Transatlantiska slaveriet, del 1
Portugals utforskning av Afrika och slaveriets födelse
I januari år 1482 anlände en portugisisk flotta till det vi idag känner till som Ghana. Ombord fartygen fanns hundratals soldater och flera kanoner, men också murare och diverse byggmaterial, från små spikar till stora grundstommar.
Flottan la ankare i en bukt där det grönblåa vattnet var förhållandevis stilla och vågorna små. När besättningen gick i land möttes den av en bred sandstrand som kantades av höga vajande palmer. Den starka solen pressade upp temperaturen till 30-strecket och fukten gjorde luften svår att andas.
Intill stranden låg en by som delades i två av en liten flod. Portugiserna slog sig ner vid en upphöjning precis i början av bukten, en strategisk plats som gav dem en överblick över omgivningen, både ut mot havet och inåt landet. Där höjde de en flagga som fladdrade i den varma brisen.
Diogo de Azambuja, kaptenen och ledaren för expeditionen, hade tagit på sig sina allra finaste kläder. I skuggan av ett träd satte han sig på en hastigt uppförd tron medan han väntade.
Efter en stund möttes portugiserna av en välkomstkommitté. Längst fram gick en orkester, deras trummor och trumpeter gav ifrån sig ett öronbedövande ljud. De följdes av en samling aristokrater som ackompanjerades av sina unga betjänter som bar fina tyger för de seniora att sitta på. Även en grupp soldater beväpnade med spjut, sköldar och pilbågar följde dem.
Till sist kom den som Diogo de Azambuja väntat på: Kwamena Ansa, en så kallad omanahene – en lokal kung, hövding eller högste ledare. Kungens hals, ben och armar var täckta av guldsmycken, han hade till och med guld inflätat i håret och i skägget.
Diogo de Azambuja och Kwamena Ansa tog i hand, gåvor utbyttes och förhandlingarna inleddes. Det Azambuja mest av allt ville ha var tillstånd att få uppföra en permanent fästning. Om portugiserna bara skulle få göra det kunde kungen räkna med fantastiska handelsmöjligheter. Han skulle till och med få chansen att konvertera till katolicismen, något som skulle göra honom till en broder i den portugisiske kungens ögon.
Kwamena Ansa svarade till en början avfärdande. Det här var inte de första portugiserna att komma till området, enstaka fartyg hade besökt den här kustremsan under de senaste tio åren, men de portugisiska sjömännen och småhandlarna hade knappast imponerat.
”De kristna som har kommit hit tidigare har varit väldigt få, smutsiga och tarvliga”, sa Kwamena Ansa till sin gäst.
Kanske var det därför Diogo de Azambuja hade tagit på sig en så fin utstyrsel, det här uppdraget var för viktigt för att falla på ett dåligt första intryck. Det portugiserna ville försöka sig på nu var något djärvt och nytänkande: att bygga en permanent bas så här långt söder om Sahara. Trots Kwamena Ansas tvekan vanns han till slut över av portugisernas många löften. Redan dagen därpå la de den första stenen av det som skulle bli det första europeiska fortet i det tropiska Afrika.
Portugiserna kallade hela området, och nu fortet de skulle bygga på det, för El Mina: gruvan. Och det var just guldet som hade lockat dit dem. Men det var handeln med en annan typ av ”vara” som skulle få ödesdigra konsekvenser, och lägga grunden för den moderna atlantiska världen.
Guldfeber
I mer än tusen år var Sidenvägen en av världens viktigaste handelsrutter. Den bestod av en mängd förgrenade vägar som tillsammans skapade ett nätverk som knöt ihop Kina med Europa via Centralasien, Indien och Mellanöstern.
En seglivad teori är att Osmanska rikets erövring av Konstantinopel, dagens Istanbul, år 1453 markerade ett avbrott i handeln eftersom osmanerna sägs ha påverkat den negativt genom att införa höga tullavgifter eller helt stänga den. Enligt teorin ska européerna därför ha börjat söka efter sjövägen till Kina och Indien, vilket påstås ha stimulerat det som kallas upptäcktsresornas epok.
