Den transatlantiska slavhandeln och Europas storskaliga koloniala erövring av Afrika blandas ofta ihop. Men medan slavhandeln pågick i flera hundra år, skedde den omfattande uppdelningen av kontinenten framför allt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Processerna överlappade delvis och var tätt sammanlänkade.
Den här texten tittar närmare på tiden efter den transatlantiska slavhandelns avveckling, en tid som övergick i den koloniala erövringen av Afrika. En period då européerna vågade sig bort från sina fort längs kusterna och steg för steg tog politisk kontroll över kontinenten. Det var en kritisk epok, inte bara för Afrika utan för Europa och framväxten av den västvärld vi lever i idag.
I hundratals år, med start från 1500-talets början, spelade det transatlantiska slaveriet en avgörande roll i västerländska relationer med Väst- och Centralafrika. Men på relativt kort tid började det i vissa kretsar plötsligt ses som något omodernt.
I slutet av 1700-talet kom antislaverirörelsen igång ordentligt med förkämpar i Storbritannien och USA i bräschen. Och de växte i antal under 1800-talet. Flera av dem gjorde stora och helt avgörande insatser. Exempelvis William Wilberforce, Lucretia Mott, Frederick Douglass, Harriet Tubman, John Brown, Sojourner Truth, Benjamin Lay och Olaudah Equiano – listan på viktiga abolitionister kan göras lång.
Upplysningen samt kristna idéer om alla människors lika värde framhålls ofta som de främsta anledningarna till att fler vita européer och amerikaner engagerade sig i rörelsen, men det fanns en mängd andra faktorer som spelade in.
I A History of Modern Africa: 1800 to the Present skriver exempelvis den engelske historikern Richard J. Reid att våldsamma slavuppror skrämde bort investerare. Att de förslavade gjorde motstånd i alla led – från frihetsberövandet i Afrika, under färden över Atlanten och i fångenskapen i den nya världen – hade alltid utgjort en betydande komponent av slaveriet. Men med tiden blev upproren allt oftare återkommande och mer intensiva.
Från Brasilien, Jamaica och Guyana till South Carolina, Louisiana och Virginia ledde figurer som Tacky, Nanny of the Maroons, Samuel Sharpe, Charles Deslondes och Nat Turner ofta blodiga revolter som satte skräck i den slavägande klassen. Till och med Thomas Jefferson, USA:s tredje president och själv en man som under sitt liv höll över 600 människor förslavade, oroade sig för vilket gudomligt straff hans land hade att vänta för sin inblandning i slaveriet. I sin bok Notes on the State of Virginia från 1785 skrev han:
”Jag bävar verkligen för mitt land när jag betänker att Gud är rättvis – att hans rättvisa inte kan slumra för evigt.”
I det främsta slavupproret av dem – den haitiska revolutionen 1791-1804 – lyckades de förslavade inte bara besegra och kasta ut fransmännen från den karibiska kolonin Saint-Domingue, utan utropa ett självständigt land: Haiti.
Men även de destruktiva Napoleonkrigen, som inte bara utspelades i Europa utan även spillde över i Amerika, bidrog genom att försvåra den interkontinentala handeln. Dessutom började slaveriets ekonomiska fördelar ifrågasättas i vissa kretsar – fler och fler tänkare, beslutsfattare och industrimagnater började misstänka att framtiden låg i ekonomier som använde fri men billig arbetskraft.
I takt med att västerländska samhällen industrialiserades blev nämligen en annan typ av arbetare mer attraktiv. Med slavarbete stod ägaren för mat, husrum, kläder och vård, i alla fall om den brydde sig om sin investerings långvariga hälsa. För att inte tala om priset som behövde betalas för att över huvud taget köpa en slav samt kostnaderna för säkerhetsåtgärderna som fordrades för att säkerställa att slavarna inte flydde. Detta var något som reguljära arbetsgivare slapp tänka på.
