, efter bara ett drygt halvår i tjänsten.
Han meddelade sitt beslut i ett livesänt radioframträdande och passade samtidigt på att kritisera regeringen för tystandet av folket. Regimen svarade med att omedelbart frånta honom hans kaptensrang och förvisa honom till ett militärläger i landets västra delar.
Men dagarna för Saye Zerbos regim var räknade. I november 1982 intog armén huvudstaden och utannonserade grundandet av en ny militärjunta, ledd av den nye presidenten Jean-Baptiste Ouédraogo.
Sankaras popularitet hade inte undgått någon och i januari 1983 erbjöds han posten som premiärminister. Relationen med Ouédraogo blev dock tidigt ansträngd på grund av Sankaras krav på en mer progressiv politik. I passionerade tal som drog stora och unga publiker, kritiserade han byråkratin, företagare och den politiska eliten.
Inom juntan fanns en tydlig reva mellan det äldre gardet som utbildats i Frankrike och fortfarande stod den gamla kolonialmakten nära, och den yngre mer radikala generationen som såg imperialism och neokolonialism som själva källan till problemen som landet tampades med.
Den Alliansfria rörelsen var en organisation för stater i den så kallade tredje världen. Den strävade efter att bevaka medlemsländernas intressen under kalla krigets dragkamp mellan öst och väst. I mars 1983 höll organisationen en konferens i Indiens New Delhi och Sankara var en av talarna. Där gjorde han sig för första gången ett namn på den internationella arenan, och kom ut ut som en motståndare till Israels invasion av Libanon, kritiserade USA:s imperialism i Sydamerika och uttryckte sitt stöd till folket i apartheidens Sydafrika.
Under sammanträdet hade han en lång konversation med Kubas ledare Fidel Castro. Innan konferensen hade Sankara besökt Libyen och efter den gjorde han en snabbvisit i Nordkorea. Detta samverkade för att spä på västvärldens oro för att den unge och populäre Sankara skulle föra Övre Volta i en socialistisk, rent av kommunistisk, riktning.
På hemmaplan fortsatte dock Sankaras övertygelse och karisma att göra honom till en favorit hos folket. Men hans revolutionära tendenser fick Ouédraogo att se honom som ett hot. Utan presidentens vetskap bjöd Sankara även in Libyens diktator Muammar al-Gaddafi till Övre Volta våren 1983, trots att Gaddafi sågs som en skurk av både USA och Frankrike.
Drygt två veckor senare greps Sankara, enligt somliga historiker efter påtryckningar från Frankrike, och placerades under husarrest. För regimen var förhoppningen att arresterandet av Sankara skulle öka den politiska stabiliteten och lägga locket på landets revolutionära element. Det var en kostsam felbedömning. För beslutet väckte ilska hos både civila och landets unga officerare. Vilda protester bröt ut.
Den 4 augusti ledde kaptenen Blaise Compaoré, Sankaras vän, en trupp mot Ouagadougou. Den intog huvudstaden och senare på kvällen hördes Sankara på radion. Han meddelade att militärjuntan avsatts och utannonserade skapandet av National Revolutionary Council, landets nya beslutande parti. Sankara, endast trettiotre år gammal, tog själv över presidentskapet.
Dagen efter fylldes gatorna av jubilerande folkmassor. 5 augusti var Övre Voltas nationaldag och antagligen var valet av datum för revolutionen ett medvetet försök att rida på den glädjevågen. Sankare åkte runt stan och stannade periodvis för att prata med invånarna, vars ansikten lyste av spänd förväntan.
Övre Volta stod nu inför kolossala förändringar.
En ny typ av revolution
Till skillnad från de tidigare statskupperna som avlöst varandra i Övre Volta hade Thomas Sankaras revolution riktiga ambitioner om att stöpa om landet. Högst upp på agendan var att bryta traditionen av korruption som möjliggjort att en liten elit vältrade sig i lyx medan majoriteten av befolkningen levde i utbredd fattigdom.