Teorier som så tydligt skapar ett orsak–verkan-samband mellan två kända skeenden i världshistorien blir ofta populära. Men de löper också högre risk att vara förenklande. I det här fallet finns det dessutom mycket som tyder på att teorin är direkt felaktig, det främsta argumentet är kanske att portugisernas utforskning av Afrika började flera decennier före Konstantinopels fall.
Det verkliga genombrottet för Europas upptäcktsresor skedde år 1415 när Portugal, under ledning av prins Henrik, erövrade den viktiga handelsstaden Ceuta. Staden ligger i de nordligaste delarna av Marocko och är idag ett spanskt territorium.
Innan övertagandet hade Ceuta fungerat som en slags terminal för de ofantligt lukrativa transsahariska guldleveranserna från Västafrika. På mitten av 1300-talet spelade Maliriket en avgörande roll för att stora och regelbundna laster med guldstoft nådde Europa, men i början på 1400-talet, när Mali befann sig i nedgång, blev leveranserna färre.
Det var en av de bidragande faktorerna som bidrog till den ädelmetall- och myntbrist som präglade delar av Europa under 1400-talet. Den inhemska europeiska guldproduktionen var låg och digerdödens framfart under det föregående seklet hade påverkat silverutvinningen negativt.
Nu när pesten var över, Europa höll på att återhämta sig och ekonomierna växte, saknade man plötsligt ädelmetallerna man behövde för att prägla mynten man hade vant sig vid att använda. På vissa håll blev myntbristen så stor att byteshandel och alternativa betalningsformer åter blev vanligare.
I boken A Financial History of Western Europe skriver den amerikanske ekonomihistorikern Charles P. Kindleberger att det i Tyskland blev så vanligt att använda peppar som valuta att landets bankmän kom att bli kända som ”pepparmän”. Kindleberger skriver också att bristen på mynt, eller ädelmetaller, var en av anledningarna till att européer började anstränga sig allt mer för korsa hav de ännu inte lyckats ta sig över.
Portugisernas attack mot Ceuta skedde snabbt och plötsligt en augustidag år 1415. En stor flotta bar den portugisiska armén över Medelhavet och ombord ett av skeppen fanns prins Henrik, då bara 21 år gammal. Han var ivrig, inte bara att få ett fotfäste i Afrika och koppla grepp om den värdefulla guldhandeln, utan att också vinna kyrkans gillande genom att erövra en stad från muslimerna som den kristna världen låg i konstant konflikt med.
Erövringen av Ceuta tog bara 13 timmar och efteråt var portugiserna övertygade om att de genom att ta över fästningen hade hittat nyckeln till resten av Afrika.
Men Portugals förhoppning om att tjäna på Ceutas handel var orealistiskt optimistisk eftersom staden blev en kristen enklav i ett annars muslimskt Nordafrika.
Muslimerna la helt enkelt om handelsrutterna. Istället för att varorna som transporterats genom Sahara nådde Ceuta, gick de istället några mil västerut, till hamnstaden Tanger. Och istället för att bli en guldgruva för portugiserna, blev Ceuta ett projekt som blödde pengar, eftersom det kostade att bygga försvarsställningar och fylla fortet med vaktande trupper.
För portugiserna blev lösningen att fortsätta utforska haven västerut och under de kommande decennierna koloniserade de öar som Azorerna och Madeira.
Den ödesdigra sjövägen till Västafrika
Idén att utforska Afrikas västra kust är uråldrig. Redan på 400-talet f.Kr. gav sig en man vi idag känner till som Hanno Sjöfararen ut på havet. Han var från Karthago, ett antikt kungadöme med bas i dagens Tunisien, och tros ha varit högt uppsatt, kanske medlem av aristokratin eller en militär officer. I en skrift han lämnade efter sig beskriver han hur han seglar nedför den västafrikanska kusten, grundar bosättningar och eventuellt kommer i kontakt med gorillor.
