Transatlantiska slaveriet, del 2
Slaveriets guldålder
”Det första som mötte mig när jag kom till kusten var havet och ett slavfartyg, som då låg för ankare och väntade på sin last. Det fyllde mig med häpnad, som snart förvandlades till skräck när jag bars ombord. Besättningen undersökte mig omedelbart för att se om jag var frisk, och jag blev nu övertygad om att jag hade hamnat i en värld av onda andar, och att de skulle döda mig.
Deras hy som skiljde sig så mycket från vår, deras långa hår och språket de talade – som var väldigt annorlunda än något jag nånsin hört – bekräftade mina tankar.”
Lite senare i texten fortsätter vittnesmålet:
”När jag tittade runt skeppet och såg en stor ugn eller kopparkittel, och en mängd svarta människor av varje sort, sammankedjade, var och en av deras ansikten ett uttryck av nedstämdhet och sorg, tvivlade jag inte längre på mitt öde; och, ganska överväldigad av fasa och ångest, föll jag orörlig och svimmade på däck.
När jag återhämtade mig lite såg jag några svarta människor om mig, som jag misstänkte var några av dem som tog mig ombord, och som hade fått sin lön. De pratade med mig för att muntra upp mig, men det var förgäves. Jag frågade dem om vi inte skulle bli uppätna av de där vita männen med hemska blickar, röda ansikten och tunt hår.”
Författaren fortsätter:
”Strax därefter gick de svarta som förde mig ombord, och lämnade mig övergiven till förtvivlan. Jag såg mig nu berövad alla möjligheter att återvända till mitt hemland, eller till och med de minsta glimt av hopp om att nå stranden.”
Men berättelsen är inte slut där:
”Jag placerades snart under däck, där mina näsborrar möttes av något jag aldrig upplevt i livet: den avskyvärda stanken, i kombination med gråten, gjorde mig så sjuk och låg att jag varken kunde äta eller hade den minsta lust att smaka på någonting.
Jag önskade nu att den sista vännen – döden – skulle avlasta mig; men snart, till min sorg, erbjöd två av de vita männen mig mat; och på min vägran att äta, höll en av dem fast mig i händerna och la mig tvärs över vad jag tror var ankarspelet, och band mina fötter, medan den andra piskade mig hårt. Jag hade aldrig upplevt något sådant här tidigare.
Dessa rader är skrivna av Olaudah Equiano och hör till de allra tidigaste och mest kända av vittnesmålen som förslavade afrikaner lämnade efter sig. Det ger en liten inblick, inte bara i våldet de utsattes för, utan i den konstanta rädslan. Förvirringen i att inte veta varför man fångats in och sålts, vart man var på väg och vad syftet med allt var. Lägg hans namn på minnet, för jag kommer att återkomma till honom senare i texten.
Förra delen i min serie om den transatlantiska slavhandeln handlade om Portugals kartläggning av Afrikas västra kust och påbörjande av människohandeln. På de små öarna som portugiserna koloniserat under utforskningen av Afrika – som São Tomé och Príncipe, Madeira och Kap Verde – anlade man plantager där man tvingade förslavade afrikaner att arbeta, och vissa av plantagerna, särskilt de där sockerrör odlades, började dra in stora pengar.
Men 1492, seglandes under spansk flagg, ramlade Christofer Columbus över Karibien, och därmed den värld som européerna snart skulle börja kalla Amerika. Snart följdes spanjorerna av portugiserna, fransmännen och britterna.
De nya områden européerna kom över och erövrade skapade väldiga kommersiella möjligheter. Istället för de små öarna i Atlanten eller utanför den afrikanska kusten, hade man nu plötsligt hittat nya hela världsdelar att lägga under sig.
Ännu en gång spelade sockerrör en stor roll. Alla ville åt sockret, men det var en otroligt krävande växt att odla. Kolonisatörerna insåg snabbt att det var i stort sett omöjligt att få fria arbetare att ta jobb på sockerplantagen. Även i Amerika blev lösningen alltså slavarbetare. Men även andra grödor kunde odlas med hjälp av slavarbete, likaså de mineraler och metaller som väntade på att utvinnas ur marken.
Ursprungsbefolkningarna decimeras
Till en början förslavades de amerikanska ursprungsbefolkningarna. Spanjorerna gick i bräschen och utvecklade ett system som kallades encomienda, där den spanska kronan tilldelade särskilda kolonisatörer rätten att kräva arbete eller skatt från ursprungsbefolkningen i ett visst område.