I boken Thomas Sankara: An African Revolutionary citerar amerikanske journalisten Ernest Harsch ett tal som Sankara höll två månader efter övertagandet. I det beskrev han Övre Voltas 23 år av självständighet som ett ”paradis för den rika minoriteten men ett knappt tolerabelt helvete för majoriteten, folket."
Sankaras löften var många och storslagna. Men utmaningarna var extrema. Världsbanken rankade Övre Volta som ett av världens fattigaste länder, utländska investeringar var minimala och befolkningen, som nästan uteslutande förlitade sig på jordbruk, drabbades av regelbunden torka, översvämningar och gräshoppssvärmar.
Sin vana trogen hade Sankara en informell ledarstil som bröt av mot den rådande trenden bland många afrikanska ledare: han tillät inga avbildningar av sig själv på offentliga byggnader eller platser, han fortsatte bo i samma enkla hus som tidigare, hans två barn gick i statlig skola och han undvek att ge släktingar positiv särbehandling. Hans fru Mariam fortsatte jobba på ett fraktbolag medan hans mamma arbetade på marknaden.
På årsdagen av kuppen bytte Sankara namn på landet, från det koloniala Övre Volta till Burkina Faso, som på lokala språk översätts till ungefär ”de hedervärdas land”. Som gammal gitarrist skrev han själv den nya nationalsången.
Sankara sjösatte flera ambitiösa projekt. Regeringens samling av dyra Mercedesbilar såldes och betydligt billigare Renault 5-modeller köptes in. Pengarna som blev över av försäljningen spenderades i stället på skolor och vårdkliniker. Han gav regeringsanställda, inklusive sig själv, modesta löner och förbjöd dem från att resa i första klass. Flera av bonusarna de vant sig vid att få, drogs in. I Thomas Sankara: A Revolutionary in Cold War Africa skriver historikern Brian J. Peterson:
”Till skillnad från många regeringar som samtidigt tog till åtstramningsmetoder – ofta genom att skära i sjukvård, utbildning och andra sociala program för att bevara elitens privilegier – gjorde Sankara motsatsen. Han tvingade eliten att göra uppoffringar och såg till att åtstramningen hjälpte landsbygdens fattiga”.
I samband med statskuppen som gav honom makten manade Sankara folket att upprätta så kallade kommittéer för revolutionens försvar. Dessa kommittéer, CDR:s, var inspirerade av en kubansk förlaga och till en början fungerade de så som namnet antyder. Vanliga civila fick en kort utbildning och beväpnades, ofta med enkla tillhyggen, och fick sedan i uppdrag att hålla vakt och utkik efter potentiella kontrarevolutionärer.
Men snart kom de att fungera som ett sätt att mobilisera befolkningen och ett sätt att genomföra regeringens direktiv. De utgjordes av en blandad skara invånare, från välutbildade till illitterata, och kom fram till sina beslut genom omröstning.
CDR:erna fick ansvar för allt från att bygga och reparera vägar till att dela ut mat till behövande. Överallt organiserade sig folket och som ett kollektiv tog de tag i utvecklingen. Skolor uppfördes, bostäder byggdes, bevattningssystem grävdes fram.
Bland mossibefolkningen på landsbygden hade äldre manliga byhövdingar – ibland en person, ibland ett råd – traditionellt haft mycket makt och ett stort mått självbestämmande, men nu ersattes de gradvis av CDR-kommittéerna, som kom att representera regeringen på lokalnivå, från urbana miljöer till landets mer avlägsna hörn.
Sankara ville även förbättra kvinnors ställning i Burkina Fasos traditionellt mansdominerade samhälle. Redan som ung hade hade lagt märke till skillnaderna i hur män och kvinnor behandlade, något som Brian J. Peterson kopplar till Sankaras nära relation med sin mamma och sex systrar. Som nioåring gick Sankara till och med emellan när hans far var på väg att slå hans mamma.
I ett tal som Sankara höll på kvinnodagen 1987 och som finns återgivet i sin helhet i boken Women's Liberation and the African Freedom Struggle sa han:
”Medan samhället ser födandet av en pojke som en gåva från Gud, ses födandet av en flicka som ödesbestämt eller i bästa fall som en gåva som kan producera mat och bevara människan. Den lilla pojken lär sig att vilja ha och att få, att tala högt och att bli serverad, att begära och att ta. Att bestämma saker själv.”