I samhällen där jordbruk dominerade, som den amerikanska södern, fortsatte slaveri att spela en avgörande roll. Men i vissa samhällen som stod inför industriella förändringar, som de amerikanska nordstaterna, fick argumentet att fritt lönearbete var mer effektivt än slavarbete allt större genomslag.
Eller som sociologiprofessorn Julia O’Connell Davidson skriver i sin bok Modern Slavery: The Margins of Freedom från 2015:
”I slutändan är lönearbete billigare än slavarbete, dels för att fria arbetare jobbar flitigare och mer innovativt, dels för att löner ger arbetare möjlighet att ta hand om sig själva och föröka sig, vilket utrustar ekonomin med nästa generation arbetare.”
Det betyder dock inte att industrialiserade samhällen helt upphörde att förlita sig på slavarbete, och situationen kunde variera stort från region till region. Exempelvis var den framväxande brittiska textilindustrin starkt beroende av den bomull som i den amerikanska södern fortfarande plockades av förslavade. Men i mångt och mycket spelade ändå industrialiseringen med tiden en viss roll i det transatlantiska slaveriets upphörande genom att påskynda skiftet till en annan typ av ekonomi och arbetskraft.
I högre utsträckning skulle västvärlden alltså inte längre se på Afrika som en outtömlig källa av förslavade människor. Det den annalkande västerländska industrialiseringen istället skulle behöva allra mest var resurser i form av råmaterial. Vilket det fanns gott om i Afrika. Som en bonus kunde kanske Afrika dessutom bli en köpare av produkterna västvärlden skulle börja producera med, bland annat, de afrikanska råvaror man ville åt.
Förbud, inte frihet
Rörelsen för avskaffandet av slaveriet tog ytterligare fart i början på 1800-talet. I regel skilde man dock på själva handeln och slaveri som praktik, och i många länder var det handeln som förbjöds först medan praktiken avskaffades flera år, ofta decennier, senare. Till exempel förbjöd Danmark handeln redan 1803 medan slaveriet pågick i Danska Västindien ända till 1848. Sverige tog steg för att förbjuda och kriminalisera handeln under 1810- och 1830-talet, men köpte loss de sista slavarna på Saint-Barthélemy först 1847. Och Storbritannien förbjöd handeln 1807 medan slaveriet, med några undantag, avskaffades 1834. Förslavade över sex års ålder blev dock “lärlingar” och tvingades jobba för sina före detta herrar fram till 1838.
Den här sortens övergångsfaser var vanliga efter slaveriets avskaffande, inte bara hos britterna utan även hos fransmännen och boerna. De drabbade kallades inte längre slavar utan gick under andra namn – såsom engagés – men i praktiken utsattes de fortfarande för tvångsarbete. Övergångarna förklarades ofta som om de var till de förslavades fördel: de skulle hjälpas i infasningen till ett normalt liv.
Slavhandelns pris för Afrika
Under lång tid, men särskilt vid grundandet av nya kolonier, gav det transatlantiska slaveriet en skjuts till ekonomierna i väst i form av obetalt tvångsarbete, men det var förödande för de afrikanska områden som drabbades. De exakta effekterna debatteras fortfarande bland historiker och försvåras av att det saknas siffror för bland annat hur regionernas ekonomier och befolkningsmängd såg ut före slaveriet. Men att konsekvenserna var förödande är odiskutabelt.
Ett par områden, som de som utgör dagens Angola, led av betydande avfolkning, medan andra platser präglades av ett minskat födelsetal.
Konflikter mellan afrikanska riken förstärktes eller bröt ut på grund av att det fanns en oändlig internationell efterfrågan på slavar. Vissa afrikanska kungadömen som var inblandade i slavhandeln förklarade krig mot svagare grannar för chansen att sälja deras invånare, och introducerandet av europeiska skjutvapen blev ytterligare ett incitament till att bli en del av slavindustrin.