I utbyte lovade kolonisatören att ”skydda” och ”civilisera” invånarna. I praktiken blev systemet en form av slaveri då många kolonisatörer, efter att de tilldelats ansvaret för en grupp urinvånare, snabbt började utsätta dem för omänskligt hårt arbete och utdelade brutala straff när de vägrade lyda order.
Trots att slaveri av ursprungsinvånarna fortsatte började européerna i början på 1500-talet att föredra att importera förslavade människor från Väst- och Centralafrika.
En anledning var att ursprungsbefolkningarna dog i hög takt, dels på grund av kolonisatörernas våldsutövande, dels till följd av att de för första gången exponerades för sjukdomar som européerna förde med sig.
Smittkoppor, mässling, malaria, influensa och flera andra sjukdomar började spridas snabbt efter européernas landstigning, med katastrofala följder. Miljontals och åter miljontals ursprungsinvånare dog och hela samhällen förintades. Med tiden fanns det inte tillräckligt med ursprungsinvånare kvar att förslava: efterfrågan på slavar var så pass stor att den kvarvarande ursprungsbefolkningen aldrig hade kunnat möta den.
Kyrkans roll
Den katolska kyrkan spelade också en roll. År 1452 hade påve Nicolaus V utlyst den så kallade Dum Diversas, en påvlig bulla, som gav kung Alfons V av Portugal rätten att reducera alla ”saracener, hedningar och andra otrogna till evig träldom”.
År 1454 utlyste samma påve en ny bulla – Romanus Pontifex – som ännu tydligare specificerade den portugisiske kungens rätt att invadera och ta över områden söder om Kap Bujur i nuvarande Mauretanien, samt att förslava dess icke-kristna invånare. I Born in Blackness skriver den amerikanska journalisten Howard W. French:
”Sammantaget gjorde dessa påvliga bullor mer än att ge portugiserna exklusiva rättigheter. De signalerade till resten av det kristna Europa att förslavandet av subsahariska afrikaner var accepterat och uppmuntrat.”
Svarta afrikaner blir måltavlor
Även individer påverkade skiftet till att i högre utsträckning förslava afrikaner. En av dem var Bartolomé de las Casas, en spanjor som steg i land i den nya världen bara runt tio år efter att Columbus landstigning.
Det var år 1502 som De las Casas kom till Hispaniola och till en början gjorde han som många andra spanska kolonisatörer i Karibien: han gav sig hän åt övergreppen på lokalbefolkningen. Han kom att bli en encomendero, en av de som tilldelades ansvaret för en grupp ursprungsinvånare, och skulle senare även prästvigas.
En av kampanjerna han deltog i var den spanska erövringen av dagens Kuba. Han hade redan hört andra fördöma behandlingen av ursprungsinvånarna, men det var de brutala scenerna som utspelades på Kuba som slutligen fick honom att tänka om. I en av de många texter han lämnade efter sig, citerad i samlingsverket Indian Freedom: The Cause of Bartolomé de las Casas, 1484-1566, skrev han:
”Vid ett tillfälle kom indianerna ut för att hälsa på oss med mat och presenter, de kom tio ligor från deras stora by. Sedan, när vi kom dit, gav de oss fisk i överflöd, bröd, mat, så långt deras skafferi räckte. Helt plötsligt tog djävulen över de kristna. Mitt framför mina ögon högg dem, utan provokation eller orsak, ihjäl mer än tre tusen själar som satt framför oss – män, kvinnor, barn. Jag såg grymhet i en skala som ingen levande varelse någonsin har sett eller förväntar sig att se.”
Lite senare i texten fortsätter han:
”Det fanns en tjänsteman på ön som tilldelades trehundra indianer. Efter tre månaders tid hade han arbetat ihjäl tvåhundrasjuttio av dem i gruvorna. Trettio överlevde, bara en tiondel. De gav honom ytterligare trehundra, och mer, och han dödade dem, mer och han dödade dem, tills han dog och djävulen tog hans själ. På tre eller fyra månader, under min vistelse där, dog sjutusen barn av hunger eftersom deras föräldrar hade dragits iväg för att arbeta i gruvorna. Jag såg andra saker som var lika förfärliga.”
På 1510-talet började Bartolomé de las Casas istället propagera för ursprungsinvånarnas sak och han återvände till Europa för att argumentera för upphörandet av encomienda-systemet. Men en av hans lösningar för att minska ursprungsbefolkningens lidande var att istället propagera för importerandet av förslavade afrikaner.
Genom sina skriverier och sitt arbete blev Bartolomé de las Casas inflytelserik och under de kommande decennierna bidrog han till att flera lagändringar infördes som reglerade den hårda behandlingen av ursprungsinvånarna. Mot slutet av sitt liv ändrade sig Bartolomé de las Casas igen och fastslog att alla former av slaveri, inklusive av afrikaner, var förkastligt.