Sedan jämförde han med hur flickor uppfostras:
”Som en man bankar samhället i den framtida kvinnan normer som inte leder nånstans. Hon får ingen barndom. Från tre års ålder måste hon möta förväntningarna som placeras på henne: att tjäna och att vara användbar. Medan hennes fyra-, fem- eller sexåriga bror leker tills han kollapsar av utmattning eller uttråkning, får hon – utan pompa eller ståt – påbörja produktionsprocessen. Hon har redan ett yrke: assisterande hemmafru. Och det är självklart en obetald position, för sägs det inte generellt att hemmafruar inte gör nåt? Skrivs det inte ’hemmafru’ på id-korten som arbetslösa kvinnor har”.
Lite senare fortsatte han:
“På grund av tradition och obligatorisk underkastelse växer våra systrar upp mer och mer beroende, mer och mer dominerade, mer och mer utnyttjade, och med än mindre avkoppling och fritid.”
Under Sankaras ledning förbjöds kvinnlig omskärelse, polygami och tvångsgifte. En lägsta ålder för giftermål infördes, skilsmässor behövde nu ta även kvinnans vilja i beaktning för att godkännas och änkor fick arvsrätt. Han förbjöd även prostitution, som han kallade för ”inget annat än ett mikrokosmos av ett samhälle där utnyttjande är norm”.
Kvinnor som tidigare hade sålt sex erbjöds platser på rehabiliteringscenter där de fick husrum och yrkesförberedande utbildning, något som också erbjöds till hemlösa. Han införde dessutom en regel om att minst 30 procent av regeringstjänsterna skulle innehas av kvinnor och gjorde det tillåtet för unga gravida att stanna i skolan.
För att synliggöra kvinnors börda i hemmen orkestrerade han en slags protest. I Burkina Faso var det traditionellt kvinnorna som varje dag begav sig till marknaderna, införskaffade matvarorna och bar hem dem. Men den 22 september 1984 blev rollerna ombytta och männen tvingades till marknaderna i ett försök att få dem att respektera arbetsbördan.
För att förbättra folkhälsan startades ett program som under en tvåveckorsperiod vaccinerade drygt två miljoner invånare, många av dem barn, mot potentiellt dödliga sjukdomar som gula febern, mässling och hjärnhinneinflammation. Dessutom byggdes mängder av vårdcentraler, barnadödligheten sjönk drastiskt och Sankaras regering var en av de första i Afrika att offentligt erkänna hiv-epidemien min som ett stort hot mot folkhälsan.
Den lokala bomullsindustrin utvecklades också – statligt anställda förväntades bära uniformer tillverkade av inhemsk bomull – samtidigt som jordbruksreformer ökade matproduktionen och gjorde Burkina Faso självförsörjande.
Vid flera tillfällen sa Sankara varianter av det här budskapet:
”En soldat utan ideologisk utbildning är inget annat än en kriminell med makt”.
Vad gäller Burkina Fasos militär omsatte han det budskapet i praktiken. På militärbaser runtom i landet fick soldater i uppdrag att anlägga odlingar och uppföda boskap, att hålla städer och byar rena och att hjälpa till i byggandet av skolor. Förutom att den typen av arbete hjälpte till att utveckla landet fanns det ett annat skäl att använda militären på det här sättet.
Enligt journalisten Ernest Harsch, som täckt Burkina Faso sedan 1980, berättade Sankara för honom att soldaterna, genom jordbruk, påmindes om hur vanliga burkinier arbetade och slet. På så sätt skulle soldaterna se sig själva som en del av folket och inte som en priviligerad grupp.
