Vicente Guerrero och det mexikanska frihetskriget
År 1808 ockuperades Spanien av Napoleons franska trupper, något som fick konsekvenser långt utanför Europas gränser. I kolonin Nya Spanien, där det som i dag är Mexiko ingick, hade idéer om ökat självstyre cirkulerat under lång tid. Men när den spanska kronan försvagades i samband med den franska offensiven gick delar av kolonin från reformkrav till öppet uppror.
Två år senare inleddes det mexikanska frihetskriget under ledning av den katolske prästen Miguel Hidalgo. Upproret slogs brutalt ned av kolonialmakten och Hidalgo tillfångatogs och avrättades året därpå. Men kampen dog inte med honom. Varje gång spanjorerna trodde att de hade kväst revolten trädde nya ledare fram.
En av dem var Vicente Guerrero. Han föddes i Tixtla och anses ha haft både afrikanska och inhemska rötter. Innan han anslöt sig till upproret försörjde han sig som arriero – en transportör av varor med hjälp av mulor – ett yrke som gav honom god kännedom om regionens geografi. Guerrero utmärkte sig tidigt i kriget och kom så småningom att bli en av rebellrörelsens mest centrala gestalter.
Slaveriet hade funnits i Nya Spanien sedan kolonialtidens början och spelade fortfarande en roll i vissa sektorer, men var vid 1800-talets början mindre utbrett än i många andra delar av Amerika.
Trots att de som fortfarande var förslavade utsattes för hemskheter och förtryck var slavsystemet i Nya Spanien inte lika strikt institutionaliserat som i USA, vilket ledde till att det var vanligare med ”blandäktenskap” och att förslavade kunde köpa sig fria. Människor med afrikanskt ursprung, både fria och förslavade, utgjorde en viktig del av befolkningen.
Det koloniala samhället var organiserat genom ett komplext kastsystem, där människor kategoriserades utifrån härkomst. På 1700-talet blev så kallade casta paintings populära: målningar som illustrerade ett idealiserat system av olika “rasblandningar”, ofta framställda som sexton kategorier.
De inkluderade exempelvis mestizo (spansk och inhemsk bakgrund), mulato (spansk och afrikansk) och zambo (afrikansk och inhemsk). Precis som på många andra platser i världen placerades människor med afrikanskt ursprung längst ner i hierarkin, medan de med europeisk bakgrund stod högst.
Under krigets gång var Guerrero till en början öppen för kompromisser som kunde ge kolonin ökat självstyre inom det spanska imperiet. Men utvecklingen i Spanien kom att påverka hans hållning. När Spanien år 1812 antog en ny konstitution gav den visserligen medborgarskap till stora delar av imperiets fria befolkning, men i praktiken uteslöts många med afrikanskt ursprung från fulla politiska rättigheter. För Guerrero blev detta en avgörande signal: verklig frihet krävde full självständighet.
År 1821 hade kriget pågått i över ett decennium och utmattat båda sidor. I ett avgörande skede lyckades Guerrero få över general Agustín de Iturbide, ledaren för den spanska kronans trupper, till självständighetssidan. Tillsammans enades de om en gemensam vision för ett nytt Mexiko.
Med majoriteten av befolkningen på rebellernas sida och de spanska trupperna demoraliserade efter utdragna strider, tappade Spanien slutligen greppet om kolonin. I september samma år utropade Mexiko sin självständighet.
Sommaren 1822 kröntes Iturbide till kejsare över det nybildade mexikanska imperiet under grandiosa former. Men motsättningarna mellan Iturbide och den politiska eliten, som i hög grad kretsade kring maktfördelningen mellan honom och kongressen, blev snabbt tydliga. Efter en period av konflikter och politisk instabilitet tvingades han abdikera 1823. En provisorisk regering tog över, och kort därefter utropades Mexiko till republik med generalen Guadalupe Victoria som dess första president.