Historiker är oense om hur pass stor roll de las Casas spelade i att popularisera förslavandet av afrikaner. Den transatlantiska människohandeln hade trots allt redan påbörjats. Men hans tidiga skriverier var knappast till afrikaners fördel.
En annan uppenbar orsak till att europeiska kolonisatörer började förslava allt fler afrikaner var att Väst- och Centralafrika var mest lägligt och bekvämt. Det berodde dels på att krig mellan afrikanska riken i dessa regioner skapade en tillförsel av människor att köpa, dels på ren geografi. Det var exempelvis betydligt mer praktiskt för portugisiska människohandlare i Brasilien att importera sina förslavade från dagens Angola – en båtfärd rakt över havet – än att försöka köpa människor från till exempel Mellanöstern eller Asien.
Eftersom Afrika, Europa och Asien – det som ibland kallas för ”den gamla världen” – hade en längre historia av kontakt med varandra var afrikaner dessutom mer motståndskraftiga mot sjukdomarna. Många hade även en mer upparbetad resistens mot tropiska sjukdomar.
Ännu en anledning till att det blev mer populärt att förslava afrikaner var för att ursprungsbefolkningen hade lokala familjeband och existerande lojaliteter. De hade intim kunskap om landet, vilket gjorde det lättare för dem att fly och organisera uppror. Slavhandlare bedömde att det var mer effektivt att slita upp människor från sina hem och hålla dem fångna på platser långt borta. Även om förslavade afrikaner lyckades rymma från sina plantage i Amerika markerade Atlanten ett gigantiskt hinder för dem att ta sig hem.
Fler länder ger sig in i slavhandeln
Kyrkan hade en fortsatt central roll i den nya framväxande världsordningen. År 1494 slöt Spanien och Portugal en ny överenskommelse som byggde vidare på Alcáçovasfördraget, som jag skrev om i del ett: det så kallade Tordesillasfördraget.
I den nya överenskommelsen delade länderna upp sina nya upptäckter mellan sig. En linje drogs väster om Kap Verde-öarna: portugiserna hade anspråk öster om linjen medan spanjorerna fick rätt till upptäckterna väster om den. År 1506 ratificerades avtalet av påve Julius II.
Detta var en fantastisk lösning för de två rivalerna, men gjorde knappast övriga europeiska länder nöjda. Ett uppenbart problem uppstod dessutom när kyrkan reformerades i början på 1500-talet och splittrades i två grenar: den protestantiska och den katolska. Nya protestantiska stater brydde sig inte om vad påven hade beslutat och tänkte knappast låta portugiserna och spanjorerna få ensamrätt på alla upptäckter. Även i katolska Frankrike ifrågasatte kung Frans I påvens mandat att dela upp världen.
Så under 1500- och framförallt 1600-talet fick Portugal och Spanien sällskap av giganter som Storbritannien och Frankrike i den transatlantiska människohandeln, men även av mindre nationer som Nederländerna, Danmark och Sverige.
Systemets mekanismer tydliggörs av dess alternativa namn: triangelhandeln. I Europa lastades fartyg med exempelvis vapen, krut, vin, metaller och klädesplagg och seglades till väst- och centralafrikanska hamnar, stränder och flodmynningar där varorna byttes mot förslavade män, kvinnor och barn.
I skeppens klaustrofobiska lastutrymmen förvarades de under monstruösa förhållanden under den långa färden över Atlanten.
När fartygen nådde hamnar i Nord- och Sydamerika såldes afrikanerna och efter rengöring fylldes skeppen med socker, tobak och rom innan de återvände till Europa.
Slaveriets fasor
De förslavades lidande började tidigt. Många av offren var krigsfångar och hade redan hemma i Afrika varit med om något av det värsta vi som människor kan utsättas för: krig. Andra var kidnappade, dömda kriminella, utstötta eller på andra sätt oönskade och hade alltså också redan varit med om något potentiellt traumatiskt.
Många togs dessutom till fångna långt inåt landet och tvingades att, under brutala förhållanden, marschera ut mot européernas kustfort. Sträckorna kunde vara långa, sträcka sig genom svårgenomtränglig terräng och ta månader att gå, och de var fastkedjade i varandra under marschen.
Väl på plats vid kusten såldes de överlevande och brännmärktes innan de stängdes in i fortens katakomber eller förvaringshålor, tätt tillsammans, utan ljusinsläpp, med väldigt begränsad ventilation och med en skoningslös tropisk hetta. Hundratals, ända upp till tusen personer, kunde vara instängda i samma håla. Där kunde de vara i flera månader i väntan på att slavfartygen skulle dyka upp vid horisonten.
