Relativiseringen av det transatlantiska slaveriet
Whataboutism på episk skala
De senaste inläggen har handlat om det transatlantiska slaveriet. Sedan jag först började skriva och prata om det här ämnet för mer än 15 år sedan har jag återkommande mötts av en särskild reaktion: den, hos vissa, nästan reflexmässiga viljan att relativisera eller bagatellisera omfattningen, grymheten och de långtgående konsekvenserna av slaveriet. Ofta genom att påpeka att slaveri har funnits i många delar av världen, inte minst i Afrika och i den muslimska världen, och att den transatlantiska varianten därför får oförtjänt mycket uppmärksamhet.
Jag minns exempelvis när jag häromåret publicerade en krönika i DN om Nederländernas ursäkt för slaveriet. Trots krönikeformatet var texten inte särskilt argumenterande, utan var i princip en redogörelse för att den nederländske premiärministern officiellt bad om ursäkt för landets roll i slaveriet och slavhandeln i både den atlantiska världen och Asien. Texten gav även en bakgrund till händelseförloppet och det splittrade mottagandet av ursäkten.
Jag tog upp de nederländare som tyckte att ursäkten var på tiden, de som tyckte att landet inte ens behövde be om ursäkt, och de som tyckte att ursäkten inte var värd något eller inte var tillräcklig.
Jag noterade också att det finns en hel del länder – däribland Sverige – som inte har bett om ursäkt och konstaterade att Nederländernas förlåt kanske sätter press på de stater som hittills hållit tyst.
Senare samma dag möttes texten av ett svar i Smålandsposten där deras politiske chefredaktör kritiserade mig och menade att jag krävt att Sverige också skulle be om ursäkt.
En svensk ursäkt för slaveriet kan man naturligtvis ha massor av åsikter om, men det intressanta i sammanhanget var att jag i min text inte ens hade krävt ett svenskt förlåt. Jag hade återigen bara skrivit att Nederländernas ursäkt kanske sätter press på andra länder som på olika sätt varit inblandade. Det var en spekulation om ursäktens möjliga följder, inte ett krav.
Att ledarskribenten ändå skrev som han gjorde är ett tecken på hur infekterad och känslig frågan om (skulden för) det transatlantiska slaveriet fortfarande är för många. Vissa ser uppenbarligen rött så fort ämnet ens kommer på tal.
Men det mest intressanta i hans text var att den gav ett så bra exempel på vad jag menar när jag pratar om den reflexmässiga viljan att relativisera. Han skrev att det är historielöst att prata om ursäkter för det transatlantiska slaveriet, och det han menade var: var ska vi dra gränsen, massvis av stater har begått grova övergrepp genom historien, vad är det som säger att just Europa ska be om ursäkt eller betala för sina brott? För att driva hem poängen om att andra också har gjort sig skyldiga till hemskheter skrev han:
”Få vet om det, men det var fler européer som skeppades som slavar till Nordafrika än afrikaner som skeppades till USA.”
Det låter ju onekligen uppseendeväckande.
Men när man ställs inför någon som jämför olika former av slaveri genom historien är det viktigt att vara uppmärksam på hur och varför personen gör just den jämförelsen. Min erfarenhet säger nämligen att risken är stor att den görs på ett ohederligt sätt.
Låt mig visa vad jag menar:
När man pratar om européer som förslavades i Afrika pratar man främst om slaveriet vid den så kallade Barbareskkusten. Den omfattade de nordafrikanska regentskapen Alger, Tunis och Tripoli, som formellt lydde under Osmanska riket men hade stor självständighet, samt det självständiga Marocko.
Från 1500-talet till början av 1800-talet hade nordafrikanska korsarer sina baser längs denna kust, och härifrån opererade de på Medelhavet och delar av östra Atlanten och angrep framför allt fartyg och kustsamhällen som tillhörde kristna makter med vilka de inte hade freds- eller skyddsavtal. Drabbade områden inkluderade dagens Italien, Kanarieöarna, England, Nederländerna och Irland, men även platser så långt norrut som Island attackerades.
Under dessa anfall tillfångatog korsarerna människor. För vissa fångar, särskilt de som bedömdes kunna inbringa pengar, var lösen en central del av systemet. Andra såldes och utnyttjades som slavar i bland annat galärer, byggnadsarbeten, stenbrott och hushåll.
Siffrorna över hur många européer som gjordes till slavar är osäkra eftersom källmaterialet är fragmentariskt och det saknas komplett, löpande statistik över hur många som tillfångatogs och förslavades. En ofta citerad hög uppskattning är 1,25 miljoner, och den kommer från historikern Robert C. Davis som 2003 gav ut boken Christian Slaves, Muslim Masters.