För om ett samhälle saknade skjutvapen men låg inom räckhåll för ett kungadöme som hade tillgång till dem kunde det bli en måltavla. I en sådan situation bedömde somliga ledare att det bästa försvaret var att attackera ett tredje folk, sälja dem och genom det få tillgång till skjutvapnen som behövdes för att skydda sina egna gränser.
På så sätt skapades ständigt nya konflikter, och konflikterna skapade i sin tur ännu fler flyktingar och krigsfångar som kunde säljas in i slaveriet. Denna mekanism är viktig för att förstå hur det transatlantiska slaveriet kunde fortgå så länge. Det var främst de ekonomiska och strategiska fördelarna som européerna lockade med som möjliggjorde handeln, snarare än hot om våld, även om undantag, som i Angola, självklart fanns.
Till skillnad från tiden före slavhandeln rådde nu också vittgående teknologisk ojämlikhet mellan subsahariska riken och västerländska stater. Generellt såg de väst- och centralafrikanska rikena liten ekonomisk utveckling under slaveriet.
Trots att somliga afrikanska kungadömen och samhällen var högst involverade i slavhandeln blev rikedomarna som genererades ojämnt fördelade – de hamnade i regel hos en liten elit. De som ansåg sig ha rätten att sälja människor var främst kungar, lokala ledare, aristokrater eller framgångsrika handelsmän. Det finns alltså en klassaspekt i slavhandeln som ibland går förlorad. Vanliga afrikaner – majoriteten av befolkningen – lämnades i stor utsträckning utan. Eliten som gynnades av handeln hade ibland blivit så van vid slaveriets intäkter att de motsatte sig avskaffandet. Det ska dock understrykas att det fanns många afrikanska samhällen som välkomnade förbuden.
En annan allvarlig konsekvens av människohandeln i Afrika var att betydande delar av den produktiva befolkningen – unga, arbetsföra individer – hade skeppats över Atlanten. Där, på andra sidan, bidrog de till produktionen i mottagarländer som USA, Brasilien och Jamaica genom sitt slavarbete.
Handeln fortsatte trots förbuden
Trots att fler länder införde förbud fortsatte slavhandeln illegalt. Smugglandet motarbetades av bland annat Västafrikanska skvadronen, en del av Storbritanniens kungliga flotta, som hade i uppdrag att patrullera Afrikas västra kust. På det stora hela var det ett kostsamt projekt då skeppen var för få för att effektivt kunna bevaka de stora distanserna, men skvadronen tros ändå ha fritagit omkring 150 000 förslavade afrikaner. Samtidigt transporterades nästan 3,5 miljoner afrikaner över Atlanten under 1800-talet.
Storbritannien satte även diplomatisk press på länderna som fortfarande var engagerade i handeln: några gick med på kraven, andra motsatte sig dem öppet eller lovade att stoppa transporterna men lät dem fortgå i hemlighet.
Att britterna efter slavhandelsförbudet spenderade pengar och spillde eget blod för att stoppa den illegala slavhandeln är något som vissa grupper gärna fokuserar på. Inte sällan görs det i ett försök att ursäkta eller minimera britternas skuld i slaveriet. Men det ena faktumet utesluter inte det andra, båda är sanna samtidigt: på 1800-talet gjorde britterna mycket för att förhindra den fortsatta slavhandeln, men dessförinnan hade det varit ett av länderna som handlat med allra flest förslavade över Atlanten.
Med tiden övergav dock fler och fler länder i Europa och Amerika både slaveriet och slavhandeln. Från 1820-talet och framåt emigrerade dessutom miljontals européer till Nord- och Sydamerika, varav många kom att utgöra villiga och billiga lönearbetare. På vissa håll kom därmed invandrarna att utgöra ett tydligt alternativ till förslavad arbetskraft vilket bidrog till skiftet.
Mot slutet av 1800-talet hade den transatlantiska slavhandeln nästan helt upphört. Brasilien och den spanska kolonin Kuba var de sista stora mottagarna av transatlantiska slavtransporter. Handeln till Brasilien slogs ned från 1850, medan de sista kända transporterna till Kuba ägde rum 1867. Själva slaveriet avskaffades på Kuba 1886 och i Brasilien 1888.