Väl ombord skeppen packades de förslavade tätt ihop under däck och kedjades fast i varandra. För att maximera vinsten tilldelades varje förslavad person ett så litet utrymme som möjligt. De exakta måtten varierade mellan skeppen men var i regel så pass små att man var tvungen att huka eller ligga för att få plats.
I Africa: A Biography of the Continent skriver exempelvis den brittiske författaren John Reader om hur Royal Africa Company, ett brittiskt företag som var involverat i slavhandeln, dikterade att utrymmena skulle se ut år 1713. Per förslavad person skulle utrymmet vara:
”152 centimeter på längden, 27 centimeter på bredden och 58 centimeter på höjden.”
Det är alltså betydligt mindre än en vanlig gravkista.
Det finns mängder av vittnesmål om hur barbarisk färden över Atlanten var. Ett av de kändaste kommer från Olaudah Equiano, mannen vars citat den här texten inleddes med. Enligt Equianos egen berättelse var han bara ett barn när han på mitten av 1700-talet kidnappades tillsammans med sin syster i det som idag är Nigeria. Syskonen separerades, marscherades ut mot kusten och såldes som slavar.
Olaudah Equiano är också känd som Gustavus Vassa, vilket var slavnamnet som hans nya ägare gav honom, men det är inte känt varför ägaren valde just det namnet, som ju har en uppenbar likhet med den svenske 1500-talskungen Gustav Vasa.
Det som är allra mest utmärkande med Equiano är att han, efter åratal i slaveri, hade den sällsynta turen att hamna hos en ägare som tillät honom att köpa sig fri, vilket han också gjorde år 1766. Han hamnade tids nog i England där han år 1789 gav ut boken The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, or Gustavus Vassa, the African.
Det var ett vittnesmål med monumentala konsekvenser och som blev en grundpelare i den framväxande anti-slaveri-rörelsen. I boken redogör han bland annat om färden över Atlanten:
”Medan vi befann oss längs kusten var stanken i lastutrymmet så intolerabelt outhärdligt att det var skadligt att vara därinne, och några av oss hade fått tillåtelse att komma upp på däck för att andas den friska luften. Men nu när hela fartygets last var instängda tillsammans blev stanken fullkomligt plågsam.
Instängdheten och värmen – i kombination med att fartyget var så fullpackat att man knappt kunde vända på sig – kvävde oss nästan. Det här producerade kopiösa svettningar, så att luften snart inte blev lämplig att andas, på grund av en variation av plågsamma lukter, och frammanade sjukdomar bland slavarna, som många av dem dog och på så sätt blev offer för köparnas taktlösa girighet.
Den här miserabla situationen förvärrades ytterligare av skavsåren från kedjorna, som nu blivit outhärdliga, och smutsen från dassen och som barnen ofta föll in och nästan kvädes i. Kvinnornas skrik och de döendes jämmer gjorde hela scenen nästan otänkbart fasansfull.”
I boken skriver han också om hur vissa förslavade hellre slängde sig mot en säker död överbord än att stanna kvar på fartygen. Att mängder av människor dumpades från slavskeppen – dels sådana som hoppade självmant i ett självmord men också sådana som dog eller dödats av andra skäl och, så att säga, begravdes i vattnet – gjorde att slavskeppen ofta följdes av hajar som kalasade på kropparna. Enligt andra vittnesmål kunde man känna stanken av ett slavskepp på lång väg.
Gula febern, tuberkulos, magsjuka, magparasiter och dysenteri frodades i skeppens trånga utrymmen, och maten och vattnet de förslavade fick var i sådana små mängder att de knappt klarade sig. Under oförutsedda händelser som stormar eller att fartygen åkte vilse kunde hela laster av förslavade dumpas över bord för att ransonerna skulle räcka till besättningen.
Alexander Falconbridge var en berömd brittisk kirurg som tjänade ombord på slavskepp under fyra resor på 1780-talet, och som senare blev en av anti-slaveri-rörelsens förkämpar. År 1788 gav han ut boken An Account of the Slave Trade on the Coast of Africa där han redogjorde för vad han hade sett. Falconbridge skrev:
”När de svarta vägrar inta näring har jag sett hur kol från elden, glödande het, har placerats i en spade och förts så nära deras läppar att dem bränns. Det har ackompanjerats av hot om att de kommer att tvingas svälja kolen om de fortsätter att vägra äta.”