Sankara kallas ofta för en marxist-lenninist och på hans kontor fanns böcker av Marx, ett tyg med en avbildning av Che Guevara på, och på hans skrivbord stod till och med en byst av Lenin. Men han var samtidigt troende och hävdade att Burkina Faso inte var anhängare av någon av de utländska ideologierna, varken till höger eller vänster. I en intervju med Newsweek påstod han att hans regerings mål bara var att förse folket med: ”adekvat mat, kläder, husrum, vård och utbildning”.
En vanlig missuppfattning eller förenkling är att Sankara helt tackade nej till utländskt bistånd. I verkligheten var Burkina Faso beroende av omfattande ekonomiskt stöd från framför allt Frankrike, men även från nationer som Nederländerna, Japan, Kuba och Kina.
Sankara var dock starkt kritisk till idén om bistånd som välgörenhet. Han såg det som en form av lån, tackade nej till förslag som kortsiktigt kunde gagna landet men långsiktigt skada det och arbetade för att Burkina Faso i framtiden skulle kunna stå på egna ben. Han utmärkte sig genom att avvisa närmanden från Internationella valutafonden och Världsbanken eftersom han ansåg att institutionerna annars skulle få för stort inflytande över landets ekonomi, och därmed revolutionen.
Framåtandan var imponerande. Skolavgifterna sänktes till hälften, läskunnigheten ökade, nya vägar, tågräls och brunnar byggdes och tio miljoner träd planterades för att motverka ökenspridning.
Bedrifterna var många. Men det fanns en baksida.
Sankaras kritiker mobiliserar sig
Trots de tidiga framgångarna var Thomas Sankaras kritiker noga med att påpeka att hans metoder var odemokratiska. Regeringen tillät inga andra politiska partier, avskedade statligt anställda som ansågs vara kontrarevolutionära och motarbetade fackföreningar. När landets lärare i mars 1984 gick ut i strejk sedan två av deras kollegor avskedats för kritiska uttalanden om regeringen, svarade utbildningsministern med att avskeda ytterligare drygt tusen av dem.
Pressen var inte officiellt censurerad och regeringen vidhöll att journalisterna var fria att kritisera makten, men i praktiken framfördes ingen kritik. Och när maskerade män i juni 1984 attackerade och brände ner tryckeriet tillhörande L’Observateur, landets enda självständiga tidning, blev statligt ägda medier det enda kvarvarande alternativet.
Sankara upprättade även ”revolutionära domstolar”, som stod utanför det vanliga rättsväsendet och var tänkta att ge vanligt folk chansen att bevittna rättegångar mot korrupta tjänstemän och medlemmar av tidigare regeringar. Istället kunde de urarta i skenrättegångar präglade av personliga vendettor. Åtalade stod utan försvarsadvokater och saknade möjligheten att överklaga. Ofta var syftet ren avskräckning och straffen lindriga, men ibland kunde långa fängelsestraff och höga böter delas ut.
Sankaras snabba reformer var uppskattade i många läger men skapade mäktiga fiender i andra, speciellt eftersom förändringarna var tänkta att genomföras omgående, utan prövotid eller övergångsperioder.
Förbuden mot polygami och kvinnlig omskärelse mötte motstånd från vissa grupper, inte enbart män, som ansåg att de bröt mot viktiga sedvänjor. Att urbana tjänstemän tvingades sänka sina löner och få sina bonusar indragna till förmån för befolkningen på landsbygden gjorde medelklassen upprörd.
Och mossifolkets tradition att lämna delar av beslutsfattandet till äldre manliga byhövdingar utmanades av den nya regeringens hierarkier. Från att i sekler ha vant sig vid makt och inflytande berövades nu dessa traditionella ledare sina möjligheter att utkräva arbete och beskatta invånare.
Missnöjet växte dessutom inom den statliga apparaten när Sankara, från augusti 1985, inledde ett årligt program där ministrar och statligt anställda omplacerades till landsbygden för att delta i olika projekt. Enligt Sankara var syftet att ge dem en inblick i befolkningens utmaningar, och att understryka för folket att regeringsanställda inte stod över vanliga invånares plikter.
Hans militära disciplin gjorde att han ibland överraskade statligt anställda genom att besöka deras kontor för att inspektera att de skötte sitt arbete, en metod som av förklarliga skäl ogillades av många. Om tjänstemän var sena till jobbet med så lite som fem minuter kunde de straffas genom att beordras arbeta kvällar eller helger.