Den “legitima” handeln behövde också slaveri
För att ersätta intäkterna från slaveriet började det i väst pratas om ”legitim handel”. Det ”legitima” syftade inte på rättvisa eller fria handels- eller arbetsförhållanden, utan var en hänvisning till att det nu skulle vara varor som utbyttes. Istället för människor skulle nu produkter som gummi, palmolja, elfenben, koppar, jordnötter och bivax i högre grad utvinnas och exporteras från Afrika.
Men för att göra det möjligt behövde kontinenten ”öppnas upp” för västerlänningar. I en artikel publicerad i Göteborgs-Posten i juni 1878 står det exempelvis att ”större nationer börjat arbetet med den okända verldsdelens öppnande” och att Kongoflodens mynning var ”den väg, som synes först och allvarligaste böra komma i fråga” när det gällde att ta sig in i det afrikanska fastlandet. Artikeln hänvisar till en europeisk utforskare i området som kommit med rekommendationer:
”Han uppmanar England, Portugal eller någon annan stark makt att så fort som möjligt taga trakten i besittning och ordna handelsrörelsen, så väl för den ofantliga vinst, hvilken dervid måste uppstå, som ock för att göra slut på handelsmännens strider och negrernas skändligheter vid den nedre delen af floden.”
Vad syftet ansågs vara med ”öppnandet av Afrika” sammanfattas längre ner i artikeln:
”Besittningstagandet bör dock hufvudsakligen ske för att beherska denna vigtiga ingångsfart till den väg, på hvilken Centralafrika sannolikt kan mest direkt, fort och vidsträckt öppnas för forskningen och den legitima handeln samt dermed civilisationen. Ty detta är och måste blifva målet för kommande tiders sträfvan.”
I en i efterhand tragikomisk avslutning konstaterar den icke namngivna skribenten att de ”starka krafter” som kommit i rörelse ”kring den höjda humanitetsfanan” gör att “Mellanafrikas framtidsutsigder nu synas ljusa”.
Ironiskt nog ökade den legitima handeln omfattningen av Afrikas inhemska slaveri. De cirka fyrahundra åren av transatlantiskt slaveri hade gjort praktiken till en avgörande del i ekonomierna hos många väst- och centralafrikanska kungadömen och samhällen. Vissa beslutsfattare ansåg att slavarbete krävdes för att möta den väldiga internationella efterfrågan på ”legitima” produkter – för att odla, utvinna och transportera dem – samt för att nära växande lokalbefolkningar som hämtade sig efter den transatlantiska slavhandeln. I A History of Modern Africa beskriver Richard J. Reid utvecklingen:
”Europeiska humanister var obekvämt medvetna om att den legitima handeln hade lett till en ökad spridning av slaveri i det atlantiska Afrika. Tids nog skulle de skylla det på de afrikanska samhällenas underutvecklade och brutala natur, istället för att förklara det i termer av Afrikas ekonomiska relation med Europa.”
I vissa delar av Väst- och Centralafrika gjorde minskningen och med tiden det slutgiltiga upphörandet av efterfrågan inom slaveriet i Amerika att priset på förslavade sjönk. Det bidrog i sin tur också till att användandet av förslavade ökade i Afrika, eftersom fler nu fick råd att införskaffa dem.
I From Slave Trade to ’Legitimate’ Commerce: The Commercial Transition in Nineteenth-Century West Africa skriver dock historikern Robin Law att förhållandena för de inhemska förslavade kan ha förbättrats något i takt med minskningen av den transatlantiska efterfrågan. En av anledningarna var att ödet som ansågs vara värst för de förslavade – och därför fungerade avskräckande – var hotet att skeppas över Atlanten. Men när det inte längre var ett reellt hot förlorade de inhemska slavdrivarna ett av sina bästa knep för att hålla de förslavade i schack.