Vicente Guerreros status som krigshjälte och frihetskämpe gjorde honom till en naturlig politisk ledargestalt, men i 1828 års presidentval besegrades han formellt av general Manuel Gómez Pedraza.
Valresultatet blev omtvistat och ledde till ett uppror som tvingade Pedraza att gå i exil. Det banade väg för att Vicente Guerrero ändå kunde tillträda som president den 1 april 1829. Han blev därmed, såvitt historiker kunnat fastställa, den första statschefen i Amerika med rötter i både den amerikanska urbefolkningen och den afrikanska diasporan, vilket väckte motstånd bland delar av den konservativa eliten.
Som president profilerade sig Guerrero som en förkämpe för landets fattiga och marginaliserade grupper. I september 1829 fattade han ett historiskt beslut: han avskaffade slaveriet i Mexiko.
Reformen var revolutionerande, men bidrog också till ökade konflikter. Inte minst i Texas – då fortfarande en del av Mexiko – där många inflyttade amerikanska bosättare var slavägare och motsatte sig den mexikanska statens politik. Avskaffandet av slaveriet var en av flera bidragande faktorer de ökande spänningarna i Texas. Konflikterna kulminerade några år senare i Texasrevolutionen 1835–1836, då området bröt sig loss från Mexiko, och 1845 införlivades i USA.
Guerrero gjorde avtryck men hans tid vid makten blev kort. Hans progressiva reformer och det sätt på vilket han kommit till makten ökade hotbilden mot honom. Bara tre månader efter slaveriets avskaffande gjorde hans konservative vicepresident, Anastasio Bustamante, uppror.
Guerrero drogs in i ett kaotiskt gerillakrig. Hans trupper vann en rad viktiga slag, men till slut föll han offer för ett bakhåll. Sjökaptenen Francisco Picaluga från stadsstaten Genoa i nuvarande Italien välkomnade Guerrero ombord på sitt fartyg i januari 1831. Men istället för den middag som utlovats tillfångatogs Guerrero och överlämnades till sina fiender.
Till skillnad från andra störtade ledare erbjöds Guerrero varken exil eller möjlighet att abdikera. Han avrättades i februari 1831. Somliga historiker har argumenterat för att anledningen var hans klasstillhörighet och mixade ursprung, och likvideringen ska i så fall ha varit ett sätt för den mexikanska eliten att avskräcka ”lägre stående” från att ha för höga ambitioner.
Idag betraktas Vicente Guerrero som en mexikansk nationalhjälte. Delstaten Guerrero bär hans namn, och hans insatser i självständighetskriget och kampen för jämlikhet har gett honom en central plats i landets historia.
Mexikos självständighet förändrade landets politiska status – men erkännandet av vilka som fullt ut tillhör nationen kom långt senare. Först 1992 definierades landet officiellt som en mångkulturell nation med rötter i inhemska, europeiska och afrikanska traditioner.
När landets statistikmyndighet 2015 började inkludera frågor om afroättlingar var det första gången många mexikaner fick möjlighet att identifiera sig som afromexikaner. I folkräkningen 2020 infördes kategorin fullt ut, och när resultaten presenterades året därpå uppgav omkring 2,5 miljoner människor att de identifierade sig som afromexikaner.
Läs mer:
Böcker:
The Mexican Republic: The First Decade, 1823–1832 av Stanley Green (1987)
La Revolución: Mexico’s Great Revolution as Memory, Myth, and History av Thomas Benjamin (2000)
The Legacy of Vicente Guerrero, Mexico’s First Black Indian President av Theodore Vincent (2001)
Vetenskapliga artiklar
”The Contributions of Mexico’s First Black Indian President, Vicente Guerrero” av Theodore G. Vincent i The Journal of Negro History (vol. 86, nr 2, 2001)
Artiklar:
”Mexico ’discovers’ 1.4 million black Mexicans — they just had to ask” av Rafa Fernandez De Castro för Fusion (15 december 2015)
”We exist. We’re here’: Afro-Mexicans make the census after long struggle for recognition” av David Agren för The Guardian (19 mars 2020)