Till och med hans nära militära kollegor retades upp när han beordrade kaptenen Gilbert Diendéré att avsluta en affär med en älskarinna. För Sankara var otrohet inte förenligt med revolutionen, något flera av hans manliga allierade irriterade sig på och ansåg var allt för idealistiskt.
I början av 1987 hade Sankara blivit isolerad. Som individ var han fortfarande omtyckt av majoriteten av folket, och utomlands fanns det många som såg upp till honom för Burkina Fasos snabba framsteg . Men i själva verket hade luften nu gått ur revolutionen.
På den internationella arenan hade hans antiimperialistiska retorik gjort relationen med USA och Frankrike kylig. Det spända förhållandet med den före detta kolonialmakten spillde över i och spädde på konflikter med grannländerna Elfenbenskusten, Mali och Togo – alla tre nära franska allierade. Libyens Muammar al-Gaddafi, en tidigare bundsförvant, hade också vänt honom ryggen sedan Sankara vägrat öppna upp landet för Libyensponsrade rebelltrupper som planerade en kupp i Liberia.
Rykten om en ny revolt i Burkina Faso oroade Sankaras närmaste vänner och familj. Trots deras vädjan om att han skulle attackera först, valde Sankara att avvakta. Att spilla blod skulle bara leda till en evighetslång vendetta.
I sina tal under hösten 1987 var Sankara fortsatt kritisk till den medelklass och politiska elit som han ansåg var upptagna med att berika sig själva på de fattigas bekostnad. Men han medgav också att regeringen kan ha genomfört somliga förändringar för fort och föreslog en ”paus” i revolutionen för att ge samhället en chans att hämta andan. Vad han än försökte uppnå var det redan för sent.
Sankara mördas och Burkina Faso närmar sig väst
På eftermiddagen den 15 oktober 1987 rörde sig ovanligt många soldater i huvudstaden. De intog strategiska positioner samtidigt som telenätet upphörde att fungera.
Thomas Sankaras närmaste hade uppmanat honom att hålla sig i säkerhet, men för honom kunde jobbet inte vänta. Det är svårt att veta hur medveten Sankara var om sin utsatta position när han satt där i mötesrummet med sin kabinett.
Informationen om vad som hände: den plötsliga skottlossning utanför som lät som ”ösregn på ett plåttak” kommer från Alouna Traoré, den enda av mötesdeltagarna som överlevde. Sedan 1987 har han konsekvent hållit sig till samma version av händelseförloppet. Hur Sankara försäkrade de andra om att han var måltavlan och gick ut ur rummet med armarna höjda över huvudet. Hur han knappt han gå ut innan han sköts ihjäl. Hur soldater sedan stormade in i rummet och avrättade tolv av de närvarande. Traoré sköts också, och det var ett under att han klarade sig med livet i behåll.
Angriparna hade mobiliserats av Gilbert Diendéré, kaptenen som kritiserats av Sankara för sina otrohetsaffärer. Samtliga lydde under Blaise Compaoré, Sankaras långvariga kollega och nära vän. De hade varit så pass nära att de ofta beskrevs som bröder, under perioder hade Compaoré bott hemma hos Sankara, vilket fick Sankaras fru Mariam att skämta om att de var ”co-wives”. Men nu tog Compaoré över makten i Burkina Faso. Senare på kvällen strömmade hans röst ut ur radioapparater runtom i landet. Orden var hårda och anklagande, och han utmålade Sankara som en förrädare med storhetsvansinne.
Det kan fortfarande diskuteras huruvida Sankara hade misstänkt att Compaoré skulle förråda honom. I historikern Brian J. Petersons Thomas Sankara: A Revolutionary in Cold War Africa, utgiven våren 2021, citeras flera personer med intim inblick i händelseförloppet. Några av dem anser att Sankara såg sin egen död som ofrånkomlig och inte ville riskera att vara den som förde Burkina Faso mot ett potentiellt inbördeskrig genom att försöka röja undan hotet, andra tycker att han var för tillitsfull för sitt eget bästa.