Som vanligt när det gäller inhemskt afrikanskt slaveri är det också viktigt att komma ihåg att slaveriet i Afrika i regel inte såg likadant ut som i exempelvis USA. Robin Law skriver att det för dem som arbetade på plantage i Afrika kunde finnas vissa likheter, men att de förslavade som jobbade i hushåll med tiden ibland kunde bli mer eller mindre fullvärdiga medlemmar av familjen de arbetade för. På vissa håll förekom också att förslavade arbetade självständigt: att de jobbade för sig själva men betalade en avgift till sin ägare. På så sätt kunde de ändå behålla en viss frihet, i somliga fall samla på sig både rikedom och inflytande och på sikt köpa sig fria.
Att påpeka skillnaderna mellan den transatlantiska slavhandeln och Afrikas inhemska slaveri bör dock inte missförstås som att det senare rörde sig om en godartad variant. Slaveri, i alla dess former, är per definition förkastligt.
Slaveriet bakom chokladen
Det var dock långt ifrån bara afrikaner som bedrev slaveri under decennierna efter den transatlantiska slavhandelns upphörande. Även européer gjorde det i sina koloniala enklaver längs kusten. Cadbury är ett brittiskt chokladmärke som idag ingår i Mondelēz. I början på 1900-talet fick Cadbury mer än hälften av den kakao som användes i företagets berömda chokladprodukter från öarna São Tomé och Príncipe, portugisiska kolonier.
Men under 1900-talets första par år avslöjades att kakaon utvanns av så kallade kontraktsarbetare. De var fria på pappret, men deras arbetsbörda och anställningsförhållanden gjorde dem i praktiken till slavar. Portugisiska företrädare köpte arbetarna i dagens Angola och skeppade dem till öarna där de tvingades skriva på femårskontrakt. Kontrakten förnyades sedan, ofta utan arbetarnas tillåtelse. Lönen som de skulle få kunde betalas ut sent, i småsummor eller helt enkelt spenderas av arbetsgivarna.
I “The Hidden Costs of Labour on the Cocoa Plantations of São Tomé and Príncipe” skriver William Gervase Clarence-Smith, professor i ekonomisk historia, om en sång som arbetarna brukade sjunga och vars refräng summerade deras främsta klagomål:
”I São Tomé finns en dörr att komma in, men ingen att komma ut.”
När skandalen avslöjades utlovade de ansvariga på São Tomé och Príncipe reformer, men de infördes halvhjärtat eller uteblev helt. År 1909 svarade Cadbury, som känt till förhållandena sedan 1901, med att bojkotta kakao från São Tomé och Príncipe, och istället köpa in den från Guldkusten, nuvarande Ghana. 2021 – i kölvattnet av Black Lives Matter-rörelsen – bad Barrow Cadbury Trust – en välgörenhetsorganisation startad av en medlem av Cadbury-familjen – om ursäkt för företagets inblandning i slaveriet på öarna.
Nya inkomster, nya maktförhållanden
Trots att det inhemska slaveriet inledningsvis ökade, gjorde dock den legitima handeln att fler invånare fick tillgång till intäkterna som genererades. Kungligheter eller politiska eliter som tack vare sin militära makt hade haft nära nog monopol på slavhandeln tvingades nu konkurrera om exportmarknaden med småproducenter, bönder och entreprenöriella handelsmän.
Några traditionella ledare stod emot trycket och behöll kontrollen över den nya handeln, medan andra fick se sitt inflytande kraftigt försvagat. Vad som blev det en del historiker har kallat för en ”anpassningens kris” för vissa, blev en möjlighet för andra. På vissa håll orsakade den omritade maktbalansen oerhörd instabilitet. Eller som historikern Richard J. Reid skriver:
”Sociopolitisk upplösning, till och med kollaps, följde i ett antal stater och samhällen allteftersom artonhundratalet fortskred.”