Lite senare skriver Falconbridge om konsekvenserna av bristen på frisk luft i lastutrymmet där de förslavade förvarades. Han skriver att vissa av fartygen var utrustade med en slags öppningar vid sidan av skeppen och som ledde frisk luft ner till slavarna, men att oväder eller höga vågor ofta fick öppningarna att stängas. Han beskriver ett sådant tillfälle från en av hans resor:
“När de var i den här situationen gick jag regelbundet ner till dem, tills deras rum blev så extremt varmt att vara i att det bara gick att stå ut med det under en väldigt kort period. Men den överdrivna hettan var inte det enda som gjorde deras situation outhärdlig. Däcket, vilket utgjorde golvet i deras rum, var så täckt av blodet och slemmet som utsöndrats av dem som ett resultat av refluxsjukdomen, att det såg ut som ett slakthus. Människans fantasi är inte kapabel att föreställa sig en mer förskräcklig och vedervärdig situation.”
Med dessa vittnesmål är det ingen överraskning att dödligheten var hög. En vanlig uppskattning är att mellan 10 och 20 procent av de förslavade dog under färden över Atlanten.
Många har sett illustrationerna över skeppen som visar hur tätt de förslavade packades på fartygen. Men något som ofta går förlorat är att de inte ”bara” tvingades leva så under veckorna det tog att korsa Atlanten. Ofta kunde de vara instängda under däck i månader medan skeppen befann sig strax utanför den afrikanska kusten, i väntan på att fartygen skulle lastas på med ytterligare slavar.
För att maximera vinsten skulle skeppen fyllas till bredden – människohandlarna ville inte åka med halvfulla fartyg – och skeppen kunde därför lägga ankare och vänta eller långsamt åka mellan olika slavhamnar längs Afrikas kust, innan de till slut begav sig av.
När skeppen nådde någon av Amerikas hamnar tvättades de förslavade och gjordes redo för försäljning på nytt. Försäljningen skedde inte alltid vid kusten utan kunde kräva att de förslavade återigen tvingades marschera långa distanser inåt landet. De som överlevde denna fruktansvärda resa och behandling, från Afrika till den nya världen, hade därefter ett liv i slaveri att vänta.
Efter att ha sålts kunde de förslavade, förutom att slita på plantage och i gruvor, också tvingas arbeta som herdar, fiskare, snickare, kockar, betjänter, vedhuggare, sjömän: de kunde ha alla möjliga olika jobb.
Hotet om våld var konstant. Att jobba för långsamt eller slarvigt, försöka lära sig att läsa, praktisera sin ursprungliga tro, umgås med fel person, försöka rymma – allt straffades med de mest ohyggliga metoder. Även sexuella övergrepp på förslavade skedde frekvent, från tillfångatagandet i Afrika, till färden över Atlanten, till den nya tillvaron i Amerika.
Pengar, våld och motstånd
För de västerländska kolonialmakterna i Amerika var slaveriet sällsynt lukrativt. De fick tillgång till en massiv arbetskraft som de kunde tvinga jobba orimligt hårt utan betalning. Dessutom producerade arbetskraften infrastruktur men också produkter att handla med och exportera.
På så sätt växte de nya staterna bokstavligen fram på de förslavades axlar och ryggar, samtidigt som man hemma i Europa byggde ett välstånd på pengarna som de förslavades arbete och lidande genererade.
Hos de inblandade afrikanska parterna fanns det skilda skäl till att sälja människor till européerna. För vissa kunde det vara ett ”praktiskt” sätt att göra sig av med dömda kriminella, eller en grannbefolkning man historiskt varit fiende med. För andra kunde det vara av ren desperation att inte själv förslavas. I desto fler fall var det klassiska drivkrafter som ren girighet eller ett sätt att utöka sin makt eller sina landgränser.
Den oändliga internationella efterfrågan på svarta slavar fick konflikter mellan afrikanska riken att förstärkas eller bryta ut. Vissa afrikanska kungadömen som var inblandade i slavhandeln förklarade krig mot svagare grannar för chansen att sälja dess invånare, och just skjutvapnen som européerna sålde till afrikanerna i utbyte mot människor blev särskilt destabiliserande.
Skjutvapnen blev ytterligare ett incitament för afrikanska kungadömen att bli en del av slavindustrin. Slavhandeln skapade ständigt nya konflikter, och konflikterna skapade i sin tur ännu fler flyktingar och krigsfångar som kunde säljas in i slaveriet.