I brist på tillförlitliga siffror har Davis arbetat med uppskattningar och det råder långt ifrån konsensus kring hans modeller och beräkningar. Andra historiker, som exempelvis Peter Earle som 1970 gav ut Corsairs of Malta and Barbary och 2003 skrev The Pirate Wars, hävdar att siffrorna är betydligt lägre.
Om vi för argumentets skull ändå går på Robert Davis höga siffra på 1,25 miljoner så behöver man fortfarande ifrågasätta varför skribenten gjorde sin jämförelse på det sättet: ni vet, ”fler européer till Afrika än afrikaner till USA”.
För det första var slaveriet vid Barbareskkusten en del av kampen mellan muslimska och kristna kungadömen kring Medelhavet. Under stridigheterna tog kristna kungadömen även muslimska slavar – exempelvis Johanniterorden, senare kallad Malteserorden, med bas i Malta på 1500-talet.
Förslavandet av européer var alltså inte en reaktion på eller hämnd för européernas förslavande av väst- och centralafrikaner. Barbareskslaveriet ingick tvärtom i ett annat, delvis ömsesidigt system av krigföring, kaparverksamhet och fångenskap runt Medelhavet.
Men det största skälet till ifrågasättande är att skribentens jämförelse döljer en del ordtrolleri och listigt nog kretsar kring USA. Varför detta fokus på just USA?
Som jag skrev om i min serie om slaveriet uppskattar man idag att drygt 12,5 miljoner afrikaner fördes ombord på slavskepp med Amerika som destination. Cirka 10,7 miljoner överlevde överfarten och sattes i land. Av dem hamnade endast omkring 388 000 i dagens USA – ungefär 3,5 procent. Drygt 96 procent av de som överlevde överfarten klev alltså i land på andra håll, framför allt i Karibien och Brasilien.
Men det var skribenten tyst om. Varför? Vill man göra jämförelser med den transatlantiska handeln, varför inte jämföra med hela den transatlantiska handeln? Varför bara jämföra med en bråkdel av den?
Svaret är naturligtvis för att det inte passar i den politiska poäng som skribenten försökte göra. Tas hela slavhandeln i beräkningen faller ju den explosiva formuleringen om fler européer till Afrika än afrikaner till USA. Det går ju inte att säga “fler européer till Afrika än afrikaner till de amerikanska kontinenterna”.
Trots att det inte var Davis syfte har hans bok ändå blivit populär i internationella alt-right- och högerextrema kretsar, där dess siffror har använts för att relativisera den transatlantiska slavhandeln – en användning som Davis själv har tagit avstånd från.
Det är precis detta jag brukar varna för när jag pratar om farorna med att jämföra olika typer av slaverier. Snedvridna jämförelser som den i Smålandsposten bottnar inte i någon genuin nyfikenhet på hur olika historiska slavsystem faktiskt fungerade. De används för att driva en politisk agenda: i det här exemplet var agendan att försöka få folk att tro att den europeiska rollen i den transatlantiska slavhandeln inte var så omfattande eller förödande som den brukar framställas, eller att skulden på något sätt går jämnt upp, eftersom européer “utsattes för ungefär samma sak” och andra förövare påstås ha varit betydligt värre.
Det är även slående att det är just när det transatlantiska slaveriet kommer på tal som den här typen av folk vill börja prata om slaveriet vid Barbareskkusten eller i andra delar av den muslimska världen. De gör det i princip aldrig annars. Resultatet blir whataboutism på en episk skala, med målet att försöka minimera eller bagatellisera brutaliteten och omfattningen av den transatlantiska varianten.
Förutom den enorma skillnaden i uppskattat antal förslavade över Atlanten och det vid Barbareskkusten behöver man också notera hur dessa två typer av slaveri skiljde sig åt. Det är också något jag ständigt behövt upprepa: att slaveri alltid är fel men att alla former av slaveri inte ser likadant ut.
Barbareskslaveriet organiserades främst längs religiösa och politiska skiljelinjer. Det utvecklades inte till samma rasbaserad och ärftlig rättsordning som slaveriet i de amerikanska kolonierna.
I det koloniala Amerika knöts afrikanskt ursprung successivt till en ärftlig juridisk slavstatus. Människor kunde köpas, säljas och ärvas som egendom, och barn ärvde moderns status. I delar av plantagesystemet behandlades förslavade människor som förbrukningsbara produktionsresurser.