En vanlig teori är att Hanno lyckades ta sig så långt som dagens Senegal. En annan är att han seglade ända till nuvarande Kamerun. Andra argumenterar för att han ”bara” nådde Marocko. Det råder ingen konsensus och källorna är luddiga och öppna för tolkningar.
Men lyckades Hanno ta sig så långt som Senegal eller till och med Kamerun, var han långt före sin tid, för på 1400-talet e.Kr., när portugiserna blickade mot Afrika, var resor ute på öppet hav fortfarande förenade med livsfara. Starka strömmar, oväder och förrädiska kustremsor kunde alla innebära slutet för sjömän, och det var långt ifrån en garanti att den som gav sig ut på haven kom tillbaka.
För europeiska sjömän hade Kap Bujur länge markerat ett stort hinder. Det är en udde i dagens Västsahara där dimman ofta ligger tät, strömmarna drar skeppen åt olika håll och vindarna blåser starka.
Med tiden blev området mytomspunnet. Det sas att klimatet längre söderut var så pass varmt att hettan fick havet att koka, att solens strålar kunde få skeppen att antända och att vidunderliga sjöodjur lurade under ytan. Fartyg som försökt runda udden och fortsätta söderut kom aldrig tillbaka. Även arabiska sjömän var välbekanta med området, de döpte det till Abū Khaṭar, vilket kan översättas till ungefär ”farans fader”.
Prins Henrik är även känd som Henrik Sjöfararen, för det var under hans ledning, och med hans finansiering, som Portugal gjorde avsevärda framsteg inom navigering och skeppsbyggnad. År efter år lyckades portugisiska expeditioner ta sig allt längre söderut.
Motiven var både finansiella och religiösa. Portugiserna ville öppna upp handeln, främst med guld. Men de ville också sprida kristendomen och leta efter den mytomspunna figuren Johannes Prästen, som enligt medeltida europeiska legender var en kung som ledde ett framstående kristet rike omringat av muslimer och hedningar.
Tidigare antogs Johannes Prästens kungadöme vara beläget i Mongoliet eller Indien, men nu trodde man att det sannolikt låg någonstans i Afrika, kanske Etiopien. Johannes Prästen antogs fortfarande vara vid liv och sågs på som en potentiellt viktig allierad i kampen mot muslimerna.
År 1433 gjorde den portugisiske sjöfararen Gil Eanes ett försök att ta sig förbi Kap Bujur. Den gången vann rädslan över honom och han vände hem mot Portugal efter att bara ha tagit sig till Kanarieöarna.
Den missnöjde prins Henrik skickade tillbaka Eanes året därpå med samma uppdrag och den här gången lyckades han inte bara ta sig förbi Kap Bujur utan också återvända välbehållen. Han hittade visserligen inget guld, men han tog ändå med sig något värdefullt – vetskapen om att varken fruktansvärda sjömonster eller gigantiska strömvirvlar fanns i området.
Med nyfunnen inspiration fortsatte expeditionerna. År 1441 tog sig portugiserna till Ras Nouadhibou i nuvarande Mauretanien och Västsahara. Inledningsvis skedde en småskalig handel med den lokala befolkningen.
De som bodde i området var imazighen, människorna som utgör Nordafrikas ursprungsbefolkning, och tillsammans byteshandlade parterna med tyger, klädesplagg, djurskinn, vete och små mängder guldstoft. Men spontana slavräder, utförda av bland andra sjöfararen Nuno Tristão, avslöjade människohandelns stora potential.
Ett slaveriexperiment
Att i kristendomens namn förslava folkgrupper man kom i kontakt med var inget nytt för sydeuropéerna. Under 1300-talet hade exempelvis både spanjorerna och portugiserna utfört sjöräder mot Kanarieöarna, och under attackerna kidnappade man ofta medlemmar ur öarnas ursprungsbefolkning och sålde dem på europeiska slavmarknader. Under 1400-talet koloniserade slutligen spanjorerna öarna under långsamma och brutala former, och ännu fler människor förslavades.