Under natten lastades kropparna ombord en lastbil, kördes till en begravningsplats i ett av Ouagadougous fattigare områden och dumpades i hastigt grävda gravar. Sankara var bara trettiosju år gammal och revolutionen hade nyligen firat sin fyraårsdag.
Sankaras död chockade landets invånare. Burkina Faso må ha vant sig vid statskupper men det här var första gången en president mördats. Compaoré förnekade inblandning. Han påstod att hans trupper hade fått reda på en komplott som Sankara planerade och på eget bevåg begett sig till presidenten för att arrestera honom. När soldaterna försökte gripa Sankara ska han ha svarat med att öppna eld och de tvingades därför skjuta ihjäl honom i självförsvar. Compaorés version av händelseförloppet förkastades av alla förutom hans mest trogna lojalister.
Frankrikes roll i mordet på Sankara har varit omdebatterad bland historiker, politiska kommentatorer och vanligt folk i både Burkina Faso och omvärlden. Vissa har sett det som ett franskt beställningsmord medan andra har uppfattat det som crescendot av en intern konflikt. Brian J. Peterson argumenterar för ett mellanting. Han menar att Frankrike inte deltog militärt, men att landet medverkade till att skapa förutsättningarna för kuppen, bland annat genom ekonomisk press, medial smutskastning och att så osämja inom Sankaras parti.
Flera försök har gjorts för att få Frankrike att offentliggöra hemligstämplade dokument som en gång för alla kan bevisa landets eventuella ansvar – hittills utan framgång.
Sankara blev en symbol för panafrikanism, självförsörjning, anti-imperialism och antikorruption världen över men smutskastades på hemmaplan. Compaoré porträtterade sig själv som den verkliga revolutionären, den som på riktigt brydde sig om folket.
Internationellt ville Compaoré däremot uppfattas som en sansad och realistisk ledare, långt bortom Sankaras radikala idéer och öppen för nya samarbeten med västvärlden. Inom kort tecknades avtal med Världsbanken och Internationella valutafonden och Compaoré välkomnades som en frisk fläkt av stormakterna i väst.
I Burkina Faso nedmonterades revolutionen. Impopulär bland majoriteten av befolkningen förlitade sig den nya regimen på den övre medelklassen, äldre byhövdingar och de som tillhört den politiska eliten före 1983 års revolution – grupper som traditionellt haft makten i landet och som Sankara gjort sig ovän med. Korruption blev återigen en del av vardagen.
Blaise Compaoré kom att regera Burkina Faso i tjugosju år, fram till 2014 då intensiva protester bröt ut mot att han försökte ändra konstitutionen för att förlänga sin mandatperiod. Under demonstrationerna skanderade aktivister Sankaras namn, hans ansikte syntes på plakat och t-shirtar och hans ord citerades i tal. Till slut flydde Compaoré landet och gick i exil i Elfenbenskusten. 2015 hölls en nytt presidentval som den tidigare premiärministern Roch Marc Christian Kaboré vann.
Sankaras änka, familj och anhängare hade länge kämpat för att ställa de skyldiga inför rätta och med Compaoré borta fick de äntligen sin chans. 2015 grävdes Sankaras kropp upp och en obduktion bekräftade att han träffats av fler än tolv kulor. I april 2021 åtalade en militärdomstol i Burkina Faso slutligen Blaise Compaoré, som tillsammans med 13 andra anklagades för att ha haft en del i mordet.
I oktober det året inleddes rättegången i Compaorés frånvaro, som svarade med att han bojkottade den och hävdade han åtnjöt immunitet som en före detta statschef. Under tiden i Elfenbenskusten hade han dessutom hunnit bli medborgare där och kunde nu inte utelämnas utan tillstånd från regeringen. Men sedan hände det som satt landet i gungning så många gånger tidigare.