När man pratar om de afrikaner som var villiga deltagare i handeln behöver man också nämna alla de som motsatte sig den. Vanliga sätt att göra motstånd på var att afrikanska samhällen byggde försvarsställningar och upprättade varningssystem. Ibland kunde hela byar förflytta sig till mer svåråtkomliga regioner inåt landet. På vissa håll, som i dagens Kongo och Angola, bröt fullskaliga krig ut mellan afrikanska och europeiska länder över frågan om slaveriet.
De som förslavades gjorde även de självklart motstånd genom att exempelvis rymma, vägra arbeta, försöka slåss eller ta självmord, och detta motstånd kunde ske när som helst, från att de fångades in i Afrika till efter att de sålts in i slaveri i Amerika.
Rasismens maskineri
Idén om att hitta ”början” på rasism är något som länge har fascinerat både historiker och antropologer. Är rasism något medfött hos människan, en följd av att vi är programmerade att vara rädda eller misstänksamma mot det okända? Eller är rasism något vi lär oss? Frågan är komplicerad och beror inte minst på hur man definierar rasism, fördomar, diskriminering och så vidare.
Men man kan med stor säkerhet i alla fall säga att rasism mot svarta och det transatlantiska slaveriet är tätt sammankopplade – de två sakerna påverkade och stärkte varandra.
Att svarta gjordes till slavar gjorde att de med tiden sågs på som lägre stående varelser. Och att de sågs på som lägre stående varelser gjorde det mer legitimt att förslava dem.
Svarta ansågs vara gudlösa hedningar och ociviliserade barbarer, och i européers ögon blev de därför naturliga måltavlor. Européer kan ha haft rasistiska tankar om svarta människor även tidigare, men det var under det transatlantiska slaveriet som idéerna befästes och institutionaliserades.
En lukrativ affär
Den ökade efterfrågan på ”den nya världens” varor krävde att europeiska kolonisatörer tog mer land i anspråk för att hålla tillräckligt hög produktionstakt, vilket i sin tur fordrade en allt större arbetskraft och skapade en nära outtömlig aptit för nya slavar.
Triangeln som transporterna bildade blev till ett hjul som fortsatte snurra i kapitalismens namn. Det är en av den transatlantiska slavhandelns mest utmärkande egenskaper.
Som konstaterat i del ett hörde slaveri till vardagen i många delar av världen vid den här tiden, och så även i Afrika, men detta var en ny typ av slavhandel, en som var djupt rotad i den framväxande kapitalismens ständiga jakt på tillväxt och ökade intäkter.
De unga staterna på andra sidan Atlanten kom att bli regelrätta slavnationer, där slavarbetet utgjorde en central och grundläggande del av samhällena och ekonomierna.
Det finns de historiker som menar att Amerika, varken Nord- eller Syd-, hade kunnat koloniseras fullt ut utan slavarbete. Eller att det åtminstone hade tagit betydligt längre tid. Exakt hur stor roll slaveriet spelade i de nya ländernas framväxt debatteras fortfarande.
Siffrorna är svåra att fastställa men en vanlig uppskattning är att 12,5 miljoner afrikaner förslavades mellan 1400- och 1800-talet som en del av den transatlantiska handeln. Upp till två miljoner av dem dog under båtfärden över Atlanten, och miljontals ytterligare dödades när de tillfångatogs i Afrika eller marscherades ut mot européernas afrikanska kustfort.
Större än USA
Av de tolv och en halv miljonerna importerades färre än 400 000 till USA, vilket är noterbart eftersom slaveriet i den amerikanska södern för många har blivit sinnebilden för hela perioden.
I själva verket var Brasilien den överlägset främsta slavdestinationen med sina nästan fem miljoner importerade slavar, huvudsakligen från nuvarande Angola och Kongo. På andra plats hamnar Karibien där dagens Jamaica, Haiti, Kuba och Barbados var populära destinationer.
En myriad slavsystem
Trots att slavimporterna till USA inte ens utgjorde fyra procent av den totala slavhandeln, utmärker sig det amerikanska slaveriet på flera sätt. Till skillnad från öarna i Karibien var odlingsmarken till synes oändlig och socker dominerade inte industrin. Att det fanns fler och, i jämförelse med sockerframställning, mindre krävande arbetsuppgifter skapade utrymme för olika typer av relationer mellan de förslavade.
Det var några av faktorerna som gjorde att de förslavade i USA förökade sig i en högre takt än i många andra länder. Eftersom nyfödda barn till förslavade också blev slavar kunde ägarna mångdubbla sin investering, så det fanns inget incitament för dem att avskräcka utvecklingen. Den naturliga befolkningsökningen förstärktes också av sexuellt tvång, påtvingade relationer och slavägares direkta intresse av att fler barn föddes in i slaveri.