Gomes Eanes de Zurara var en portugisisk man som jobbade i det kungliga biblioteket och som protokollförde hovets förfaranden. I hans The Chronicle of Discovery and Conquest of Guinea från år 1453 hittas ett av de äldsta återgivna exemplen på portugisiska slavräder i Afrika.
Boken beskriver bland annat hur köpmannen Lançarote de Freitas år 1444 ledde en flotta om sex karaveller till Arguinbukten i nuvarande Mauretanien med det uttryckliga syftet att förslava människor. De attackerade små samhällen längs kusten som bestod av fattiga familjer av fiskare tillhörande det lokala imazighenfolket. De återvände till Lagos i södra Portugal med 235 fångar, utmattade och skräckslagna. De Zurara skriver:
”Vissa hade böjda huvuden och ansikten som badade i tårar medan de tittade på varandra. Andra jämrade ömkligt, tittade mot himlen, deras ögon fixerade på den, och ropade ut som om de bad universums far om hjälp”.
Besättningen och fångarna möttes av en stor folksamling, ivriga att få se spektaklet. En av de närvarade var prins Henrik själv, som från ryggen på sin häst bevittnade uppståndelsen. Han lär ha varit nöjd, för 46 av de ”bästa slavarna” hade reserverats för just honom. För att distribuera resten av de blivande slavarna fördelades de i olika grupper.
”Och då blev det nödvändigt att separera fäder från söner, män från fruar, bröder från bröder. Varken vänner eller relationer respekterades ... Sönerna, när de såg sina fäder i en annan grupp, reste sig hastigt och rusade över till dem; mödrarna pressade sina andra barn mot bröstet innan de kastade sig på marken med dem, medan de mottog slag utan en tanke på sina egna kroppar.”
Enligt Gomes Eanes de Zurara var de förslavade både vita, mixade och svarta, vilket understryker att hudfärg ännu inte hade börjat spela den avgörande roll som den skulle göra i det stundande transatlantiska slaveriet. Så här under 1400-talets första hälft togs du inte som slav främst för att du var svart, utan för att du var icke-kristen, en hedning.
Förutom ekonomisk vinning angavs viljan att konvertera hedningar till kristna som det främsta skälet till räderna. Prins Henrik själv ansåg att grymheterna de förslavade utsattes för i det här livet skulle vägas upp av att de fick inleda livet efter döden som frälsta kristna.
Trots att de Zurara vittnade om en viss mångfald bland de förslavade, är det också tydligt att han värderade de svarta offren lägst. Han beskriver genomgående de svarta som mindre intelligenta, mer ociviliserade, till och med fysiskt underlägsna. Hans dokument kan alltså ses som ett tidigt exempel på sammanflätningen av hudfärg och egenskaper. Denna sammanflätning skulle senare bli ett av den kommande transatlantiska slavhandelns allra tydligaste signum: att svarta människor till sin natur ansågs vara lägre stående och därför var särskilt, eller unikt, lämpade att tas som slavar.
Resorna fortsatte och år 1444 nådde portugiserna Senegalfloden. Men i takt med att de tog sig allt längre söderut blev slavräderna mer riskfyllda. Dels för att rykten om räderna spreds och lokalbefolkningarna lättare kunde undvika dem, dels för att lokalbefolkningarna var välorganiserade i motståndskraftiga samhällen. Flera portugisiska förband som hoppats på att förslava västafrikaner jagades bort eller dödades av lokala bybor och krigare som gick till attack med både kastspjut och giftpilar.
Nuno Tristão, sjökaptenen som utfört tidigare slavräder längs den nordvästafrikanska kusten i början på 1440-talet, gick själv det här ödet till mötes. På mitten av 1440-talet gick han och över 20 män i land i det som idag är Senegal, strax söder om landets nuvarande huvudstad Dakar.
Precis som vanligt var målet att hitta människor att kidnappa och sälja in i slaveri, men gruppen hamnade i ett bakhåll. Flera lokala soldater som färdades i snabba krigskanoter omringade dem. Nuno Tristão och nästan alla av hans män dödades där på stranden.