En ny våg av militärkupper
Söndagen den 23 januari 2022 släcktes plötsligt mobilnätet i Burkina Faso. Skottlossning hördes vid flera militärbaracker runtom i landet och snart stod regeringspartiets högkvarter i lågor. Mot kvällen avlossades flera skott i närheten av presidentpalatset.
Dagen efter tog soldater över den statliga radio- och tv-stationen. Timmar senare sände de ett tal till nationen.
I klippet syntes de, fjorton soldater totalt, i sandfärgade kamouflagekläder. Vissa i röda och blåa baskrar, andra i hjälmar och ansiktsmasker. Flera av dem höll i automatvapen. De utannonserade sig som Patriotic Movement for Safeguard and Restoration och meddelade att de avsatt presidenten Roch Marc Christian Kaboré eftersom han misslyckats med att få kontroll över säkerhetsläget i landet.
Sedan 2015 har jihadister i norra delarna av Burkina Faso utfört attacker som resulterat i tusentals döda och nästan två miljoner flyktingar. Liknande grupper har blivit aktiva i Mali, Tchad, nästan hela Sahelbältet, och många av dem har tillgång till vapnen som flödade ut ur Libyen i samband med Gadaffis fall år 2011.
Under sitt tal förklarade soldaterna parlamentet och regeringen upplösta. Landgränserna stängdes och utegångsförbud började råda.
En dryg vecka senare införde soldaterna konstitutionen igen och tillsatte överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba som ny president. I mars utannonserade juntan att val återigen kommer att hållas, efter en treårig övergångsperiod.
Det instabila läget i landet hindrade inte rättegången mot Compaoré att fortsätta. Den 3 april 2022 dömdes han till livstids fängelse tillsammans med två av hans kumpaner. Åtta av de övriga elva åtalade dömdes till mellan tre och tjugo års fängelse, medan resterande tre frikändes.
Trots livstidsstraffet tillät den nye presidenten Compaoré att återvända till Burkina Faso för att delta i en konferens tillsammans med flera andra före detta ledare för landet. Sankarafamiljens jurister begärde att han skulle arresteras, men deras krav visades bort.
Istället bjöd Compaoré på en ursäkt. I ett brev som en talesperson läste upp för en presskår skrev han:
”Jag ber det burkinska folket om förlåtelse för alla gärningar jag kan ha begått under min ämbetstid, och jag ber särskilt om ursäkt till min broder och vän Thomas Sankaras familj. Jag tar ansvar för och ångrar av hela mitt hjärta lidandet och tragedierna som offren har upplevt under mitt ämbete som ledare för landet och ber deras familjer om förlåtelse.”
Ursäkten fick blandade reaktioner. Vissa grupperingar ansåg att den inte var tillräcklig, att rättvisa inte kan skipas så länge han går fri. Den här gången stod kampen mot jihadisterna dock i centrum och Compaoré slapp undan fängelse eftersom konferensen var tänkt att symbolisera nationell enighet i kampen mot rebellerna.
Men våldspiralen fortsatte. Den 30 september 2022 drabbades Burkina Faso av en ny militärkupp, den andra på ett år. Scenerna var snarlika de under förra kuppen, med skottlossning och explosioner i huvudstaden. Precis som under den förra uppenbarade sig sedan en grupp militärer på tv och läste upp sitt budskap.
President Damiba hade misslyckats med att kväva extremisternas uppror och var därför avsatt. Nu krävdes nytänk. Ny president blev 34-årige Ibrahim Traoré, född 1988, och som uppges ha varit chef för en anti-jihadistisk specialstyrka. Damiba tilläts att gå i exil i Togo.
Den gåtfulle och tillbakadragne Traoré har gjort ett tungt avtryck under sin korta tid vid makten. I januari 2023 meddelade Burkina Fasos ledning att det militära samarbetet med Frankrike upphör och att franska trupper hade fyra veckor på sig att lämna landet. Månaden därpå drog Frankrike sig tillbaka. Istället har Burkina Faso närmat sig Ryssland och Turkiet.
I skrivande stund ortsätter dock våldsvågen och den humanitära krisen förvärras. Många dödas eller fördrivs, och tusentals skolor har tvingats stänga på grund av otrygghet. Mer än en miljon barn har berövats sin skolgång.