Som vanligt är det viktigt att inte generalisera. Dessa mönster utspelade sig inte i alla väst- och centralafrikanska samhällen. Det fanns de som förlitat sig på slavhandel men som inte lyckades bli del av den nya handeln. På samma sätt som att det fanns de som aldrig varit slavexportörer men som nu blev storspelare i den så kallade legitima handeln. Andra klarade övergången mellan slav- och legitim handel sömlöst.
Från handel till erövring
För västvärlden uppstod snart ett nytt problem. Genom den nya handeln ansågs vissa subsahariska afrikanska stater, handelsmän och mellanhänder ha blivit för mäktiga och egensinniga och fått för mycket att säga till om. De satte sina priser ”för högt”, bedrev handel på ”fel” sätt och spelade inte efter reglerna som västerlänningar dikterade: de upprättade skatter, tullar och monopol som inte främjade västerländska intressen.
Konflikten förstärktes från 1870-talet och framåt i samband med den så kallade Långa depressionen – en internationell ekonomisk kris som främst drabbade Nordamerika och Europa, men även fick konsekvenser i Afrika. Prisfall på vissa viktiga exportvaror, bland annat palmolja, skärpte på sina håll konflikterna om handelns intäkter.
Situationen fortsatte att förvärras. Antingen ansågs afrikanska stater vara för kaotiska för att ”ordentlig” handel skulle kunna ske, eller så var de för strikta för att handeln skulle vara ”fri”. Oavsett scenario ansågs ökad europeisk intervention nödvändig. Uppfattningen stärktes av rasismen som trots slavhandelns upphörande fortfarande genomsyrade västerländska samhällen och under 1800-talets andra hälft cementerades ytterligare. Svarta afrikaner ansågs inte kapabla nog att själva ”civiliseras”, att anamma kristendomen eller upphöra med krigandet sinsemellan. De behövde europeisk guidning.
Under andra halvan av 1800-talet intensifierades den europeiska expansionen inåt landet, bortom de kustbaser som länge hade varit centrala för handeln. Genom att tränga in i inlandet hoppades de kunna kartlägga kontinentens naturtillgångar, lokalisera producenter, kringgå mellanhänder, ”civilisera” invånarna samt ta den politiska makt som krävdes för att säkerställa att kommersen flödade på det sätt man ville.
Västerländska industrier behövde Afrikas råvaror och Afrika behövde hållas öppet för varorna som de västerländska industrierna tillverkade. Äventyrare och utforskare fick sällskap av kristna missionärer, fast beslutna om att utrota kontinentens ”ondska” och frälsa de ”stackars infödingarna”. Ibland var gränsen mellan utforskare och missionär hårfin. Dessa grupper följdes senare av europeiska stater i mer officiell bemärkelse. En genomgående föreställning var västvärldens kulturella överlägsenhet.
Historikern Richard J. Reid gör i sin bok A History of Modern Africa tre övergripande iakttagelser om hur den legitima handeln beredde vägen för kolonisering:
”För det första minskade nivåerna av personlig frihet när det inhemska slaveriet ökade, medan både fri och ofri arbetskraft nu användes till exporthandeln snarare än intern utveckling och diversifiering.
För det andra gjorde europeisk import – dessa inkluderade en svindlande mängd varor, men de viktigaste var tyg, diverse fabrikat, alkohol och vapen – inte mycket för att stärka ursprungsbefolkningens ekonomier och försvagade dem faktiskt i många avseenden på längre sikt.
Och för det tredje hotades de framgångsrika exportsamhällenas oberoende snart av deras europeiska handelspartners inblandning: handeln skulle i slutändan leda till erövring.”
Så kunde nästan en hel kontinent erövras
Det teknologiska övertaget var en viktig förutsättning för att göra den europeiska erövringen av Afrika möjlig. Afrikanska samhällen försökte förhindra utvecklingen och gjorde naturligtvis motstånd, på vissa håll med framgång. Men med tiden kördes deras arméer över av hypermoderna militära uppfinningar som gatlingkulsprutor, raketvapen och bergsartilleri.