Andra liknande katastrofala landstigningar fick prins Henrik att beordra ett avslut på de västafrikanska slavräderna år 1448. Det blev uppenbart att en annan taktik behövdes. En som förlitade sig på diplomati och handel istället för våld.
Vid den här tidpunkten utgjordes stora delar av det som idag är Senegal av Jolof- eller Wolofriket. Det sträckte sig ungefär från Senegalfloden i norr till Gambiafloden i söder, något som gjorde det särskilt lämpat för handel. Det hade tidigare varit den allra västra provinsen av Maliriket, men under andra hälften av 1300-talet, när Mali skakades av en serie konflikter om tronen, bröt sig woloffolket loss och skapade sitt eget kungadöme.
Både rike och kungadöme är egentligen missvisande för det fungerade inte som en sammanhållen stat utan som en slags konfederation av flera kungadömen. Oavsett var det ett av de allra tidigaste västafrikanska rikena att gå med på ett fredligt handelsförhållande när portugiserna bytte sina svärd mot varor. Det som handlades med var exempelvis guld och elfenben. Men med tiden även förslavade människor.
Slaveri som fenomen
Slaveri omnämns i några av människans äldsta skriftliga källor och har varit en del av vår historia i tusentals år, från civilisationens vaggor som Mesopotamien och Egypten till antikens Rom och Grekland, från Centralamerikas mayakultur till medeltida Japan. I Sverige var trälarna en form av slavar på vikinga- och medeltiden. Fram tills för bara 100-150 år sedan var slaveri en vanligt förekommande del i många samhällen runtom i världen. Det är tiden vi lever i nu som är unik med sitt nästan universella fördömande av slaveri. Tyvärr existerar det än idag på flera håll runt om i världen.
Trots att de flesta har en specifik bild av vad slaveri är finns det många olika typer och definitioner, en källa till förvirring. Moderna breda definitioner inkluderar exempelvis tvångsarbetare som jobbar under hot om våld, extrem fattigdom eller fängelse även om de inte rent rättsligt räknas som någon annans egendom.
En annan form är när någon tvingas arbeta för att betala av en skuld eller när en person är beroende av sin minimala lön för att överleva. Livegenskap refererar till situationer där arbetare är knutna till marken de bor på, tvingas betala skatt och sällan får flytta eller gifta sig som de själva vill, medan sexuellt slaveri är ytterligare en typ – sannolikt den mest förekommande i västvärlden idag.
Genom en historisk, snävare lins är en slav en människa som vanligtvis förslavats genom någon form av våld, som lyder under en annan människa, saknar självbestämmande, ses som egendom, kan köpas och säljas, tvingas utföra jobb eller tjänster och som inte styr över sin egen sexualitet eller reproduktiva system.
År 1400-talet, när Portugal började utforska Afrika, var slaveri fortfarande vanligt förekommande även i Europa och Mellanöstern. I de många och återkommande krigen mellan kristna och muslimska kungadömen tog båda sidor varandra som slavar.
På 1500-talet blev krigsfångar ofta galärslavar, personer som kedjades fast vid årorna på stora fartyg och under hot om våld tvingades ro.
Och från 1600-talet och framåt utgjorde den nordafrikanska kusten väster om Egypten den ökända så kallade Barbareskkusten. Där hade muslimska pirater sina baser och gav sig ut på haven för att kidnappa européer. De flesta offer blev krigsfångar och lämnades tillbaka mot en lösensumma, andra gjordes till slavar och sattes i arbete.
Precis som i resten av världen har slaveri en lång historia på den subsahariska kontinenten och bedrevs på många olika sätt. Som en massiv kontinent präglad av en ofantlig mångfald vad gäller folk, kulturer, språk, religioner och traditioner går det alltså inte att tala om ett specifikt slaveri.