Burkina Fasos junta, som inledningsvis lovade en återgång till demokrati i mitten av 2024, har sagt att inga val kommer att hållas förrän säkerheten kan garanteras. I maj meddelande juntan en femårig förlängning av sitt styre, och sommaren 2025 upplöste man den självständiga valkommissionen för att istället placera ansvaret för översynen hos inrikesdepartementet. Ett drag som ytterligare konsoliderar makten över valprocessen under militären.
Det återstår alltså att se om jihadisterna kan besegras och, i så fall, om militärerna är villiga att lämna tillbaka makten till folket.
Sankaras arv
Finns det nåt som en god eller godhjärtad diktator? Vissa skulle säga att Thomas Sankara var ett exempel på en. Eller att han var så nära man kan komma. Andra skulle säga att hans stränga kompromisslöshet visade prov på en auktoritär sida som redan då hade börjat, och med tiden skulle fortsätta, utmynna i ett maktmissbruk.
Lord Acton, en brittisk historiker, är känd för ett brev han skickade till en brittisk biskop år 1887. I brevet skrev han:
”Makt tenderar att korrumpera och absolut makt korrumperar absolut”.
Det är naturligtvis omöjligt att att veta vad som skulle ha hänt om Sankara inte hade mördats. Och åt vilken riktning han hade utvecklats.
Men en sak är uppenbar: under ett 1980-tal där många andra afrikanska ledare såg ut att tävla i korruption och berikade sig själva på sina länders bekostnad, gick Sankara en annan väg och lyckades på kort tid ingjuta stolthet, självförtroende och hopp om självförsörjning.
Läs mer:
Böcker:
Women's Liberation and the African Freedom Struggle av Thomas Sankara (2007)
Thomas Sankara: An African Revolutionary av Ernest Harsch (2014)
A Certain Amount of Madness: The Life, Politics and Legacies of Thomas Sankara av Amber Murrey, redaktör (2018)
Thomas Sankara: A Revolutionary in Cold War Africa av Brian J. Peterson (2021)
Journalistiska artiklar:
”13 killed in coup in Upper Volta” i New York Times (6 augusti 1983)
”Africa’s ’upright people’: Still has no clear answers” av Alan Cowell för New York Times (9 januari 1985)
”Young Voice in Africa: Sports and Clean Living” av James Brooke för New York Times (23 augusti 1987)
”A friendship dies in a bloody coup” av James Brooke för New York Times (26 oktober 1987)
”Sankara: daring to invent Africa’s future” av Sean Jacobs för The Guardian (15 oktober 2008)
”Burkina Faso’s revolutionary hero Thomas Sankara to be exhumed” av David Smith för The Guardian (6 mars 2015)
”Thomas Sankara: Body of Africa’s Che Guevara riddled with bullets, autopsy reveals three decades after death” av Ludovica Iaccino för International Business Times (14 oktober 2015)
”Burkina Faso ’wants France to release Sankara archives’” på BBC (13 oktober 2016)
”Thomas Sankara and the Revolutionary Birth of Burkina Faso” av Mamadou Diallo för Viewpoint Magazine (1 februari 2018)
”Thomas Sankara had two faces – Jean-Baptiste Ouédraogo” av Aïssatou Diallo för The Africa Report (4 mars 2020)
”Burkinabe ex-President Compaore charged in Thomas Sankara murder” av Henry Wilkins för al Jazeera (13 april 2021)
”Burkina Fasos störtade president åtalas för mordet på sin företrädare” av Erik Esbjörnsson för Dagens Nyheter (14 april 2021)
Vetenskapliga artiklar:
”Ideology and Praxis in Thomas Sankara’s Populist Revolution of 4 August 1983 in Burkina Faso” av Guy Martin i Issue: A Journal of Opinion (vol. 15, 1987)
”Sankara and the Burkinabe Revolution: Charisma and Power, Local and External Dimensions” av Elliott P. Skinner i The Journal of Modern African Studies (vol. 26, nr 3, 1988)