Med tiden utmynnade slaveriet i den amerikanska södern i en komplex och underlig intimitet. Slavägare påstod sig göra de förslavade en tjänst genom att ”rädda” dem från det barbariska Afrika och ge dem en ”hård men rättvis” tillvaro i väst. Svarta betraktades som outvecklade barn som behövde mentorskap i form av ett strängt överhuvud, därav användandet av termen ”boy” för svarta män. Själva slavarbetet ansågs till viss del vara slavarnas gottgörelse för att de blivit upplyfta från Afrika och välkomnade in i den kristna värmen.
Detta kulturella drag har i somliga kretsar använts för att utmåla det amerikanska slaveriet som mer ”godhjärtat” än andra, vilket är bisarrt eftersom infantiliseringen grundade sig i bilden av svarta afrikaner som en lägre stående art.
Huruvida slavägare på riktigt trodde att de gjorde slavarna en tjänst eller om de innerst inne visste att det var en bortförklaring är naturligtvis svårt att fastslå. Men ett vanligt motargument är att det snarare handlade om att de försökte hitta ett sätt att maskera det själviska utsugandet av andra människor som något uppoffrande och nobelt – en kristen gärning.
Traditionen gjorde dock att slavarna i den amerikanska södern i större utsträckning behandlades som långvariga investeringar, till skillnad från i exempelvis Karibien där de i högre grad sågs som förbrukningsvaror. När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 fanns det hela fyra miljoner slavar i landet.
USA må bara ha stått för en liten andel av den totala transatlantiska importen, men en utmärkande dynamik var att landet utvecklade sin egen inhemska slavhandel. Stater som ansågs ha ett överskott av slavar skickade förslavade till stater som behövde fler av dem – något som regelbundet slet sönder familjer.
Med uppfinningen av bomullsginen i början av 1790-talet blev det lättare att skilja fröna från fibrerna och bomullsodlingen blev oändligt mycket mer lönsam. Detta ledde till en enorm ökning av det amerikanska slaveriet, eftersom det var de förslavade som förväntades plocka bomullen.
Trots att USA sedan länge slutat vara beroende av transatlantisk import av förslavade kunde landet istället förlita sig på sin egen inhemska slavmarknad. Medan bomullsexporten ökade i en häpnadsväckande takt, ökade även slaveriets omfattning och detta fortsatte ända fram till utbrottet av det amerikanska inbördeskriget i mitten av 1800-talet.
I den omtalade och kontroversiella boken The Half Has Never Been Told: Slavery and the Making of American Capitalism skriver den amerikanske historikern Edward E. Baptist:
”Från 1783, i slutet av den amerikanska revolutionen, till 1861 ökade antalet slavar i USA fem gånger om, och all denna expansion producerade en mäktig nation. För vita förslavare kunde tvinga förslavade afroamerikanska migranter att plocka bomull snabbare och mer effektivt än fria människor.
Deras metoder förvandlade snabbt sydstaterna till den dominerande makten på den globala bomullsmarknaden, och bomull var världens mest handlade råvara vid den tiden, eftersom det var den viktigaste råvaran under det första århundradet av den industriella revolutionen. Avkastningen från bomullsmonopol drev moderniseringen av resten av den amerikanska ekonomin, och vid tiden för inbördeskriget hade USA blivit den andra nationen att genomgå storskalig industrialisering.”
Ett annat särdrag var att en strikt syn på ras växte fram i USA som präglade samhället. Trots att det förekom sexuellt umgänge ”över rasgränserna”, ofta påtvingat, sågs det som moraliskt förkastligt och reglerades i lag. Förbud mot blandäktenskap förklarades grundlagsstridigt av USA:s högsta domstol först 1967.
Skillnaderna mellan svart och vit var distinkta så till den grad att ”endroppsregler” togs fram med målet att bevara rasmässiga hierarkier och motverka ”korsning”.
Olika amerikanska delstater hade olika definitioner men de gick alla ut på att även personer med endast lite svart afrikanskt påbrå klassades som svarta. I somliga delstater räknades en person som svart om den hade minst en sextondels ”svart blod” i sig, i andra räckte det med en trettiotvåondel. Vissa stater använde formuleringar som ”någon som helst spårbar mängd”.
Utan ett sådant strikt system är det inte osannolikt att USA:s svarta invånare i högre utsträckning skulle ha ”absorberats” av den vita majoriteten. Istället utgör svarta idag drygt 14 procent av befolkningen: över 40 miljoner invånare, vilket är cirka hundra gånger fler än mängden som importerades.