Men generellt skilde sig slavsystemen från den senare transatlantiska varianten och några vanligt förekommande kännetecken var exempelvis att de förslavade på vissa platser kunde gifta sig, äga egendom och med tiden bli medlem av en familj. I de samhällena hade de förslavade en annan mobilitet än de förslavade senare skulle ha i exempelvis USA, där de sågs på som boskap. I USA saknade slavar helt möjligheten att röra sig upp i samhället samtidigt som deras barn – födda som ofödda – också var dömda till samma öde.
Med det sagt fanns det i Afrika också samhällen där de förslavades liv var särskilt hårt, där de exempelvis inte fick beblanda sig med fria invånare eller kunde förlora livet som offer i en begravningsritual.
En annan uppenbar skillnad med den transatlantiska handeln var att de inhemska afrikanska slavsystemen inte handlade om ras eller hudfärg, eftersom både offer och förövare var vad vi idag skulle kalla svarta.
Det har ibland bidragit till en bild av Afrika som särskilt ociviliserat, ungefär som att afrikanerna ”sålde sina egna” och därför var värre än européerna som hade den goda smaken att åtminstone inte utsätta sitt ”eget folk” för hemskheterna. Men denna bild är grovt missvisande.
Det kanske vanligaste sättet att bli förslavad på i Afrika var att man var på den förlorande sidan av ett krig. Precis som att identiteten som européer sällan har stoppat engelsmän, fransmän, svenskar eller tyskar från att kriga med varandra, har den förhållandevis moderna identiteten som afrikaner inte hindrat afrikanska samhällen från att utkämpa erövringskrig mot varandra.
Andra förekommande, men mindre vanliga sätt, var att slaveri var ett straff man dömdes till, eller att man tillfälligt sålde sig själv in i slaveri som en sätt att betala tillbaka en skuld. Afrikanerna som handlade med förslavade människor såg det i regel alltså inte som att de sålde “sina egna” eller sina ”afrikanska bröder”. De såg det som att de sålde fiender, främlingar, kriminella eller oönskade.
Överlag handlade de olika slavsystemen i Afrika mer om status, makt och inflytande än om pengar och produktion. Det som förändrades med den europeiska närvaron i Afrika var slaveriets omfattning. Det var under europeisk flagg som den afrikanska slavhandeln gick från en i jämförelse marginell företeelse till ett maskineri, en hel industri, vars konsekvenser vi känner av än idag.
Påpekandet av några av skillnaderna mellan den transatlantiska slavhandeln och Afrikas inhemska slaveri bör inte missförstås som att det senare rörde sig om en godartad variant. Slaveri, i alla dess former, är per definition förkastligt.
Portugal i bräschen
På mitten av 1400-talet var det fortfarande guld som portugiserna mest ville åt och vid det här laget hade handeln med västafrikanska riken visat sådan potential att den portugisiska kronan kontrakterade den berömde portugisiske handelsmannen Fernão Gomes. I utbyte mot att Gomes fick monopol på all handel söder om Kap Verde-öarna, gick han med på att betala en årsavgift och att sälja all elfenben han kom över till den portugisiska kronan till ett förmånligt pris. Men den mest avgörande punkten han gick med på var att han upplät sin flotta av fartyg att årligen fortsätta utforska ungefär 48 till 64 mil av den afrikanska kustlinjen.
Med den nya överenskommelsen avlöste framstegen varandra. I det som idag är Liberia utvecklades en handel med meleguetapeppar, som ibland gått under namnet paradiskorn. Det gav med tiden den här regionen namnet Pepparkusten.
De portugisiska fartygen fortsatte österut och fann en stor tillgång till elfenben i de täta skogarna som sträckte sig ända ner mot stränderna. Det gav med tiden den regionen namnet Elfenbenskusten. Och 1471, när portugiserna gick i land i det som idag är Ghana, fann man det man nästan 60 år tidigare först gett sig ut för att hitta: guld. Att det fanns i stora mängder nånstans i närheten blev uppenbart eftersom massvis av invånarna i de olika byarna de stötte på bar det som smycken. Med samma tradition av namngivning skulle hela regionen senare bli känd som Guldkusten.