De kristna européer som förslavades kunde konvertera till islam. Det innebar inte automatiskt frigivning, men kunde förbättra en fånges ställning eller framtidsutsikter.
En del europeiska konvertiter blev själva korsarer. Ett känt exempel är den nederländske kaparen Jan Janszoon, som tillfångatogs 1618, konverterade till islam och under namnet Murad Reis blev en ökänd korsar i Salé.
I de amerikanska kolonierna innebar en övergång till kristendomen däremot inte att en förslavad afrikan eller dennes barn blev fria.
Barbareskstaterna byggde heller inte upp någon motsvarande permanent och interkontinental transport- och handelsinfrastruktur som under århundraden försåg ett plantagesystem med förslavad arbetskraft.
För att återigen understryka: slaveri är per definition något förkastligt och poängen är inte att de kristna européer som förslavades av barbareskkorsarerna slapp våld eller fick drägliga liv. De utsattes uppenbarligen för grymheter.
Men skillnaderna jag har lyft – det enorma antalet förslavade, den rasbaserade och ärftliga rättsordningen och systemets interkontinentala skala – är avgörande för att förstå varför det transatlantiska slaveriet sticker ut. Och det är också anledningen till att det har forskats och skrivits så mycket om.
Det transatlantiska slaveriet vävdes samman med rasistiska rättsordningar, kolonial expansion och vinstdriven massproduktion för världsmarknaden. De flesta moderna nationer i Nord- och Sydamerika växte fram ur samhällen vars ekonomier, befolkningar, institutioner och rashierarkier i betydande grad hade formats av det transatlantiska slaveriet. Den transatlantiska varianten har därför påverkat det västra halvklotet på ett långt mer djupgående sätt än barbareskslaveriet.
De som försöker sig på den här sortens whataboutism kring det transatlantiska slaveriet påstår också ofta att slaveri av européer är något nedtystat, något på gränsen till censurerat som man inte ”får” prata om. De missar då att det finns mängder av forskning på ämnet. Förutom tidigare nämnda Christian Slaves, Muslim Masters, Corsairs of Malta and Barbary och The Pirate Wars, finns Robert Davis uppföljande bok Holy War and Human Bondage: Tales of Christian-Muslim Slavery in the Early-Modern Mediterranean.
Det finns även antologin White Women Captives in North Africa: Narratives of Enslavement, 1735–1830, redigerad av Khalid Bekkaoui, Linda Colleys Captives, Nabil Matars British Captives from the Mediterranean to the Atlantic och Giles Miltons populärhistoriska White Gold.
Det är rimligt att säga att barbareskslaveriet är mindre känt bland allmänheten än det transatlantiska slaveriet. Men det är osant att beskriva ämnet som censurerat eller förbjudet: det finns ett etablerat internationellt forskningsfält och en omfattande litteratur. Vill man prata om det eller uppmärksamma det är det fritt fram.
Barbareskslaveriet är, liksom andra former av slaveri, värt att belysa. Jag önskar bara att fler kunde göra det utan att använda ohederliga jämförelser för att förringa det transatlantiska slaveriets omfattning och förödelse.
Läs mer:
Böcker:
Corsairs of Malta and Barbary av Peter Earle (1970)
Captives: Britain, Empire, and the World, 1600-1850 av Linda Colley (2002)
The Pirate Wars av Peter Earle (2003)
Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast, and Italy, 1500-1800 av Robert C. Davis (2003)
White Gold av Giles Milton (2004)
Holy War and Human Bondage: Tales of Christian-Muslim Slavery in the Early-Modern Mediterranean av Robert C. Davis (2009)
White Women Captives in North Africa av Khalid Bekkaoui (redaktör) (2010)
Vetenskapliga artiklar:
“African resistance to the Atlantic slave trade in West Africa” av Winston McGowan i Slavery & Abolition (vol. 11, 1990)
“Counting European Slaves on the Barbary Coast” av Robert C. Davis i Past & Present (nr. 172, 2001)
Artiklar:
“New book reopens old arguments about slave raids on Europe” av Rory Carroll för The Guardian (11 mars, 2004)
“Segerfeldts konstruktion svajar betänkligt” av Mattias Hagberg i Göteborgs-Posten (27 september, 2018)
“Svartvit svensk debatt om ‘Den svarte mannens börda’” av Stefan Eklöf Amirell i Dagens Nyheter (25 oktober, 2018)
”Riddare blev pirater i Guds namn” av Andreas Ebbesen Jensen & Niels-Peter Granzow Busch i Världens historia (3 juli, 2021)
“Slaveriursäkt är historielöst” av Fredrik Haage för Smålandsposten (5 december, 2023)