Dessutom hade västerlänningar fördel av diverse andra nymodigheter, som ångbåtar, telegrafmaskiner och kinin, ett ämne som används vid behandling av malaria och som visserligen inte var nytt men som på mitten av 1800-talet började användas allt mer flitigt.
Det är också värt att påminna om att idén om Afrika som en politisk, kulturell eller rasmässig enhet är ett förhållandevis nytt påhitt. Afrikanska samhällen såg det inte som att de kollektivt attackerades av en främmande makt – en sammanhållning grundad i ”afrikansk” eller, ännu mindre, ”svart” identitet var knappast utbredd.
Precis som i resten av världen fanns det i Afrika lokala rivaliteter mellan olika folk, samhällen och länder, som ibland sträckte sig långt tillbaka. Och på flera håll hade europeiska nationer stor framgång med att utnyttja dessa rivaliteter för att spela ut afrikanska riken mot varandra. Många av de europeiska kolonialarméerna använde sig av afrikanska soldater – vissa frivilliga, andra tvångsrekryterade.
Erövringen av Afrika ska inte ses som en sammanhållen koordinerad attack från allierade europeiska nationer. Istället var det en serie attacker utförda av olika europeiska nationer som till stor del konkurrerade sinsemellan om att lägga Afrika under sig.
Men när erövringen, eller serien erövringar, av Afrika väl påbörjades gick allt fruktansvärt snabbt. På 1870-talet var majoriteten av subsahariska Afrika fortfarande självständigt, med några få undantag som exempelvis Portugals besittningar i dagens Angola och Moçambique, Frankrikes närvaro i Senegal samt europeiska kolonier i nuvarande Sydafrika. Vid första världskrigets utbrott låg nästan hela kontinenten – förutom Etiopien och Liberia – i europeiska händer.
(Då den här texten fokuserar på regionerna som drabbades av det transatlantiska slaveriet kretsar den främst kring Väst- och Centralafrika. I östra Afrika skilde sig utvecklingen åt. Samtidigt som det transatlantiska slaveriet gick mot sitt slut i väst nådde handeln med förslavade afrikaner sin verkliga guldålder under 1800-talet – med Zanzibar, Nordafrika och Mellanöstern som viktiga destinationer. Men mer om det i en framtida text.)
Läs mer:
Böcker
The History of the Rise, Progress And Accomplishment of the Abolition of the Slave-Trade by the British Parliament av Thomas Clarkson (1839)
White Over Black: American Attitudes Towards the Negro, 1550–1812 av Winthrop Jordan (1968)
From Slave Trade to ’Legitimate’ Commerce: The Commercial Transition in Nineteenth-Century West Africa av Robin Law (red.) (1995)
The Atlantic Slave Trade av Herbert S. Klein (2010)
A History of Modern Africa: 1800 to the Present av Richard J. Reid (2012)
Chocolate Islands: Cocoa, Slavery, and Colonial Africa av Catherine Higgs (2012)
Transformations in Slavery: A History of Slavery in Africa av Paul E. Lovejoy (2012)
Modern Slavery: The Margins of Freedom av Julia O’Connell Davidson (2015),
Vetenskapliga artiklar
”A Staple Interpretation of Slavery and Free Labor” av Carville V. Earle i Geographical Review (vol. 68, nr 1, 1978)
“The Hidden Costs of Labour on the Cocoa Plantations of Sao Tomé and Principe, 1875-1914.” av William Gervaise Clarence-Smith i Portuguese Studies (vol. 6, 1990)
”Explaining Costly International Moral Action: Britain’s Sixty-Year Campaign against the Atlantic Slave Trade” av Chaim D. Kaufmann och Robert A. Pape i International Organization (vol. 53, nr 4, 1999)
Artiklar
”Forskningarne i Mellan-Afrika” i Göteborgs-Posten (27 juni 1878)
“After slavery” av Toby Green i Aeon (30 mars 2021)
Övrigt
”Slave grown Cocoa – An apology from the William A Cadbury Trustees” av William A Cadbury Charitable Trust (3 juli 2021)