Det portugiserna bytte mot guldet var klädesplagg men främst olika typer av metaller. Manillor, armband av brons, mässing eller koppar formade som en hästsko, producerades i Europa och skeppades ned mot den västafrikanska kusten där de kom att fungera som ett betalningsmedel för produkterna portugiserna köpte.
Traditionen av järntillverkning sträcker sig flera tusen år tillbaka i Västafrika, så de afrikanska samhällen som portugiserna kom i kontakt med hade tillgång till egna järnverktyg och -vapen. Problemet var att mineralerna fanns i rätt små kvantiteter. Eftersom det hade skett innovationer inom den europeiska järnindustrin som ökade produktionstakten i Europa blev det mer attraktivt för afrikanska riken att importera järn därifrån.
Manillorna var inget nytt fenomen, tidigare hade man importerat dem från Nordafrika, så det blev inte en ny marknad, snarare en ytterligare. Andra former av valuta som användes i Väst- och Centralafrika var tyger och, ännu mer, kaurisnäckor, som importerades från muslimska handelsmän ända från indiska oceanen.
Konkurrensen hårdnar
Portugal hade länge haft ett försprång i utforskandet av Afrika, men det var ett försprång som andra europeiska länder försökte ta in. År 1478 utmynnade konkurrensen mellan Portugal och det spanska kungariket Kastilien i ett sjöslag utanför den ghananska kusten, ett slag som portugiserna vann övertygande. Fredsförhandlingar följde och snart skrev parterna på det så kallade Alcáçovasfördraget.
I överenskommelsen gick Portugal med på att ge upp sina krav på den kastilianska tronen samt att erkänna spansk kontroll över Kanarieöarna. Men i utbyte fick portugiserna rätt till alla landområden som upptäckts, eller skulle upptäckas, söder om Kanarieöarna, vilket i praktiken innebar hela Afrika söder om Sahara.
Under de två kommande decennierna fortsatte den portugisiska guldhandeln i Västafrika att dra in enorma summor och i den amerikanske journalisten Howard W. Frenchs bok Born in Blackness argumenterar han för att det fick oanade konsekvenser:
”Lissabons nya monopol över Västafrikas enorma guldtillgångar lämnade Spanien med inget annat val än att våga sig långt bortom Herkules pelare och sjösätta nya försök att utforska Atlantens västliga extremiteter. Med andra ord, Portugals nyvunna rikedom drev på Spaniens besatthet av att hitta egna källor till den värdefulla metallen.”
Fortet El Mina, eller Elmina, var det fotfäste portugiserna så länge hoppats på att få på den afrikanska kontinenten. I flera sekler hade muslimska handelsmän handlat till sig guld från denna region och sedan transporterat det norrut via västafrikanska riken som Mali och Songhai, genom Sahara och vidare till Nordafrika och Mellanöstern. Men nu började en större andel av guldet istället gå söderut mot portugisernas fort vid kusten. Från Elmina kunde portugiserna sedan skicka regelbundna guldlaster till hemlandet, guldlaster som var avgörande för att förvandla Portugal från ett fattigt och obetydligt hörn av Europa till en kolonial supermakt.
Samtidigt som guldet fortsatte göda den portugisiska ekonomin, fortsatte deras utforskande av Afrika och nu var finansierandet av det mindre av ett problem.
År 1483 kom portugiserna i kontakt med Kongoriket, två år senare med kungadömet Benin i nuvarande Nigeria. När de gick i land på flera av dessa platser restes så kallade padrãos för att markera deras ankomst: trä- eller stenpelare som ofta hade ett kors på toppen.
År 1488 nådde portugiserna slutligen Kap Agulhas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Men de blev inte långvariga utan fortsatte upp längs östra Afrikas kust och fann tio år senare, genom Vasco Da Gama, slutligen sjövägen till Indien.
Socker och blod
Medan guldlasterna fortsatte att skeppas till Portugal upptäckte portugiserna allt mer det lukrativa i slavhandeln. Det skulle dröja länge innan just befästningen vid Elmina skulle bli ett slavfort, men längs den väst- och centralafrikanska kusten fann många andra områden där slavhandeln inledde sin exponentiella framväxt.