I exempelvis kolonierna som tillhörde Portugal och Spanien – platser med ett stort antal svarta slavar – fanns däremot inte samma rigida rasskillnader. Följaktligen var det vanligare med sexuellt umgänge och relationer ”över rasgränserna”, vilket har resulterat i att moderna länder som Brasilien, Dominikanska republiken och Kuba har en stor andel mixade invånare.
I till exempel Irak, Iran och Indien finns idag svarta minoriteter, vars ursprung delvis kan härledas till slavhandeln via Sahara, Röda havet och Indiska oceanen. Många av dem kan även spåra sitt ursprung till afrikanska resenärer, vetenskapsmän och pilgrimer som tidigare slagit sig ned i områdena. Men att minoriteterna inte är ännu större eller synligare kan sannolikt också kopplas till en mer flytande syn på ras.
Under delar av den muslimska världens tusenåriga slavhandel med subsahariska afrikaner kan synen ha bidragit till att det stora antalet svarta som importerades sedan länge har assimilerats av de lokala majoritetsbefolkningarna.
Som exemplen ovan visar är generaliseringar av begränsad nytta eftersom slaveriets regionala varianter, regelverk och sedvänjor kunde se vitt skilda ut. Men att slaveriet har satt oerhört djupa spår, i allt från ekonomi till folkhälsa, är uppenbart. Flera av problemen vi ser på det västra halvklotet idag: som rasismen och den ojämlika ekonomiska fördelningen mellan vita och svarta, kan också härledas till människohandeln.
Det är bara några av många anledningar till varför den här perioden är så viktig att studera och känna till.
I del tre av min serie om den transatlantiska slavhandeln kommer jag att skriva om vad det var som – efter mer än 400 år – till slut fick människohandeln att upphöra under 1800-talet.
Det som vanligtvis brukar framhållas är upplysningens intåg, med sina idéer om förnuft och frihet. Men återigen hade ekonomiska faktorer en minst lika stor roll.
Läs mer:
Böcker:
The Chronicle of Discovery and Conquest of Guinea av Gomes Eanes de Zurara (1453)
An Account of the Slave Trade on the Coast of Africa av Alexander Falconbridge (1788)
The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, Or Gustavus Vassa, The African av Olaudah Equiano (1789)
Capitalism and Slavery av Eric Williams (1944)
Plagues and Peoples av William H. McNeill (1976)
Slavery and Social Death: A Comparative Study av Orlando Patterson (1982)
The African Slave Trade av Basil Davidson (1988)
Indian Freedom: The Cause of Bartolome de las Casas: a Reader av Bartolomé de las Casas och Francis Patrick Sullivan (red.) (1995)
Africa: A Biography of the Continent av John Reader (1997)
Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800 av John K. Thornton (1998), Prince Henry ”the Navigator”: A Life av Peter Russell (2000)
Pawnship, Slavery And Colonialism In Africa av Toyin Falola och Paul E. Lovejoy (red.) (2003)
A History of Indigenous Slavery in Ghana: From the 15th to the 19th Century av Akosua Adoma Perbi (2004)
The Sugar Masters: Planters and Slaves in Louisiana’s Cane World, 1820–1860 av Richard J. Follet (2005)
The Atlantic Slave Trade av Herbert S. Klein (2010)
Transformations in Slavery: A History of Slavery in Africa av Paul E. Lovejoy (2012)
A History of Modern Africa: 1800 to the Present av Richard J. Reid (2012)
The Fortunes of Africa: A 5000Year History of Wealth, Greed, and Endeavor av Martin Meredith (2014)
The Problem of Slavery in the Age of Emancipation av David Brion Davis (2014)
The Half Has Never Been Told: Slavery and the Making of American Capitalism av Edward E. Baptist (2014)
What is Slavery? av Brenda E. Stevenson (2015)
A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution av Toby Green (2019)
Freedom: The Overthrow of the Slave Empires av James Walvin (2019)
Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World, 1471 to the Second World War av Howard W. French (2021).
Vetenskapliga artiklar:
“The Role of Las Casas in the Emergence of Negro Slavery in the New World” av Robert L. Brady i Revista de Historia de América (Nr. 61/62, 1966)
”What Africans Got for Their Slaves: A Master List of European Trade Goods” av Stanley B. Alpern i History in Africa (vol. 22, 1995)
”The Demographic Cost of Sugar: Debates on Slave Societies and Natural Increase in the Americas” av Michael Tadman i The American Historical Review (vol. 103, nr 5, 2000)
“Madeira, Sugar, and the Conquest of Nature in the ’First’ Sixteenth Century, Part II: From Regional Crisis to Commodity Frontier, 1506–1530” av Jason W. Moore i Review (vol. 33, nr 1, 2010)