En av huvudkomponenterna var sockerröret, en växt med ursprung i Sydostasien och som via handelsmän långsamt spreds västerut. I samband med européernas upptäcktsfärder tog sig växten över havet och planterades i nya regioner och världsdelar.
Ögruppen Madeira utanför Marockos kust hade i början på 1420-talet blivit en av Portugals första kolonier. Snart introducerades sockerröret och några decennier senare gick produktionen på högvarv, i allt större utsträckning med hjälp av afrikanska slavar. Under några år i början på 1500-talet var Madeira en av världens främsta sockerproducenter. En liknande utveckling utspelade sig på São Tomé i Guineabukten.
Men, vid den här tiden hade européer hittat till Amerika, vilket skapade väldiga kommersiella möjligheter. Istället för små öar i Atlanten eller utanför den afrikanska kusten, hade man nu plötsligt hittat nya hela världsdelar att lägga under sig, med till synes oändlig mark att odla och oöverskådliga mängder metaller att utvinna.
Men för att göra det möjligt, och dessutom göra det så snabbt och inkomstbringande som det bara gick, krävdes en gigantisk arbetskraft av sällan skådat slag. Slavhandeln var nu redo att gå in i en ny fas, en fas förenad med en omätbar mängd pengar, våld och lidande.
Fortsättning i del 2.
Läs mer:
Böcker:
The Chronicle of Discovery and Conquest of Guinea av Gomes Eanes de Zurara (1453)
Capitalism and Slavery av Eric Williams (1944)
Plagues and Peoples av William H. McNeill (1976)
Slavery and Social Death: A Comparative Study av Orlando Patterson (1982)
The African Slave Trade av Basil Davidson (1988)
Africa: A Biography of the Continent av John Reader (1997)
Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800 av John Thornton (1998)
Prince Henry ”the Navigator”: A Life av Peter Russell (2000)
Pawnship, Slavery And Colonialism In Africa av Toyin Falola och Paul E. Lovejoy (red.) (2003)
A History of Indigenous Slavery in Ghana: From the 15th to the 19th Century av Akosua Adoma Perbi (2004)
The Sugar Masters: Planters and Slaves in Louisiana’s Cane World, 1820–1860 av Richard J. Follet (2005)
The Atlantic Slave Trade av Herbert S. Klein (2010)
Transformations in Slavery: A History of Slavery in Africa av Paul E. Lovejoy (2012)
A History of Modern Africa: 1800 to the Present av Richard J. Reid (2012)
The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed, and Endeavor av Martin Meredith (2014)
The Problem of Slavery in the Age of Emancipation av David Brion Davis (2014)
What is Slavery? av Brenda E. Stevenson (2015)
A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution av Toby Green (2019)
Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World, 1471 to the Second World War av Howard W. French (2021).
Vetenskapliga artiklar:
”Slavery and the Slave Trade in the Context of West African History” av J.D. Fage i The Journal of African History (vol. 10, nr 3, 1969)
Slavery in Africa – Historical and Anthropological Perspectives av Igor Kopytoff och Suzanne Miers (1979)
”What Africans Got for Their Slaves: A Master List of European Trade Goods” av Stanley B. Alpern i History in Africa (vol. 22, 1995)
”The Demographic Cost of Sugar: Debates on Slave Societies and Natural Increase in the Americas” av Michael Tadman i The American Historical Review (vol. 103, nr 5, 2000)
”Madeira, Sugar, and the Conquest of Nature in the ’First’ Sixteenth Century, Part II: From Regional Crisis to Commodity Frontier, 1506–1530” av Jason W. Moore i Review (vol. 33, nr 1, 2010)
”‘Voyage Iron’: An Atlantic Slave Trade Currency, its European Origins, and West African Impact” av Chris Evans och Göran Rydén i Past & Present (vol. 239, nr 1, 2018)